Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Astronomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
937
Astronomi
938
lar och hjälpcirklar, epicykler, för att förklara
himlakropparnas rörelser. Den alexandrinske
astronomen Ptolemaios, i oo-talet e. Kr.,
sammanfattade i sitt stora verk ”Almagest” hela
den klassiska astronomien. Det världssystem, som
återfinnes i detta verk, kan betecknas som
slutstenen i den klassiska lärobyggnaden om
världsalltet.
Grekerna ansågo, att jorden var världsalltets
orörliga medelpunkt. Mot denna åsikt opponerade
sig bl. a. P h i 1 o 1 a o s, 400-talet f. Kr., och
Aristarchos, 200-talet f. Kr., vilka ansågo
att solen el. möjligen någon annan kropp var
världens medelpunkt. Aristarchos ansåg även
jordens rotation vara orsaken till
himlakropparnas skenbara dagliga gång. Dessa läror möttes
emellertid av starkt motstånd från de antika
filosofskolorna, som voro anhängare av den
geo-centriska världsåskådningen. Denna blev också
bestående århundrade efter århundrade, t. o. m.
under hela medeltiden.
Visserligen ökades småningom tvivlarnas antal,
men först på 1500-talet togs steget fullt ut av
Copernikus, som då förnekade det
geo-centriska systemets riktighet och menade, att solen
är planetsystemets och även världsalltets centrum.
Det kopernikanska världssystemet fullkomnades
genom Keplers upptäckt av de lagar, enligt vilka
planeternas rörelser kring solen förklaras, och
genom Newtons upptäckt av den allmänna gra-
Hevelius’ stora vridbara kvadrant, 1659.
vitations- el. tyngdlagen. Det av Tyge Brahe
mot 1500-talets slut utarbetade världssystemet,
enligt vilket solen, omkretsad av planeterna,
rörde sig i en bana kring jorden och som var
avsett att rädda den geocentriska principen,
betydde självfallet en tillbakagång. Med 1700-talet
inträder en ny fas i utvecklingen, i det man
börjar skaffa sig en uppfattning om det
universum, som omgiver planetsystemet.
I slutet av 1700-talet lades grunden till en ny
vetenskap, fixstjärnastronomien, av W.
Her-schel. Studiet av fixstjärnornas egenrörelser
ledde till upptäckten av vårt solsystems
fortskridande rörelse i rymden bland stjärnorna. Sedan
man under förra hälften av 1800-talet lyckats
bestämma avståndet till en del stjärnor och sedan
man med spektralanalysens tillhjälp kunnat visa,
att stjärnorna i fysikaliskt och kemiskt hänseende
i stort sett överensstämma med vår sol, blev det
tidigare antagandet, att solen blott var en stjärna
bland stjärnor, en visshet. Herschels och andras
undersökningar bekräftade den av Wright
framställda idén om stjärnornas gruppering i ett
system, vintergatssystemet. Ang. nebulosornas
beskaffenhet och fördelning i rymden har de sista
decenniernas forskning lämnat resultat av
revolutionerande betydelse.
Inom a:s övriga grenar äro särsk. påfallande
planetforskningens uppblomstring samt
fotografiens, fotometriens, spektralanalysens och
kärnfysikens utveckling. Inom den teoretiska a. har
behandlats ej blott planet- och kometbanor utan
också stjärnhopars och vintergators (galaxiers)
inre rörelser, delvis med statistiska metoder.
Inom astrometrien och den praktiska a. har
också en synnerligen livlig verksamhet ägt rum,
som särsk. tagit sig uttryck i framställandet av
omfattande st järnkataloger, bestämning av
egenrörelser och förbättring av det använda
fundamentalsystemet.
Inom a. urskiljer man: deskriptiv
astronomi, en beskrivande och mer
elementär framställning av astronomiska fakta,
metoder och teorier el. ung. detsamma som populär
a.; praktisk el. observerande a.,
omfattande de astronomiska observationerna och
deras första bearbetande. Till den praktiska a.
kunna ock räknas den nautiska a., som
bildar grundvalen för navigationskonsten. Med
teoretisk a. förstår man vanligen den
vetenskapsgren, som behandlar metoderna för
härledandet av himlakropparnas verkliga banor i
rymden, med utgångspunkt i de ur
observationerna erhållna skenbara rörelserna, t. ex.
beräkningen av planeternas och kometernas banor
omkring solen. Den vetenskapsgren, som genom
tillämpning av mekanikens principer söker
förklara himlakropparnas ömsesidiga rörelser,
kallas stundom gravitationsastronomi
el. celest mekanik. Till den teoretiska a.
måste ock räknas de teorier över himlakropparnas
fysiska beskaffenhet, som kunna grundas på
ob-servationsresultaten. Vanligen brukar man
sammanföra de delar av både den praktiska och
teoretiska a., som behandla himlakropparnas fysiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
