Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Assyrien - Författning och kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
925
Assyrien
926
Assurnasirpal. Staty från
Kal-chu. British Museum, London.
vidgade gränserna
åt olika håll,
framträngde ända till
Medelhavet och
mottog skänker av
farao. Båda
staterna genomlevde
därpå en hundraårig
svaghetsperiod,
vilken arameiska
nomadstammar begagnade till att
tränga in och sätta
sig fast, så att
både A. och
Babylo-nien från denna tid
blevo till
befolkning och språk
alltmera
arameise-rade.
A:s egentliga
storhetstid inledes
av Assurdan II
(932—912), som
reorganiserade
härväsendet. Hans son
Adadnirari II
(911—890)
lyckades återvinna her
raväldet över
Mesopotamien. Hans
sonson, den
grymme A s s u r n
a-sirpal II (884—
859), fortsatte med
framgång kampen
mot araméerna. Hans utförliga årsberättelser,
inhuggna på tempelväggarna i Kalchu, omtala,
huru han med järnhård hand kuvade
folken ända till Medelhavets kust. Hans regering
var en blomstringstid i kulturellt hänseende, särsk.
på konstens område. Hans son Salmanassar
III (858—824) fortsatte sin faders erövringar i
väster och mottog tributer av Ahab och Jehu
av Israel. Babylonien gjorde han till lydstat.
Efter en tid av svaghet återupprättades A:s
maktställning av Tiglatpileser III (745—
727). Som erövrare stod denne konung icke
tillbaka för någon av sina föregångare el.
efterföljare, och som statsman överglänste han dem
alla. I lydstaterna lät han inhemska konungar
regera men tillsatte assyriska härförare som
ståthållare. Han höll förnäma personer som gisslan
vid det assyriska hovet och bortgifte assyriska
prinsessor med lydkonungar. Men hans
radikalmedel var att överflytta de förmögna och
inflytelserika bland ett underkuvat områdes
befolkning till en annan trakt av sitt rike, där de ej
skulle ha någon möjlighet att anstifta uppror, och
i deras ställe låta folk från annat håll flytta dit.
För att göra slut på de babyloniska
lydkonungarnas uppror lät Tiglatpileser utropa sig själv
till konung över Babylonien.
Hans efterträdare, Salmanassar V (727
—722), fortsatte Tiglatpilesers aktion mot
Pale
stina, där han belägrade Samaria i två år. —
Sargon II (722—705) höjde genom segerrika
fälttåg (bl. a. intog han i sitt första regeringsår
Samaria) och genom fullföljande av Tiglatpilesers
politik ytterligare A:s maktställning. Hans son
och efterträdare Sanherib (705—681),
bekant genom sitt fälttåg i Palestina år 701 mot
Hiskia av Juda och hans bundsförvanter, var
likaså en segerrik krigare. Hans hänsynslöshet
mot de stolta babyloniernas traditioner
framkallade emellertid ständiga uppror i Babylonien, och
detta ledde honom till beslutet att helt och hållet
förstöra den gamla staden Babylon.
Sanheribs son Assarhaddon (680—668)
var till skaplynne helt olik sin fader. Sedan
han kuvat ett uppror i A. och befäst sin tron,
blev hans första åtgärd att återuppbygga det
förstörda Babylon, ett verk, som han dock måste
lämna åt sina söner att fullborda. Assarhaddon
råkade i konflikt med Egypten, som ställt sig
i spetsen för en koalition mot A. 670 lyckades
han intaga Memfis och gjorde nedre Egypten
till vasallstat. Hans son Assurbanipal
(668—626) fullföljde företaget och besatte även
övre Egypten. Det var dock icke möjligt att
länge behålla det erövrade. Det lyckades sålunda
vasallfursten i Nildeltat, Psametik av Sais, att
skapa ett nytt självständigt egyptiskt rike.
Samtidigt hade Assurbanipal att bekämpa ett svårt
uppror i Babylonien, som hans broder
Samas-sumukin ställt sig i spetsen för. Assurbanipal
besegrade visserligen sina huvudmotståndare, men
rikets krafter voro nu uttömda, och under hans
efterträdare gick A. sin undergång till mötes.
Inför en babylonisk-medisk koalition höll A. icke
stånd. 612 föll Nineve och jämnades med marken.
Den siste konungen, Sinsariskun, brände
sig inne i sitt palats, och hela folket
tillintetgjordes.
Författning och kultur. Assyrierna voro, vad
statsförfattning, förvaltning, rättsväsende,
litteratur, konst och religion beträffar, lärjungar av
babylonierna om än med vissa nationella drag och
egenheter. De tillhörde i likhet med babylonierna
den semitiska folkstammen. Avbildningarna
framställa dem såsom resliga, kraftfulla gestalter
med skarpa anletsdrag. Assyrierna voro i främsta
rummet krigare och erövrare, medan
babylonierna, åtminstone under senare skeden, synas ha
haft större förkärlek för fredliga värv. Såsom
krigare utmärkte sig assyrierna för mod och
tapperhet men slogo lätt över i råhet och grymhet.
A. var en militärstat i detta ords fullaste mening,
men någon verklig organisk enhet uppnåddes
aldrig. Konungavärdigheten gick i arv från fader
till son. Konungens makt var oinskränkt men
vilade på hären. Förvaltningen var omsorgsfullt
ordnad, och sträng kontroll fördes. Rättsväsendet
hade nått en hög utveckling. Man hade domstolar
med domare, bisittare och vittnen och dömde efter
utförliga, skrivna lagar. Åkerbruk,
boskapsskötsel, hantverk och industri blomstrade, och
assyrierna hade vidsträckta handelsförbindelser med
andra folk. Språket var detsamma som i
Babylonien med vissa dialektiska olikheter. Man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
