Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atmosfär - Atmosfärilier - Atmosfäriska linjer - Atmosfäriska störningar - Atmosfäriska överspänningar - Atmosfärisk elektricitet - Atmospannan - Atofan - Atoll - Atom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
Atmosfärilier—Atom
24
av vilka kväve, syre, argon, vattenånga och
kolsyra ingå som de väsentligaste beståndsdelarna.
Av dessa har kväve den största volymprocenten
el. 78,06. Syrets volymprocent är 20,9. Därtill
komma små mängder vätgas samt de s. k.
ädelgaserna, neon, helium, krypton och xenon.
Därjämte förekomma små mängder av andra
ämnen, såsom ozon, ammoniak m. fl. Vattenånga
förekommer i olika mängd. Om man frånser
vattenånga, är luftens sammansättning
densamma på alla delar av jorden och förändras
obetydligt upp till 100 km ö. h. Högre upp ändras
proportionerna mellan gaserna, så att
mängden av de lättare i förh. till de tyngre blir
allt större. Höjden av a:s gräns mot
världsrymden kan ej exakt anges, men man vet att luften
vid 60—80 km höjd ännu är tillräckligt tät för
att tydligt reflektera ljus. I Norge ha
norrskens-höjder över 800 km mätts, vilket bevisar, att
även på dessa stora höjder gaser måste finnas.
I de högre skikten har man på spektralanalytisk
väg konstaterat två nya grundämnen i a., näml,
natrium och kalcium. Den lilla kvantitet ozon,
som finnes i a., är av utomordentlig betydelse
genom att den absorberar vissa strålar.
A. innehåller elektriskt laddade partiklar, joner,
som bestå av komplex av luftmolekyler el.
främmande molekylkomplex, vilka föra vanl. en
elementar laddning. Jonerna göra luften ledande för
elektricitet.
Temp. avtager oftast mot höjden, och i
medeltal är detta avtagande förvånande lika på skilda
platser. Man trodde länge, att detta
temp.-avta-gande fortsatte till a:s gräns. Numera vet man,
att på en höjd av i runt tal 11 km ligger ett
skikt, varöver temp. blir konstant el. stiger med
höj den, den s. k. övre inversionen. A. under
nämnda skikt el. gräns, den s. k. tropopausen,
kallas troposfären. över gränsen ligger
stratosfären. I medeltal är tropopausens
höjd över ekvatorn omkr. 18 km (temp. = —700).
över polerna beräknas gränsen gå vid omkr. 8
km. I Kiruna var dess höjd under mars 1907 och
1908 i medeltal 10,2 km och i aug. 1909 11,1
km (temp. = —59?s, resp. —54?e). Det är
alltså fråga om stora variationer. I troposfären
försiggå de processer, som vi kalla
väderleksför-ändringar. På vissa nivåer finnas skikt, i vilka
luften är starkt joniserad, vilket förklarar att
radiovågor, som sändas mot världsrymden,
reflekteras och återkastas mot jorden. Denna del av
a. kallas jonosfären.
Genom jordens dragningskraft hindras a. från
att lämna jorden. Den har därför en viss tyngd,
som kallas lufttryck och mätes i mm kvicksilver
el. millibar. Ju högre man kommer från
jordytan, ju mindre blir detta tryck. Vid själva
jordytan är lufttrycket i medeltal 760 mm Hg.
På de låga breddgraderna uppvärmes luften
mera än på de högre på gr. av solstrålningen.
Då varm luft är lättare än kall, uppkomma
därför vissa utjämnande luftströmmar, över
ekvatorn el. något n. därom ligger ett bälte av lågt
lufttryck runt jorden med nästan vindstilla
(ekva-torialkalmerna). I områdena kring resp. 200—
35° n. br. och 300—400 s. br. uppstå på gr.
av jordrotationens inverkan en anhopning i
höjden av de från ekvatorn kommande
luftmassorna (antipassader), vilka tvingas att sjunka,
varigenom bälten av ständigt högt lufttryck
uppstå (hästlatituderna el. vändkretskalmerna).
Bälten av lågt lufttryck torde finnas på högre
breddgrader och bilda gräns för polarkalotterna.
2) A:s medeltryck, svarande mot en
kvicksilverpelare av 760 mm höjd vid o° och
nor-maltyngd, användes ofta i den tillämpade fysiken
som enhetsmått för gasers och ångors tryck och
kallas då en normalatmosfär (förk. Atm)
= 1,033 kp/cm2. Med teknisk a. (at) förstås
1 kp/cm2.
Atmosfärilier, atmosfärens gasformiga
beståndsdelar : syre, kväve, koldioxid, vattenånga,
ozon, ammoniak m. fl.
Atmosfäriska linjer, spektrallinjer, som leda
sitt ursprung ur absorption i jordens atmosfär.
Atmosfäriska störningar vid radiomottagning
förorsakas av elektriska urladdningar i
atmosfären och ge sig tillkänna som smällar el. som
ihållande kokande ljud.
Atmosfäriska överspänningar kallas vissa på
kraftledningar i samband med åskväder
uppträdande driftstörningsfenomen. Ibland träffas
kraftledningarna direkt av blixten, och de
inkommande laddningarna söka sig i sådana fall ofta
kortaste vägen till jorden. Oftast äro de på
kraftledningarna uppträdande överspänningarna mera
en indirekt följd av urladdningen i ledningarnas
närhet. Vid dylika tillfällen frigöres en del av
de laddningar, som före blixten varit inducerade
i linornas ytskikt. Dessa plötsligt frigjorda
laddningar rusa fram efter ledningssystemen i form
av spänningsimpulser med relativt hög amplitud.
När impulserna träffa en punkt med svag
isolation inom ledningssystemen, såsom delvis defekta
linj eisolatorer, en väggenomföring el. en
trans-formatorlindning, nedbrytes i vissa fall
isolatio-nen, och överslag inträffa. I den härigenom
uppkomna urladdningskanalen går ofta driftströmmen
över, varigenom avbrott och svåra brännskador
kunna inträffa.
Atmosfärisk elektricitet, se Luftelektricitet.
A’tmospannan, en av den svenske ingenjören
J. V. Blomquist (f. 1871) uppfunnen
högtrycks-ångpanna, vars uppbyggnad helt avviker från
gängse konstruktioner. I a. genereras ångan i
stora roterande ståltuber.
Atofän, se Atophan.
Ato’ll, mer el. mindre ringformigt korallrev, som
omsluter ett mestadels flackt vattenbäcken (lagun).
Atom [-åm] (av grek, a’tomos, odelbar), fys.,
minsta smådel av materie, även av energi
(energi a t o m), strålning (s t r å 1 n i n g s a t o m) el.
elektricitet (elektricitetsatom). Betr,
a.-begreppet i dess allmännaste bemärkelse jfr även
Kvantumteorien. Föreställningen, att materien
icke är obegränsat delbar utan består av små
odelbara partiklar, a., kan spåras ända till mer
än 1,000 år f. Kr. De mest kända
förespråkarna för en atomistisk världsuppfattning i
antiken voro de grekiska filosoferna Demokritos och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
