Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Asiatiska fornlämningar - Asien - Gränser och areal - Kuster och höjdförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
869
Asien
870
J. G. Andersson visat, haft en rik
stenålders-kultur. Bl. a. har han upptäckt en målad
keramik, besläktad med den i Mesopotamien och
därigenom daterad till omkr. 3,000 f. Kr. I Kina
sammanfaller bronsåldern ung. med den
historiska tidens början. Även Japan har ägt en rik
stenålder, bekant genom tusentals fynd.
Sibirien har likaledes att uppvisa en stenålder,
som hos vissa folkstammar i n. delen fortsatt
mycket nära inpå vår egen tid. I östturkestan ha
påträffats slipade yxor, pilspetsar och spånor
av jade och jaspis i Lop-nor-öknen. Även i ö.
Mongoliet har en rik stenålder utforskats. Se
vidare art. under de olika länderna.
Asien, den största av världsdelarna, omfattar
ö. och större delen av Gamla världen.
Gränser och areal. I v. plägar gränsen till
Europa dragas utefter Uralbergens ö. fot,
Ural-floden, över Kaspiska havet och utefter
Manytj-sänkan till Svarta havet. I s. v. står A. i
förbindelse med Afrika över Sueznäset. I övrigt
omgives det av hav: Medelhavet med Svarta
havet, Indiska oceanen med Röda havet, Stilla
havet och Ishavet. I n. ö. skiljes det från
Amerika av det smala Beringssund, i s. ö. leder den
Indiska (Malajiska) övärlden över till Nya
Guinea och Australien. Den nordligaste
fastlands-punkten är Kap Tjeljuskin (77° 37’ n. br.), den
sydligaste Kap Buru (i° 15’ n. br.) på
Malacka-halvön. Världsdelen hör sålunda med hela sin
fastlandsdel till n. halvklotet. Ekvatorn framgår
över Indiska arkipelagen, östligast är Kap
Desjnev vid Berings sund (169° 45’ v. Igd).
Västligast är Kap Baba (26° 5’ ö. Igd). Arealen,
öarna inräknade, är 44 mill. km2 el. i det
närmaste 30% av jordytans hela landareal.
Kuster och höjdförhållanden. Av kusterna är
stillahavskusten den längsta och egendomligt
utbildad genom en rad av öbågar och innanför dem
liggande inhav, Ochotska, Japanska, öst- och
Sydkinesiska haven. Indiska oceanen bildar
Bengaliska viken och Arabiska havet och
utsänder från det senare Persiska viken och Röda
havet. Medelhavet och Svarta havet förbindas
över Marmarasjön. Ishavet tränger djupare in
blott med Obviken. Stilla havet bildar längst i
n. Beringshav. I s. går Främre Indiska halvön
som en trekant ned mellan de bägge indiska
havsbukterna och i s. ö. Bortre Indiska halvön
med Malacka. Den tredje av de stora halvöarna,
Arabien, är ett övergångsland till Afrika.
Mindre Asien skiljer Medelhavet från Svarta
havet. Utbuktningar och halvöar på östsidan
äro Sydkinas kustbåge, Korea och Kamtsjatka,
djupare inträngande vikar på denna sida
Siam-och Tonkinvikarna, Gula havet med Chiliviken.
I n. ö. går Tjuktjerhalvön fram mellan
Beringshav och Ishavet, på ishavskusten skjuter
Tajmyrhalvön ut mot n.
öarna ligga till övervägande del i ö. och
s. ö. De bilda i ö. världsdelens yttre rand
mot Stilla havet i en följd av båglinjer:
Kuri-lerna, Japanska öarna, Riukiu-öarna och Formosa
samt Filippinerna. Den indiska övärlden
omfattar Moluckerna, Små och Stora Sundaöarna. Till
Indiska oceanen leda Sundasundet och
Malacka-sundet. I denna ocean är Ceylon den största ön.
Därtill komma grupper av småöar. Till Persiska
viken leder Ormuz-Sundet, till Röda havet Bab
el-Mandeb. Till Medelhavet höra Cypern och
kustöar i Egeiska havet, till Ishavet Nysibiriska
öarna och Wrangels land.
Havsdjupen utanför A:s kuster äro högst
växlande. Ishavet är söderut grunt och havsbottnen
en fortsättning av kustlåglandet. Ät
stillahavs-sidan följes öranden av utomordentliga havsdjup,
utanför Filippinerna ända till 10,793 m, medan
inhaven endast på vissa punkter nå 4,000 m djup.
Malajiska öarna vila i v. och s. på en
fortsättning av fastlandssockeln, men de ö. inhaven
äro mycket djupa (Bandasjön 6,504 m). Indiska
oceanen har i Bengaliska viken och Arabiska
havet djup på 4,000—5,000 m. Röda havet är en
gravsänka med djup intill 2,359 m- Medelhavet
s. om Mindre Asien och Svarta havet n. därom
förete även i kustens närhet betydande djup.
A. är till övervägande del berg- och högland,
och i s. delen av världsdelens inre förekomma
jordens högsta upphöjningar i ett samlat
område. Dettas sydrand utgöres av Himalaja med
ett flertal toppar över 8,000 m (Mount Everest
8,882 m). N. och n. ö. därom utbreder sig Tibets
högland med tillhörande kedjor, som fördela sig
på Transhimalaja, Karakorum och Kun-luns
bergsystem, alla konvergerande mot Pamir,
”världens tak”, där ytterligare Tien-shan—Alaibergen
i n. och Hindukusch från s. v. ha sin
samlingspunkt. Karakorum har i v. topphöjder
jämförliga med Himalajas (8,610 m), Kun-lun utgör i
avseende på längdutsträckning och förgreningar
A:s väldigaste bergsystem och når med sina
fort-sättningskedjor långt in i Kina. En
motsvarighet bildar i n. Tien-shan med förgreningar
västerut förbi Pamir. Av Kun-luns huvudkedjor
märkas Altyn-tag, Nan-shan och Marco
Polober-gen, av Tien-shans Alataugruppen med
Alexander-kedjan. Hindukusch utgör bergbandet mellan det
egentliga Högasien och det lägre, sydvästra
höglandsområdet. Även söderut övergår Högasien i
lägre berg el. sänker sig mot lågt liggande
platåer. Ett område för sig inom A:s
högtrakter bildar ökenslätten Han-hai. Dess större ö. del
kallas Gobi, den v. djupt nedsänkta delen
Tarim-bäckenet med öknen Takla Makan. Genom
Dsungariska sänkan går slätten ut till låglanden
i väster. Kinas berg utgöra ett system för sig
på bägge sidor om Kun-luns fortsättningsberg,
Tsin-ling-shan, i s. splittrat i småkedjor och
sänkor. Till Kinas berg ansluta sig Koreas och
Japans. Åt n. ö. avslutas det stora ö.
höglandsområdet, från Pamir räknat, genom
Stanpvoj-bergen fram till Tjuktjerhalvön. Det mindre,
sydvästra höglandsområdet omfattar utom
förgreningar från Hindukusch Irans, Armeniens och
Mindre Asiens högland med tillhörande randberg
(Solimanbergen, Zagrosbergen, Elburs- och
Tau-rusbergen), och i n. inräknas i detsamma även
Kaukasus. I s. ansluter sig härtill Syriens
platåland med Libanon och Antilibanon, därefter
följer Arabiens högplatå i mera avskilt läge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
