Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Banér, 2. Sten Axelsson - Banér, 3. Gustaf Axelsson - Banér, 4. Per Gustafsson - Banér, 5. Johan (Jan) Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
327
Baner
328
men kunde ej överbevisas. Först på sin dödsbädd
lät Johan förmå sig att giva dem sin förlåtelse,
och efter konungens död återinsattes de av hertig
Karl i sina ämbeten. Under striden mellan
Sigismund och hertig Karl stod B. liksom det
högadliga partiet i allmänhet till en början vid
hertigens sida. Men ju djärvare dennes åtgöranden
blevo, desto mer avlägsnades herrarna från
honom, och brytningen blev fullständig, då han på
grund av Söderköpings riksdagsbeslut ville med
vapenmakt betvinga ståthållaren i Finland, Klas
Fleming. Hellre än att underkasta sig
riksdagsbeslutet i Arboga flydde B. 1597 jämte flera
andra rådsherrar till Polen och uppmanade
Sigismund att med vapenmakt göra slut på hertigens
välde. Efter nederlaget vid Stångebro 1598 måste
Sigismund utlämna B. tillika med de övriga
av-vikna rådsherrarna. Hertigen lät på riksdagen
i Linköping 1600 en särskild domstol döma Sten
och Gustaf B., Erik Sparre och Ture Bielke,
som protesterade mot domstolens befogenheter,
att mista liv, ära och gods, förnämligast därför
att de fört utländsk här mot sitt fädernesland.
De avrättades 20 mars 1600.
3) Gustaf Axelsson B., den föreg:s bror,
riksråd (1547—1600). Han tog verksam del i
upproret mot Erik XIV och blev, så länge
rådsherrarna åtnjöto Johan IH:s ynnest, använd i
flera viktiga uppdrag. Han blev redan 1569
konungens hovmarskalk och sändes 1573 till Polen
för att utverka Johans el. hans sons val till
konung i detta land, vilket dock misslyckades. Vid
kungamötet i Reval 1589 hade Gustaf B. jämte
sin broder Sten livlig andel i de närvarande
rådsherrarnas åtgärder att omintetgöra Johans plan
att till Sverige återföra sin son Sigismund,
vilken 1587 blivit konung i Polen. De ådrogo sig
därigenom Johans onåd och måste under de
återstående åren av dennes regering utstå åtskillig
förföljelse. Efter Johans död blev B. medlem i
den av hertig Karl och rådet bestående regering,
som under Sigismunds frånvaro i Polen utgjorde
svenska riksstyrelsen.
Vid den slutliga
brytningen mellan hertigen
och rådet efter
Söderköpings riksdag
motsatte han sig väl Karls
planer men
kvarstan-nade dock i Sverige
även efter Arboga
möte. Efter riksdagen
i Uppsala febr. 1598
flydde han jämte Ture
Bielke till Danmark
och mötte sedan
Sigismund vid han ankomst
till Stegeborg. Efter
slaget vid Stångebro kom han liksom brodern
Sten och deras vänner bland rådsherrarna i
hertigens händer, dömdes till döden och avrättades
i Linköping 20 mars 1600.
4) Per Gustafsson B., den föreg:s son,
diplomat (1588—1644). Han var som kammar-
junkare Gustav II Adolf följaktig vid infallet i
Skåne 1612 och räddade därunder konungen från
att drunkna, då denne av danskarna överraskats
på Vittsjöns is. Som belöning härför erhöll B.
sin farbroder Stens förverkade gods. Som
krigskommissarie deltog han 1621—22 i fälttågen i
Livland och var 1622—24 dels guvernör över
Estland, dels
tjänstgörande hemma i
Kammarkollegium. 1625
blev han riksråd och
inträdde året därpå som
rikskansliråd i det då
nyorganiserade
kansliet, där han sedermera
i tio år med få avbrott
tjänstgjorde som
kansliets hemmavarande
chef under Axel
Oxenstiernas frånvaro i
diplomatiska värv. Han
drabbades 1632 av svår
sjukdom och blev
där
efter tidvis arbetsoduglig. Efter konungens död
blev hans förhållande till rikskanslern mindre gott.
5) Johan (Jan) Gustafsson B., den
föreg:s bror fältherre (1596—1641). Sina
lärospån som krigare gjorde B. från 1615 under
Gustav II Adolfs ryska krig, deltog sedan med ära
i det polska och förvärvade under trettioåriga
kriget namn som en av tidens förnämsta
fältherrar. Han hade 1621 blivit överste, var 1625
—26 kommendant i Riga, blev 1630 riksråd och
utnämndes s. å. till general för infanteriet. I
slaget vid Breitenfeld var B. konungens
ställföreträdare på högra flygeln och ledde det
framgångsrika försvaret mot Pappenheims
ryttar-massor. Sedan opererade han dels på egen hand,
dels under konungens överbefäl. Vid
stormningen av Wallensteins befästa läger utanför
Nürnberg (Alte Veste) blev han svårt sårad. En
tid efter konungens död lämnade han (jan. 1633)
plötsligt armén och drog sig tillbaka till sitt
slott Egeln s. v. om Magdeburg. Han plågades
av sina sår från Nürnberg och var djupt
missmodig över den överdrivna hänsyn Axel
Oxenstierna av politiska skäl visade de tyska furstarna.
B. drog våren 1634 åter i fält, nu som svenska
kronans och sachsiska kretsarnas fältmarskalk.
Han blev under den bekymmersamma tid, som
följde efter nederlaget vid Nördlingen 1634, den,
som återställde de svenska vapnens glans och
räddade protestantismen. Situationen var ytterligt
svår: Sachsen slöt 1635 fred med kejsaren i
Prag, och då svenskarna ej ville uppge striden,
trädde den sachsiske kurfursten, glömsk av forna
välgärningar, på deras fienders sida. B. måste
för att rädda sin armé draga sig tillbaka norrut.
Efter att ha erhållit förstärkningar och hjälpligt
återställt disciplinen inom sin armé grep han dock
(nov.—dec. 1635) åter till offensiven, inföll i
Sachsen och slog en överlägsen fientlig armé i
grund vid Wittstock (24 sept. 1636). Följande
år trotsade han i ett starkt befäst läger vid
Tor-gau under nära fyra månader alla angrepp av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
