Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Banér, 5. Johan (Jan) Gustafsson - Banér, 6. Gustaf Adam Johansson - Banér, 7. Johan Claesson - Banér, 8. Johan Gabriel Svantesson - Banerherre - Banff, Banffshire - Bánffy, Dezsö (Desiderius) - Banförvaltning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
329
Banerherre—Banf örvaltning
330
Johan Banér. Målning av S. P. Tilman. Privat ägo.
långt överlägsna fiender. Då hans ställning till
slut blev alltför vansklig, företog han sitt
beundrade återtåg till Pommern, en bragd, som mer
än någon annan gjorde hans namn berömt
(”Banér i säcken”) Dock var det endast med yttersta
möda han under den närmaste tiden kunde hålla
sig kvar i Pommern. Men 1638 följde åter en
vändning. B. blev efter Herman Wrangels
hemkallande den högstkommenderande svenske
generalen i hela Tyskland och samtidigt som
generalguvernör i Pommern den civila förvaltningens
chef. Stora förstärkningar från hemlandet satte
honom i stånd att i spetsen för en slagfärdig armé
jaga undan de kejserlige från Pommern och
Mecklenburg, varefter han 1639 själv inföll i
Sachsen, slog de kejserlige och sachsarna vid
Chemnitz 4 april och ryckte in i Böhmen, där
han stannade en tid under systematiska
brandskattningar. Först i mars 1640 anträdde B.
återtåget och förenade sig för en tid med de franska
och de i fransk tjänst stående weimarska
trupperna. Vid årsskiftet planerade han en djärv kupp
mot Regensburg, där kejsaren vistades och tyska
riksdagen var samlad. Ett inbrytande töväder,
som medförde, att isen på Donau gick upp,
omintetgjorde planen, och B. nödgades från bömiska
gränsen företaga ett nytt, farligt återtåg (mars
1641), denna gång till Sachsen, där han kort
efter framkomsten svårt insjuknade. Han dog i
Halberstadt 10 maj 1641. — B. är en av Sveriges
största fältherrar och sin egen tids främste,
särsk. som taktiker. Ingen hade efter Gustav
Adolfs död hären så i sin makt som han. Med
obeveklig konsekvens genomförde han visserligen
de härjningar, som hörde till tidens krigskonst,
men mycket av vad som berättats om
eftergivenhet från honom för soldaternas dåliga sidor anses
numera vara överdrivet. — Litt.: B. Steckzén,
”J. B.” (!939).
6) Gustaf Adam Johansson B., den
s. k. ”Dulle B.”, den föreg:s son, hovman
(1624—81). Han blev på gr. av faderns
förtjänster greve 1651 samt anställdes 1653 som
överkammarherre vid Kristinas hov. Han var
riksstallmästare 1664—66 och generalguvernör
över Ingermanland 1678. Hans obändiga
våldsamhet och fullkomliga brist på hyfsning
förskaffade honom ovannämnda binamn (dull — hty.
toll, tokig) och gjorde honom snart olämplig till
viktigare offentliga värv. Politiskt spelade han
vid 1675 års riksdag och senare rollen av en
högst tvetydig intrigör och mellanlöpare.
7) Johan Claesson B., sonson till B. 4),
friherre, krigare (1659—1736). Han hade en
skiftande krigarbana, varunder han deltog i flera av
tidens mest bemärkta krigshändelser, bl. a. i
kejsarens krig mot turkarna 1687. Som major vid
den till Holland sända svenska kåren utmärkte han
sig i striderna mot fransmännen 1691 och deltog
efter sin övergång i fransk tjänst 1692 i slaget vid
Neerwinden 1693. Slutligen kämpade han i
sachsisk tjänst åter mot turkarna, bl. a. i slaget vid
Senta 1697. Han blev 1707 holsteinskt
gehejme-råd, 1717 generallöjtnant i svensk tjänst, 1719
överhovmästare vid holsteinska hovet och erhöll
1723 avsked ur holsteinsk tjänst. Vid frihetstidens
första riksdagar var han en av holsteinska partiets
ivrigaste förkämpar och stod politiskt sin svärfar
M. Vellingk, mycket nära. B. är stamfader för
den enda kvar levande linjen av ätten B.
8) Johan Gabriel Svantesson B.,
sonsons son till B. 3), friherre, krigare (1662
—1706). Han tillbragte större delen av sitt
liv utrikes och i främmande tjänst. Han deltog
i de kejserliges krig mot turkarna i Ungern
samt i de allierades fälttåg mot fransmännen i
Nederländerna 1689—97, varefter han 1697
övergick i hertigens av Holstein tjänst. För sitt
framgångsrika försvar 1700 av Tönningen mot en
överlägsen dansk belägringshär utnämndes han
till generallöjtnant. Han blev 1702 medlem av
förmyndarregeringen under hertig Karl Fredriks
minderårighet och som sådan de svenska
intressenas främste målsman i Holstein.
Banérherre, medeltida länsherre, berättigad att
föra eget baner (se d. o.).
Banff [bämf], Banffshire, grevskap i
n. ö. Skottland vid Moray Firth, 1,631 km2;
54,000 inv.; huvudstad Banff vid kusten; 3,000
inv. I s. höga berg, i n. vågigt, uppodlat land.
Betydande sillfiske.
Bånffy [bä’nfi], Dezsö (Desiderius),
baron, ungersk politiker (1843—1911). Han var
1892—95 underhusets talman samt 1895—99
konseljpresident och inrikesminister. Han nedlade
under sin ministertid mycket arbete på kyrko- och
äktenskapslagstiftningen. 1904—06 var han ivrig
moståndare till Tisza.
Banförvaltning, en järnvägs ekonomiska och
tekniska ledning och skötsel, vanl. fördelad på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
