Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atlantis - Atlantiska oceanen, Atlanten - Utsträckning - Öar - Djup - Vattnets salthalt och temperatur - Cirkulation och strömmar - Vindar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
Atlantiska oceanen
18
des av ett betydande folk med hög kultur och
mäktiga furstar samt hade erövrat
grannländerna men 9000 år före Solon blivit besegrat
av egypterna och atenarna. Kort därefter
försvann A. plötsligt på en dag och en natt genom
jordskalv och översvämningar. Platon ställer
A :s författning och samhällsförhållanden i
motsats mot Atens.
Man har vid skilda tider gjort många försök
att förklara underlaget för sagan el. identifiera
A. Olof Rudbeck d. ä. (se denne) identifierade A.
med Sverige, andra ha i Azorerna, Kanarieöarna
el. Kreta (under dess minoiska tid) sökt resterna
av A. Den bäst grundade uppfattningen synes
vara, att A. är en ren fantasiskapelse. Möjligen
ha faktiska förebilder spelat en viss roll för
dikten. A. har givetvis inspirerat diktare, bl. a.
P. Benoit och Fröding.
Atlantiska oceanen, Atlanten, det hav,
som skiljer Amerika från Europa och Afrika.
Dess namn ansluter sig närmast till bergskedjan
Atlas i n. v. Afrika.
Utsträckning. A. begränsas i s. ö. och s. v.
mot Indiska och Stilla oceanerna av de
meridianer, som gå genom Gamla och Nya världens
sydligaste uddar. Till A. räknas även (N.)
Ishavet samt en del av S. Ishavet, vilka tidigare
betecknats som självständiga oceaner, övriga
bihav äro Karibiska havet, Mexikanska bukten,
S:t Lawrence Bay, Hudson Bay på v. sidan,
Medelhavet, Engelska kanalen, Irländska sjön,
Nordsjön, Östersjön och Norska havet på ö.
sidan. Räknar man med bihaven, har A. en areal
av 106,463,000 km2 medan den öppna A. är
82,441,000 km2. A:s utsträckning i n.-s. led är
betydligt större än någon av de båda andra
oceanernas el. omkr. 21,000 km.
Öar. A. har relativt få rent oceaniska öar
och ögrupper: Jan Mayen, Island, Färöarna,
Ber-mudaöarna, Fernando Po, San Thomé, Principe,
S:t Pauls Rock, Fernando Noronha, Ascension,
S:t Helena, Trinidad, Tristan da Cunha, Goughön
och Bouvetön, vilka till största delen äro
vulkaniskt uppbyggda. En mellanställning mellan
dessa och de kontinentala (på kontinentalsockeln
belägna, England, Irland etc.) öarna intager den
grupp av öar, som består av Azorerna,
Madeira-gruppen, Kanarieöarna, Kap-Verdeöarna,
Falk-landsöarna, Syd-Georgien, Syd-Sandwichöarna
och Syd-Orkneyöarna, vilka äro uppbyggda dels
av sedimentära, dels av vulkaniska bergarter.
Djup. Atlantiska centralryggen, vars olika
partier bära olika namn, delar Atlantbäckenet i två
längsgående dalar med maximidjup, som ligga
1,500—3,500 m lägre än ryggens högsta nivå
(omkr. 2,500 m). Åt båda sidor utgå
underhavs-ryggar el. trösklar, vilka förbinda centralryggen
med Gamla och Nya världens kontinentsocklar.
I de flesta fall äro likväl dessa tvärgående
ryggar genombrutna av en, stundom flera portar,
varigenom det från Antarktis kommande iskalla
bottenlagret kan tränga upp mot n. Den mest
framträdande av tvärryggarna är Valfiskryggen,
som med en längd av 3,500 km och en bredd av
200 km sträcker sig från trakten av Tristan da
Cunha och Goughön i n. ö., riktning. Dess
högsta kända topp, Valdiviahöjden, når upp till
892 m, medan djup på över 5,000 m finnas strax
s. därom. I Nordamerikanska bäckenet, ett stort
område s. s. ö. om Bermudaöarna, har uppmätts
A:s största kända djup, Milwaukeedjupet (8,750
m). ö. Atlantens största djup, Romanchedjupet,
ligger vid ekvatorn (7,370 m).
Vattnets salthalt och temperatur. Ytvattnets
genomsnittliga salthalt i den öppna A. beräknas
till 35,37 °/oo. I passadbältena går ytvattnets
salthalt upp till 37 å 37,5 %o men sjunker i det
ekvatoriella bältet under 35 %o och än mer i
polarhaven; vid sibiriska kusten kan salthalten
sjunka till några få promille. — A :s bottenvatten
härstammar till största delen från antarktiska
områden. Bottentemp. i de olika
djuphavsbassäng-erna är därför beroende av dessas förbindelse
med den antarktiska djupbassängen, där temp.,
under 4,000 m, kan nedgå till —o°4. I
Brasilianska bäckenet, som är blott ofullständigt
avspärrat söderut, råder sålunda en låg bottentemp.
med o°4—o°9, medan i Västafrikanska bäckenet,
som har Valfiskryggen till barriär åt s.,
bottenvattnet är 2°2—2°4. I de amerikanska
medelhaven är bottentemp. 4°o—4°4. I Norska havet
kan bottentemp. nedgå till — 1 °2, medan i N.
Ishavet djupvattnet ända ned till bottnen har
en konstant temp. av —o°sä. Ytvattnet i
Nordatlanten är genomgående varmare än på samma
bredd i Sydatlanten, liksom också
havstempe-raturen i Nordatlantens ö. delar är högre än i
dess v.
Cirkulation och strömmar. De ständigt blåsande
passadvindarna driva i passadbältena
vattenmassorna mot v., och så uppstå på vardera sidan om
ekvatorn N. och S. ekvatorialströmmarna. Genom
det ekvatoriella stiltjebältet sker sedan en
åter-strömning av vattnet mot ö. genom den
Ekvatoriella motströmmen, som är väl utvecklad blott på
A:s ö. sida och där kallas Guineaströmmen. I
västindiska vatten uppdelas ekvatorialströmmen i
Karibiska strömmen och Antillströmmen, vilka
förenas vid Florida och följa kusten mot n.;
detta är Golfströmmens upprinnelse. Denna böjer
så småningom av mot ö. Vid Azorerna sänder
den en gren mot s., Kanarieströmmen, vilken
ingår i N. ekvatorialströmmen. Inom denna
krets av strömmar ligger Sargassohavet.
Golf-strömdriften fortsätter mot n. ö. mellan Island
och Skottland, Utmed norska kusten samt delar
upp sig i N. Ishavet. I Nordatlanten märkas
vidare den från N. Ishavet kommande, kalla
östgrönländska, i fortsättningen Västgrönländska
strömmen samt Labradorströmmen, vars kalla
vatten sköljer Nordamerikas kust. S.
ekvatorialströmmen sänder en gren, Brasilianska strömmen,
mot s. utmed Brasiliens kust. Den möter den
kalla Falklandströmmen. Sydatlantens mest
framträdande ström är den kalla
Benguela-strömmen, som flyter mot n. längs Sydafrikas kust.
Vindar. Något n. om ekvatorn ligger ett
område med föränderliga vindar el. vindstilla, vilket
kallas ekvatorialkalmerna. På bägge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
