Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Askja - Asklanda - Asklepiadacéer, asklepiadéer - Asklepiades - Asklepios - Asklund, Bror Henrik - Asklund, Lars Erik - Askogon - Askola - Askome - Askomyceter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
897
Asklanda—Askomyceter
898
(1412 m). Vid ett våldsamt utbrott mars 1875
fördes aska med vinden ända till Stockholm.
Asklanda, socken i mellersta Västergötland n.
om Borås; Gäsene härad, Älvsborgs län; 11,39
km2; 189 inv. (1950). Forna svältmarker i n. och
ö. äro skogasplanterade. 212 har åker. A :s kyrka
av sandsten är från iioo-talet. A. är församling i
Nårunga, Skogsbygdens, Ljurs, Ornunga,
Kvin-nestads och A. pastorat i Kullings kontrakt, Skara
sift; ingår i Vårgårda storkommun.
Asklepiadacéer, asklepiadéer,
Ascle-piadäceae, växtfamilj, hörande till ordn.
Con-tortae. Ståndarmj ölet är sammanklibbat till
vax-artade massor, pollinier, förenade med varandra
två och två genom en egendomlig
translators-apparat, försedd med en broskartad klämmare
(retinaculum). Blommorna, som äro rika på
honung, besökas av insekter, varvid klämmarna
lätt fastna vid fotterna och de vidhängande
pol-linierna sålunda transporteras till nästa blomma.
Hithörande växter utmärka sig f. ö. genom
riklig mjölksaft, med lång hårtofs försedda frön
samt motsatta, helb räddade blad utan tydliga
stipler. Några få former äro kaktusliknande och
bladlösa. Familjen, som till största delen består
av örter och slingrande halvbuskar, omfattar
nära 2,000 arter och har sin huvudsakliga
utbredning i tropiska och subtropiska länder. I
Sverige växer endast en vild, nämligen t u 1
k-örten (Cynanchum vincetoxicum). Flera
hithörande arter odlas som prydnadsväxter, i vårt
land särsk. Hoya, porslinsblomma, i
växthus och boningsrum och Asclepias Cornuti
på fritt land. Viktig som medicinalväxt är
Mars-denia condurango. Till de kaktuslika formerna
hör asblomman.
Asklepia’des, d. v. s. son till Asklepios
(läkekonstens gud, se nedan), var ett av forntidens
läkare gärna antaget namn. Den mest berömde av
de många grekiska läkarna med detta namn var
A. från Prusa i Bitynien. Han levde i
Rom i första hälften av 1 :a årh. f. Kr.
Askle’pios (lat. Aesculäpius), läkekonstens gud,
son till Apollon. En saga berättar, att A. icke blott
kunde bota
sjukdomar utan även
uppväcka döda.
Däröver klagade
slutligen dödsrikets
gud hos Zeus,
vilken dödade A. med
blixten. A:s
förnämsta helgedom
låg i Epidauros i
Argolis. Där
utfördes enligt
forntida berättelser en
otalig mängd
underkurer. De sjuka
sovo i templet på
offerdjurens
blodiga hudar och fingo
i drömmen
uppenbarelser om
botemedlet. A:s heliga
Asklepios. British Museum,
Rom.
NF I — 29
djur var ormen. I Rom infördes hans dyrkan 293
f. Kr., då en svår pest härjade staden. A.
framställes i konsten som en äldre, välyillig man,
stödd på en stav, kring vilken hans heliga orm
slingrar sig, och är ofta åtföljd av sin familj
(läkegudinnan Hygieia m. fl.).
Asklund, Bror Henrik Valdemar,
geolog (f. 1896 Vs), fil. dr i Uppsala 1925, s. å.
docent där i geologi och 1931 statsgeolog vid
Sveriges geol. undersökning. A. har gjort viktiga
insatser inom vitt skilda delar av geologien; i
hans vetenskapliga produktion ingå arbeten
rörande urberget och dess morfologi, de algonkiska
bildningarna, kambrosilurens utbredning och
stratigrafi, den svenska fjällkedjans geologi och
de kvartära nivåförändringarna i samband med
stenåldersbebyggelsen. Bl. a. har A. dessutom
bearbetat Sven Hedins geol. samlingar från Persien
och författat delar av 3:e uppl. (1931) av W.
Ramsays ”Geologiens grunder”.
Asklund, Lars Erik Johan, författare (f.
1908 2%). A., som ursprungi. var kontorist, har
i en rad romaner skildrat livet bland arbetare på
Söder i Stockholm. Bland hans arbeten kunna
nämnas ”Bara en början” (1929), ”Ogifta”
(1931), ”Fanfar med fem trumpeter” (1934),
”Modisterna” (1937), ”Stad i Norden” (1941),
”Fattigkrans” (1943) och ”Ensamma lyktor”
(1947) samt novellsaml. ”Manne” (1940). A.
har också skrivit berättelser för barn.
Askogön, se Askomyceter.
A’skola (fi. A’skula), finsktalande socken i s.
Finland n. om Borgå, Nylands län. Äkern
upptar 31 °/o.
A’skome, socken i mellersta Halland vid
Ätran; Ärstads härad, Hallands län; 31,16 km2;
334 inv. (1950). Trakten rätt jämn med höjderna
Bökåsberg och Askomeberg (172 m)(. 637 har
åker. I A. Yngeredsforsen. Kyrkan är i
huvudsak från 1780. A. är församling i Vessige och
A. pastorat i Halmstads kontrakt, Göteborgs stift;
ingår i Vessigebro storkommun.
Askomyceter, Ascomycetes,
säcksvampar, en av de artrikaste bland svamparnas
klasser. över 11,000 arter äro beskrivna. Dessa
svampars vegetativa del, deras s. k. bål, består av
flercelliga, förgrenade svamptrådar, h y f e r, vilka
hos somliga arter förbliva fria och hos
jästsvamparna t. o. m. sönderfalla i skilda celler
men hos andra väva sig samman till vävnader av
växlande gestalt. Hela det vegetativa hyfsystemet
sammanfattas under benämningen m y c e 1 i u m.
Detta kan stundom filta ihop sig så tätt, att det
hela liknar de högre växternas parenkym. Ett
sådant pseudoparenkym utgör
ifrågavarande svampars på upplagsnäring rika v i 1 s t a d
i-u m el. s. k. s k 1 e r o t i u m.
Fortplantningen sker stundom på rènt vegetativ
väg genom knoppceller, k o n i d i e r, som uppstå
genom avsnöring från särskilda myceliegrenar,
s. k. k o n i d i e b ä r a r e, av växlande typ. De
konidiebildande hyferna kunna även vara
inneslutna i särskilda vävnadskroppar, s. k. k o n
i-diefrukter el. p y k n i d e r. Dessutom
förekommer även en könsfortplantning i samband
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
