Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Armenien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
783
Armenien
784
ligen måste nöja sig med en del av riket som
nådegåva av romarna (63 f. Kr.).
S t ö r-A r m e n i e n var i det följande ett
tvistefrö mellan romare och parter och för en
kort tid införlivat som provinsen Armenia med
det romerska riket samt erövrades 232 av
nypersiska rikets grundläggare, Ardaschir.
Tirida-tes den store gjorde med romersk hjälp landet
åter fritt 286 och införde kristendomen. Men
den del av armeniska folket, som höll fast vid
hedendomen, sökte sitt stöd hos perserna, och
387 fingo perserna den större och östra delen
(Persarmenia), som 428 fullständigt införlivades
med nypersiska riket. När persiska riket efter
636 erövrades av de arabiska kaliferna, blev även
A. en arabisk provins och styrdes sedan av
kalifernas ståthållare. En av dessa, armeniern
Askot, erkändes 885 som underkonung i A. Han
var av bagratidernas frejdade adelsätt och
grundade bagratidernas dynasti (885—1079),
under vilken landet kraftigt uppblomstrade. Efter
bagratidernas störtande intogo de östromerska
kejsarna en del av landet, medan seldjukerna
slogo under sig det övriga. På 1200-talet följde
den mongoliska erövringen, som förnyades av
Timur lenk (1390), men 1472, sedan
turkmener-na erövrat Persien, kom även Stor-A. som
provins till Persien. Därefter följde den turkiska
erövringen under Selim I (d. 1520) av Stor-A.
förutom den östligaste delen, som förblev under
perserna.
L i 11-A r m e n i e n innehades efter Tigranes’
fall av flera romerska lydfurstar efter varandra,
blev 70 e. Kr. romersk provins (Armenia minor)
och efter världsväldets delning en provins i
östromerska riket. Omkr. 1080 lyckades Ruben, en
släkting till bagratiderna i Stor-A., att i Lill-A.
grunda ett självständigt rike, som under hans
efterkommande, rubeniderna, utsträckte sig
över Cilicien och Kappadokien. Detta lilla
kristna rike spelade en betydande roll under
korstågen, då det stödde kors farar na. 1198 lät en
av dess furstar, Leo II, i Tarsos kröna sig till
konung, men 1375 erövrades det av sultanen av
Egypten, intogs sedan efter vartannat av
turk-mener och perser och erövrades 1514 av
osmaner-na under Selim I, varefter det utgjorde en del av
Turkiet.
Kriget förmådde fr. o. m. 1400-talet armenier
att utvandra till Mindre Asien och Europa, där
betydande armeniska kolonier uppstodo. I de
avfolkade distrikten bosatte sig i stället kurder,
som ända fram till vår tid bibehållit så gott som
full självständighet och alltid utgjort ett
oros-element.
Av avgörande politisk betydelse blev
uppkomsten av ett ryskt Armenien. Det persiska A., som
1639 utvidgats med provinsen Erivan, kom till
större delen genom freden i Turkmantchai 1828
till ryssarna, som 1829 och 1878 även tvang
Turkiet att avstå betydande armeniska områden.
Under senare delen av 1800-talet hade
revolutionära strömningar banat sig väg till A., där
de förbundo sig med den armeniska
nationalismen. Den turkiske sultanen, Abd-ul-Hamid II,
hade visserligen på Berlinkongressen 1878
förbundit sig att genomföra reformer, men löftena
höllos inte, och makterna inskränkte sig till
”noter” för att framtvinga deras uppfyllelse. De
hemliga armeniska sällskapen satte nu sitt hopp
till oroligheter, som skulle kunna framtvinga en
europeisk inblandning. Ytterlighetspartiet
utgjordes av ”hentsjakisterna”, uppkallade efter sitt
i London utgivna organ, ”Hentsjak”
(”Klockan”). Året 1894 medförde en katastrof. Några
av hentsjakister anstiftade oroligheter i turkiska
A. (1893) ledde till en straff expedition av
kurdiskt rytteri och följande brutala massaker. Nya
upprepade blodbad följde 1895—96. England
sökte med sig förena Frankrike och Ryssland till
gemensamt ingripande, men Ryssland avvisade
all tanke på tvångsåtgärder mot Turkiet, och
England var icke berett att ingripa ensamt. När
armeniska revolutionärer aug. 1896 bemäktigade
sig ottomanska banken i Konstantinopel för att
demonstrera mot de kristna makterna, som
lämnat armenierna åt deras öde, släpptes massan lös,
och på två dygn mördades 6,000 å 7,000
armenier. Massakrerna fortsattes i många andra
turkiska städer och riktade sig överallt mot de
gregorianska och protestantiska armenierna,
medan de av Frankrike och Ryssland skyddade
katolska och grekisk-ortodoxa bekännarna
skonades. Ohyggliga grymheter begingos.
Den ungturkiska revolutionen 1908 hälsades
även av armenierna som en begynnelse till en
ny tid. Men tillika växte de nationella
förhoppningarna, och i Cilicien höllos demonstrationer
till förmån för ett oberoende A., åtföljda av
våldsamheter mot turkarna. Då följde, april
1909, en ny massaker i Adana, som utvidgades
till ett fruktansvärt blodbad i hela Cilicien och
norra Syrien på över ett 20,000-tal armenier.
Turkiets inträde i världskriget på
centralmakternas sida 1914 i okt. var förbundet med en plan
till Turkiets återupprättande i det inre som strängt
enhetlig nationell stat, och i sådant syfte skulle
enligt en ungturkisk plan armeniska folket som
folk tillintetgöras genom deportationer eller
massakrer. Man har beräknat antalet armenier, som
fallit offer för denna politik, till minst 3/4 mill.
Ä andra sidan inskränktes Turkiets makt i A.
betydligt genom Rysslands uppträdande. Ryska
trupper inryckte 1914 i A., erövrade 1916
Erze-rum och besatte hela det turkiska A. Efter
ryska revolutionen 1917 återtogo turkarna dock
snabbt A. I Brest-Litovskfreden 1918
fastställdes gränsen mellan Ryssland och Turkiet sådan
den varit före Berlinkongressen; så tillf öllo bl. a.
Batum och Kars Turkiet.
Den transkaukasiska självständighetsrörelsen
hade emellertid fått vind i seglen. I sept. 1917
bildades Transkaukasiska republiken, bestående
av Georgien, det armeniska Transkaukasien
(Erivan) och Azerbejdjan. Den sönderföll dock
redan i maj 1918 i sina delstater. Härvid uppstod
en självständig armenisk stat, republiken Erivan,
som dock alltifrån början hade att kämpa med
utomordentliga svårigheter. Turkarna tvungos
1918 att utrymma Transkaukasien och erkände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
