Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atom
25
Leukippos (se Atomism). Namnet a. torde
härröra från den förre. Vårt nutida a.-begrepp har
dock icke stort mera än namnet gemensamt med
antikens, och det, som vi numera beteckna som a.,
gör ej ens skäl för namnet, i det att a. äro mer el.
mindre komplicerade system, sammansatta av
smärre partiklar, och låta sig nedbrytas och uppbyggas.
Den klassiska atomteorien. Utvecklingen av
kemien under 1700- och 1800-talen förde fram till
en på naturvetenskaplig grund baserad a.-teori.
Som den egentlige upphovsmannen till denna teori
brukar man räkna den engelske forskaren I.
Dalton. Som fundament för Daltons a.-teori
tjänstgjorde elementbegreppet, lagen om de
konstanta proportionerna samt den av honom själv
uppställda lagen om de multipla proportionerna.
Elementbegreppet (se Grundämne) i den
mening vi nu inlägga däri härstammar från R.
Boyle. Enl. honom defineras ett element som
en substans, som icke med något kemiskt
hjälpmedel kan sönderdelas i enklare
beståndsdelar. Enl. Dalton består varje element av små
odelbara, sinsemellan lika partiklar, a., och de
kemiska föreningarna uppkomma genom att a. från
det ena elementet ingå förening med a. från
det andra. Därigenom att Dalton tillskrev varje
elements a. en viss bestämd, oföränderlig vikt
och även antog, att flera a. av ett slag kunna
förena sig med en a. av ett annat slag, fick han
en förklaring till de funna lagarna för de
kemiska föreningarnas sammansättning. De olika a :s
relativa vikter (atomvikter) bestämde han
genom att undersöka olika föreningars
kvantitativa sammansättning. Han valde härvid väte-a :s
vikt som enhet. Emellertid voro hans
bestämningar dels behäftade med stora experimentella
fel, dels förbundna med en viss godtycklighet.
Genom en upptäckt av fransmannen J. L.
Gay-Lussac kunde den godtycklighet, som vidhäftade
Daltons a.-vikter, elimineras. Gay-Lussac fann
näml., att två gaser alltid förena sig i enkla
volymförhållanden samt att volymen av den
bildade produkten, om denna är gasformig, även
står i ett enkelt förhållande till de andra (G a
y-L u s s a c s volymlag). Genom en hypotes av
A. Avogadro kunde denna lag bringas i
samstämmighet med Daltons teori. Avogadro skilde
mellan a. och molekyl. Molekylerna bestå av
a., vilka sammanhållas av de kemiska krafterna.
Molekylerna äro således de minsta smådelar, i
vilka ett ämne kan uppdelas utan att dess kemiska
karaktär ändras. Uppdelar man ett ämnes
molekyler i a., ändras därigenom ämnets egenskaper.
Så ha t. ex. väte-a. andra egenskaper än
väte-molekyler, vilka bestå av två väte-a. Avogadro
gjorde det antagandet, att lika volymer av olika
gaser under samma yttre betingelser innehålla
lika många molekyler (Avogadros lag).
Han stödde sig därvid på t. ex. följ,
överläggning. 1 volym kväve och 1 volym syre ge 2
volymer kväveoxid. Skola nu de olika gaserna
innehålla lika många smådelar pr volymsenhet, kan
kväveoxiden ej uppkomma genom en addition
av förut fria partiklar kväve och syre, ty då
måste en minskning av partikelantalet inträffa,
26
utan den måste uppstå genom ett utbyte, t. ex.
så, att syre och kväve bestå av molekyler,
vardera uppbyggda av minst 2 a. Föreningen
kommer då till stånd därigenom, att i syremolekylen
den ena a. ersättes av en kväve-a. och tvärtom.
Av en molekyl kväve uppkommer sålunda 2
molekyler kväveoxid. Denna kommer alltså att pr
volymsenhet innehålla lika många molekyler som
de ursprungliga gaserna. Det gj orda antagandet, att
syre- och kvävemolekylerna bestå av vardera 2 a.,
visar sig vara det enklaste för att slippa införa
begreppet delade a. Genom denna Avogadros lag
ha vi fått en möjlighet att utan godtycke
bestämma molekylvikterna av gasformiga
substanser och därigenom även a.-vikterna.
Molekylvikterna för två gaser måste näml, förhålla sig som
vikterna av lika volymer av dem under samma
tryck och temp. Sättes vätets a.-vikt till 1, blir
dess molekylvikt 2, då vätemolekylen, enl.
överväganden liknande de ovan betr, kväve och syre
anförda, består av 2 a. Andra gasformiga
ämnens molekyl- och a.-vikter kunna då beräknas
relativt dessa. Numera återför man av
praktiska skäl ej a.-vikterna till vätets — 1 utan till
syrets = 16,000. Avogadros hypotes kan endast
användas för bestämning av gasformiga
grundämnens a.- och molekylvikter, men det finnes
även andra hjälpmedel, bl. a. en av P. L. Dulong
och T. A. Petit funnen lag, som säger, att
produkten av spec. värmet, uttryckt i cal/g • grad,
och a.-vikten, det s. k. atomvärmet, för
olika element är konstant och = 6,4. Genom en
bestämning av spec. värmet kan man få ett
ungefärligt värde på a.-vikten, med vars hjälp man
ur de analytiskt möjliga kan utfinna den rätta.
Många andra metoder finnas men kunna här ej
anföras. De 1948 gällande a.-vikterna för de
olika elementen angivas i omstående tab.
För att beteckna de olika grundämnena
användas sedan gammalt tecken (atomtecken). De,
som numera äro brukliga, angivas i omstående
tab. De utgöra i allm. begynnelsebokstaven, resp,
-bokstäverna i grundämnenas latinska namn, t. ex.
H = hydrogen’iuw, väte; O = oxygen’ium, syre;
Ag = argen’tum, silver. Dessa tecken användas
emellertid ej endast för att beteckna ett visst
grundämne utan även för att angiva en viss
bestämd mängd därav, näml, den viktmängd av
ämnet, som angives av a.-vikten. Då vatten
skri-ves H2O, betyder detta således, att
vattenmolekylen består av 2 a. väte och en a. syre och att
18 g vatten innehåller 2 g väte och 16 g syre.
Så många g av ett ämne, som angives av
a.-vikten, benämnes en gramatom av ämnet. De
olika a. i en molekyl sammanhållas genom
attraktionskrafter, valenskrafter el. kemiska krafter,
som utgöra ett mått på a:s affinitet till
varandra. Betr, deras natur se Valenslära. Med
valens el. bättre valenstal el. atomvärde
betecknas det antal väte-a. el. därmed likvärda a.,
med vilket en a. av ämnet i fråga kan förena
sig. Så säges syre vara tvåvärt el. ha valenstalet
2, enär det i vatten (H2O) förenar sig med 2 a.
väte; svavel i svaveldioxid (SO2) vara 4-värt,
enär det förenar sig med 2 a. syre; men svavel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
