Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Asien - Kuster och höjdförhållanden - Floder och sjöar - Geologiska förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
871
Asien
872
Stenig tundra vid nedre Ob.
Främre Indiska halvön bildar i sin s.
huvuddel Dekkans högplatå med Västra Ghats och
östra Ghats.
I n. v. ligga Västsibiriska och Turkestanska
låglanden, som i s. v. sammanhänga med
Kaspiska havets depressionsområde. Av A:s övriga
lågland märkas därnäst Mesopotamiens lågland,
Hindustan, Kinas och Manchuriets lågland kring
några av A:s huvudfloder. Återstoden av
världsdelens låglandsområden utgöres huvudsaki. av
smärre kust- och flodslätter på Indiska
halvöarna, Malajiska arkipelagen och i Sibirien. Även
märkas lågsänkor mellan Kaukasus och
Armeniska höglandet. Tillsammans upptaga låglanden
blott ungefär en tredjedel av världsdelens
område.
Utmärkande för Centralasien är särsk. de
väldiga bergskedjornas avjämning inåt genom
för-vittringsmaterialets kvarliggande i det inre och
anhopning i dalar och sänkor, medan de yttre
sidorna av Himalaja, Tien-shan och övriga
randberg äro skarpt brutna. I mindre grad
återkomma dessa förhållanden på Irans högland.
Östasien sänker sig terrassvis mot Stilla havet.
Nordasien är småbergigt med låga, i huvudsak
öst-västgående kedjor. Av Sydasiens halvöar
hänvisar Främre Indiska halvön genom sin
byggnad till Afrika, Bortre Indiska halvön jämte öar
utgör till sin bergbyggnad avslutningen av den
stora tertiära veckningszon, som från Europa
drager genom främre, mellersta och s. ö. A.
Arabien är en fortsättning av afrikanska
öken-taffeln, v. A:s lågland av det stora europeiska
låglandsområdet.
Stora delar av A:s fastland utgöras av
öknar. Ett nästan sammanhängande ökenbälte går
från Arabien över Iran till nedre Indus och
fortsättes på andra sidan de stora bergen av Han-
hais ökenslätter, av vilka
Gobi går till v. randen av
Östasien. Ett tredje
ökenområde går från Kaspiska
havet över nedre Amu och
Syr till Balkasj. Även
Mindre Asien har
ökentrakter.
Till A. höra delar av
jordens viktigaste
vulkankedjor. Hela öranden mot
Indiska oceanen och Stilla
havet följes av vulkaner, som
uppbygga smärre ögrupper
el. höja sig över bergen
utmed kusten el. i det inre. I
s. går en sådan vulkankedja
utmed Sumatras västkust och
når sin största utveckling i
Java, som är jordens kanske
vulkanrikaste land. Därifrån
gå vulkankedjor vidare över
Små Sundaöarna och
Mo-luckerna till Filippinerna. En
annan kedja går från
Riuki-öarna över till japanska
hu-vudöarna. Kurilerna äro till
stor del vulkaniskt uppbyggda, och vulkankedjan
avslutas av Kamtsjatkas vulkaner. I Främre
Asien äro de högsta topparna forntida
vulkanberg.
Floder och sjöar. A:s stora floder ha sitt
upphov i utkanterna av Centralasien och flyta åt
n., ö. och s. till haven. Till Ishavet flyta Ob,
Jenisej och Lena, till Stilla havet Amur,
Huang-ho och Yang-tsi-kiang. Bortre Indiens stora
floder äro Mekong, Salween och Irawadi, de två
senare till Indiska oceanen, Främre Indiens
Ganges, med Brahmaputra, och Indus. Den
största av dessa floder är Yang-tsi-kiang från ö.
Tibet. I avseende på flodområdets storlek
överträffas den dock av de norra, Ob och Jenisej.
I A:s återstående delar ha floderna mindre
storlek och betydenhet. Främre Asien har
endast ett större flodpar, Eufrat och Tigris. Ett
flertal floder tillhöra de avloppslösa områdena.
Genom Turkestans öken flyta Amu- och
Syr-darja från v. Centralasiens randberg till
Aral-sjön. Av Centralasiens floder är den största
Tarim i v. Han-hai, som uppstår ur vattenrika
källfloder men slutligen sinar ut i stäppsjön
Lop-nor. Till Balkasj flyter Ili.
Störst bland resthaven är det intill 768 m
djupa Kaspiska havet, jordens största insjö
(436,340 km2; 26 m u. h.). Sedan kommer Aral
(omkr. 62,000 km2), därnäst Balkasj (18,800 km2).
Tibet är rikt på smärre stäppsjöar, liksom de
avloppslösa delarna av n. Mongoliet och
Dsunga-riet. Av helt annan karaktär är Bajkal (33,000
km2) i n. ö. A., omgiven av höga berg.
Armenien har den avloppslösa Vansjön, och hit
kan även räknas Urmiasjön. I Kina märkes
Tung-ting med avlopp genom Yang-tsi-kiang.
Geologiska förhållanden. Med hänsyn till sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
