Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Augusti - Augusti, Lovisa Sofia, f. Salomon - Augustin-eremiter - Augustinus - Augustinus, Aurelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
Augusti—Augustinus
82
f. Kr. a. efter kejsar Augustus. Dess svenska
nämn är skördemåna d. A. har 31 dagar.
Augusti, Lovisa Sofia, f. Salo mo n,
operasångerska (1756—90). Hon var från 1773
till sin död anställd vid Operan i Stockholm, där
hon vann ovanlig framgång på grund av sin
fägring och sin härliga sopranröst.
Augustin-eremiter, katolsk kongregation från
medeltiden. Den omhuldades särsk. av påvarna.
1287 och 1290 erhöll den en författning, som
närmade den till franciskanerna och dominikanerna,
men som på samma gång gjorde den till en
motvikt mot dessa tiggarordnar. Ordensdräkten är
helsvart och sammanhålles av en lädergördel. A.
utbredde sig snabbt över Italien, Frankrike,
Tyskland och Spanien. Vid medeltidens slut inträdde
en tillbakagång i antalet och en sedlig
försämring. För att återföra orden till renhet och
stränghet bildades ”reformkongregationer”. På
Luthers tid var även inom Tyskland ordenslivet
ganska djupt sjunket. — Såsom en särsk. grupp
funnos augustinska ”tertiarier”.
I nyare tid har ordens anseende varit i
sjunkande. Från franska revolutionens tid är den
upphävd såväl i Frankrike som i Spanien och
Portugal; även i Italien och Tyskland för den
ett tämligen tynande liv.
Augustinus, angelsaxernas apostel (d. 604).
Han tillhörde benediktinernas orden och
skickades 596 av påven Gregorius den store till konung
Etelbert av Kent för att i hans land verka för
kristendomens utbredning. Redan 597 mottog
konungen dopet. 601 erhöll A. av påven pallium
som ärkebiskop över England och tog sitt säte
i Canterbury.
Augustinus, A u r e 1 i u s, västerlandets
främste kyrkolärare under gamla tiden (354—
430). F. i Tagaste i Numidien (föräldrar
de-kurionen Patricius och hans kristna hustru
Mon-nica), kom han vid 16 års ålder till Kartago
för att utbilda sig till retor. Småningom börjar
här ett allt starkare sanningsintresse vakna,
närmast under inflytande av Ciceros nu förlorade
arbete ”Hortensius”. Studiet av kristendomens
heliga skrifter, i vilka ”uttryckens enfald” dock
stötte, förde honom först över i manikeismen.
I nio år — han var därunder lärare dels i
skönlitteratur i Tagaste, dels i retorik i Kartago,
Rom och Milano — hyllade han denna religiösa
åskådning. I Milano lärde han känna biskop
Ambrosius, som han gärna hörde, till en början som
estetisk njutning, snart för religiös uppbyggelse.
För en kort tid fann A. nu i nyplatonismen sin
befriande genius. Trots stark intellektuell
hänförelse kände han sig icke tillfreds. På nytt
grep han efter kristendomens heliga urkunder,
särsk. Paulus’ brev. Dessa jämte Ambrosius’
predikan och föredöme samt Monnicas och några
förtrognas inverkan på hans personlighet
förberedde det avgörande genombrottet. Jämte sonen
Adeodatus mottog han på påsklördagen 387
dopets sakrament. Kort efter sitt dop begav han
sig till Rom och följande år till Afrika, blev
efter några års vistelse i födelsestaden först
presbyter, sedan (395) biskop i Hippo, där han
efter en verksamhet av världshistoriska mått
avled, just under det att staden genljöd av de
inträngande vandalernas härskri. — A:s teologi
röjer inflytande framför allt av Paulus,
nyplatonismen och den västerländska kyrkliga
traditionen. Dessa strömningar avspeglas redan i hans
gudsbegrepp. Gud är 1) kärleksvilja, inför
vilken synden framträder som skuld och
frälsningen som den genom hans nåd upprättade
gemenskapen; 2) det rena, över allt upphöjda varat,
inför vilket synden är av sinnlighet vållad brist
på det goda och frälsningen det saliga njutandet
av enheten med den eviga substansen. Även i
hans treenighetslära (särsk. skriften ”De
trinitate”, 400—416) röjer sig ett nyplatoniskt
drag i betonandet av den rena enheten i Gud, i
vilken de tre personerna förhålla sig till
varandra ungefär som minne, förstånd och vilja i
det mänskliga självmedvetandet. Kristus är
förebilden, som bryter vårt högmod, vilket är
syndens manifestation, men han är ock medlaren,
vars offerdöd enl. Guds ordning är det avgörande
frälsningsmedlet. Gud är alltså nådens Gud, som
har utplånat skulden och gjort människan fri.
Hennes eviga öde beror på om han mottager
denna nåd. Frälsningen kan — som absolut
handling av Gud — icke åstadkommas genom någon
som helst medverkan från människans sida; dess
villkor är uteslutande omvändelse och tro, och
t. o. m. denna beror på Gud, som yttermera har
förutbestämt vissa människor till tron. Denna
lära om synd och nåd bekämpades ivrigt av
Pelagius, med vars anhängare A. fick föra strid.
— Särsk. under kampen mot donatismen
utvecklar A. sitt sakraments- och k y r k o
begrep p. Sakramenten äro synliga tecken, så att
säga ”synliga ord”, medan de realiteter, som givas,
främst kärleken, äro osynliga. Kristi lekamen och
blod äro på ett symboliskt sätt närvarande i
nattvarden. Dopet stämplar den döpte med ett
outplånligt Herrens märke. Prästvigningen ger
prästen en outplånlig karaktär. Kyrkan är det
enda berättigade samfundet på jorden. Alla
sam-fundsformer skola inriktas på att tjäna kyrkan.
Gudsstaten skall omspänna alla riken och folk
(”De civitate Dei”, 413—426). Dock syftar A. på
ett rent andligt herradöme över synd, själviskhet
och ofrid, ej på någon hierarki; till förmån för
en sådan ha emellertid hans ord senare ofta
anförts. — I sina bekännelser, ”Confessiones”
(omkr. år 400), har A. givit en bild av sin egen
personlighet. Där skildras livfullt hans barndom
och ungdom, omvändelse och första tid som
kristen.
A. är en av kyrkohistoriens rikaste
personligheter. De mest olikartade riktningar inom kyrkan
ha lärt av honom. Han har betraktats som
romersk-katolska kyrkans fader, som ännu
behärskar katolskt fromhetsliv och med sin lära om
kyrkans auktoritet och nådemedel byggt vidare
på den romerska katolicismens byggnad och lagt
grund till uppfattningen av denna som den
hierar-kisk-sakramentala anstalten. Genom sin teologiska
spekulation har han angivit riktningen för
skolastikens arbete i snart sagt alla dess förgreningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
