Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Armada - Armadill - Armagedon - Armagh - Armagnac (landskap) - Armagnac, ätt - Armagnaker - Arma suecica - Armatoler - Armatur - Armavir - Armband, armringar - Armben - Armbindel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Armadill—Armbindel
778
och runt Skottland och Irland. Häftigt
stormväder under återvägen fulländade förödelsen, så
att endast omkr. ett 6o-tal fartyg i svårt medtaget
tillstånd räddade sig hem till Spanien.
Armadi’ll, se Bältdjur.
Armage’don, se Harmagedon.
Armagh [ämä’], grevskap i Ulster, n. ö.
Irland, 1,266 km2, 109,000 inv. A. är i n. flackt
och sumpigt, i s. bergigt och skogbevuxet.
Högsta höjden, Slieve Gullion (577 m), ligger
i s. ö. Linne- och bomullsindustri, betydande
laxfiske. Huvudstaden med samma namn (7,000
inv.) är säte för en romersk-katolsk och en
anglikansk ärkebiskop, primas för hela Irland. Av
stadens båda katedraler är den äldsta från
1100-talet. Observatorium. A. hade på 400—800-talen
en berömd klosterskola och var då Irlands
huvudstad.
Armagnac [armanja’k], landskap i s.
Frankrike, en del av Gascogne; motsvarar ung. dep.
Gers. Känt för sin om konjak erinrande dryck
Eau d’Armagnac, framställd genom destillation
av druvsaft från dep. Gers. A. var under
medeltiden grevskap.
Armagnac [armanja’k], greveätt under
medeltiden, som innehade grevskapet Armagnac. Bland
ättens medl. märkas Bernhard VII och Johan
V av Armagnac (se dessa).
Armagnaker [-manjä’-], fr. Armagnacs,
franskt politiskt parti i början av 1400-talet.
Under den tid kung Karl VI var sinnessjuk,
tävlade två partier om makten, a. och
Bourguig-nons. Ledare för det förra var Bernhard VII
av Armagnac, för det senare Johan den
oförskräckte av Burgund. Fejden mellan dem blev
till ett blodigt inbördeskrig, som utgjorde ett led
i hundraårskriget. De legotrupper, som värvades
av Armagnac, kallades också a.
A’rma suécica (”de svenska vapnen”), en hos
Friedrich Hulsius i Frankfurt a. M. 1631—34
utkommen krönika, skildrande Gustav II Adolfs
och den svenska härens bedrifter i Tyskland.
Detta arbete är en kompilation av flygblad och
andra tryckta källor. Dess 1 :a del utkom 1631.
Fortsättningar och nya upplagor utgåvos sedan
intill 1634, varav några med författarnamnet
Philipp Arlanibæus,
Philohistori-c u s, säkerligen en pseud. Arbetet företer
så stora överensstämmelser med en annan dylik
krönika, ”Inventarium Suecræ”, att de med
sannolikhet kunna antagas härröra från samme förf.
Den senare krönikan bär författarnamnet J o h.
Ludvig Gottfried, vilket av Droysen
ansågs beteckna J. Ph. Abelin.
Armatöler voro ett slags milis i de
makedo-nisk-tessaliska fjälltrakterna. De utgjordes av
upproriska kristna, som togo tjänst hos turkarna
och mot sold och livsmedel svarade för
vägarnas trygghet. Genom a:s fortsatta kamp hölls
nationalitetskänslan vaken, och det var
förnämligast anatoliska a., som först grepo till vapen i
det grekiska frihetskriget på 1820-talet.
Armatür, utrustning; delar av och tillbehör till
åtskilliga slags maskiner och apparater, särsk.
av metall, såsom ventiler, kranar, rör,
lamphål-lare och kronor m. m. för belysning.
Armavi’r, stad i Krasnodarområdet i s.
Ryssland, 84,000 inv. Kring staden ligga några av
landets största sovchozer (statsledda
mönsterjordbruk). A. ligger vid banan Rostov—Baku.
Armband, armringar, ha använts som
prydnader av såväl vilda som civiliserade folk.
De förekommo under den yngre stenåldern,
exempelvis i Egypten, tillverkade av ben. Under
bronsåldern förfärdigades de av brons el. guld.
De tidigaste typerna äro dels armringar av brons,
tillverkade av en mot ändarna tillspetsad el. tvärt
avskuren ten, dels s. k. manschettarmband.
Besläktade med de senare äro de stora
bronsarm-spiralerna med en mängd vindlingar. Bland
nordborna kommo under järnåldern armringar
för lång tid ur modet. Vid tiden för Kristi
födelse knötos förbindelser med romarriket, och
därvid kommo nya former hit upp. Huvudtypen
är en ofta spirallagd ring med tillplattade,
orm-huvudliknande ändar, förfärdigad av guld, brons
el. silver. Under vikingatiden voro guld- och
silverarmringar allm. förekommande.
Armben, de tre i armen ingående benen;
över-armsbenet (humerus), armbågsbenet (ulna) och
strålbenet (radius). De leda mot varandra
i armbågsleden. Vid strålbenets nedre ända
är handen fäst. Benen äro på så sätt rörliga
mot varandra, att underarmen kan sträckas ut
i rät linje mot överarmen samt böjas framåt mot
densamma. Därjämte kunna armbågsbenet och
strålbenet i längdriktning vridas omkring
varandra. Detta sker, då vi från armens naturliga
utgångsställning vända flata handen uppåt och
nedåt. I förra fallet ligga de bägge benen
bredvid varandra, i det senare
korsar strålbenet
armbågsbenet.
Armbindel, av tyg och
lätt synlig, användes som
igenkänningstecken för att
beteckna vän och fiende
inom arméerna före
införandet av uniform och har
även senare begagnats i
stor utsträckning vid
mångfaldiga tillfällen, då
uniform saknats. Under
striderna mellan de ”vita” och
de ”röda” i Finland 1918
hade de förra en vit a.,
vilken ännu som en symbol
bäres inom finska armén
till paraduniform. — Vit a.
med rött kors bäres
såsom internationellt
igenkänningstecken inom de
länder, som anslutit sig till
Röda korsets
Genèvekon-vention. — A. har ofta
kommit till användning, då
det gällt att hastigt an-
Höger armbågsled,
delvis genomskuren. 1
överarmsben, 2
strål-ben, 3 armbågsben,
4 ledkapsel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
