Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bauer, John - Bauer, Karoline - Bauer, Max - Bauer, Otto - Bauer, Walter - Bauer, Wilhelm - Bauernfeind, Karl Max von - Bauernfeld, Eduard von - Bauhaus, Staatliches Bauhaus - Bauhin (el. Bauhinus), Caspar - Bauhinia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
489
Bauer—Bauhinia
490
unga kvinnor och barn och ett par dekorativa
väggmålningar. B. omkom jämte hustru och barn
vid ångaren Per Brahes undergång i en svår
senhöststorm på Vättern. — Biogr. av H. Schiller
(1935).
Båu’er, K a r 0 1 i n e, tysk skådespelerska (1807
—77). Hon var redan Berlinpublikens gunstling,
då hon 1829 lämnade scenen och med prins
Leopold av Koburg ingick äktenskap, som upphörde
vid dennes tronbestigning i Belgien 1831. Hon
återvände därefter till scenen och var 1835—44
anställd vid Dresdens hovteater till sitt giftermål
med en polsk greve, v. Broel-Plater. Hennes
förnämsta roller voro de romantiska älskarinnorna.
Hon utgav 1872 sina teaterminnen.
Bau’er, Max, tysk militär (1869—1929),
officer 1890, generalstabsofficer 1905. B.
tjänstgjorde 1908—12 under Ludendorff i stora
generalstaben och var särsk. verksam för det tunga
artilleriets utveckling, bl. a. vid anskaffandet av
42 cm haubitser. Under 1 :a världskriget
tjänstgjorde B. i högkvarteret, där han tidigt hävdade
nödvändigheten av att organisera industrien och
hela folket i avsikt att säkerställa krigsmaktens
förseende med materiel m. m. Efter Hindenburg
—Ludendorffs övertagande av ledningen erhöll
B. ökade möjligheter att genomföra sina planer.
De fingo 1916 sitt uttryck i
”Hindenburgprogram-met”. B. kallades 1928 av Nankingregeringen
såsom militär rådgivare till Kina, där han avled.
Han utg. bl. a. ”Der grosse Krieg in Feld und
Heimat” (1921).
Båu’er, Otto, österrikisk socialdemokrat (1881
—1938). Han var mångårig medarbetare i
Arbei-ter-Zeitung. Efter hemkomsten från
krigsfång-enskapen i Ryssland
1915—17 intog han
genast en ledande
ställning inom
socialdemokratiska partiets
vänstra flygel och blev
efter revolutionen i
nov. 1918
utrikesminister. B. var ivrig
anhängare av planen på
Österrikes förening
med det republikanska
Tyska riket, och hans
starka partitagande
härför gjorde under
fredsförhandlingarna
hans ställning som utrikesminister ohållbar,
varför han avgick juli 1919. Han hade 1920—34
säte i nationalrådet, undgick razzian med
socialistledarna 12 aug. 1934 och lyckades efter
oroligheternas slut fly till Tjeckoslovakien, där han
från Brünn ledde de austromarxistiska
emigranternas agitation. Senare bosatte han sig i Paris,
där han avled.
Båu’er, Walter, tysk författare (f. 1904),
arbetarson, fick hjälp att taga
folkskollärarexamen, hade plats som eldare, började med
diktsamlingarna ”Kameraden, zu Euch spreche ich”
(1929) och ”Stimme aus dem Leunawerk” (1930)
på en ”fri vers”, som erinrade om Whitmans
och Werfels. Från dessa utpräglat sociala verk
skiljer sig redan hans roman ”Ein Mann zog in
die Stadt” (1931; ”Stamfadern utan land”, 1932),
som skildrar, hur en bondson flyttar till staden,
småningom förvandlas till en hjordmänniska och
blir ett med massan. Ännu avlägsnare från
dikterna står romanen ”Die notwendige Reise”
(1932), en dröm om utveckling till högre
mänsklighet. B:s senare verk äro ”Das Herz der Erde”
(1933), ”Der Lichtstrahl” (1937), flera
novell-saml. m. m. B. deltog i 2:a världskriget som
soldat i Frankrike.
Båu’er, Wilhelm, österrikisk historiker (f.
^77), 1930 prof, i Wien. B. har i sin
historiska forskning särsk. understrukit de
socialhistoriska faktorernas roll i historien. B:s
huvudarbeten äro: ”Die öffentliche Meinung und ihre
geschichtlichen Grundlagen” (1914), ”Einführung
in das Studium der Geschichte” (1921), ”Die
öffentliche Meinung in der Weltgeschichte” (1929)
och ”Die deutsche Kultur von 1830—1870”.
Båu’ernfeind [-faint], Karl Max von, tysk
geodet (1818—94). Han var 1851—90 prof,
i geodesi och ingenjörsvetenskaper vid
ingenjörs-skolan i München samt 1868—74 och 1880—89
föreståndare för den efter hans plan organiserade
tekniska högskolan där. B:s handbok i geodesi,
”Elemente der Vermessungskunde” (1856—58),
väckte stort uppseende såsom den första
systematiska behandlingen av denna vetenskapsgren. B:s
undersökningar om den terrestra refraktionens
inverkan på höjdmätningar och om felkällorna vid
höjdmätning med barometer äro epokgörande.
Bland av B. konstruerade nya mätningsinstrument
märkas vinkelprismat och en efter honom
uppkallad distansmätare.
Båu’ernfeld [-fält], Eduard von,
österrikisk författare (1802—90), Han gjorde sig känd
som talangfull och produktiv lustspelsförfattare
av fransk skola. Bland hans pjäser må nämnas de
även i Stockholm på 1820—40-talet uppförda
”Bekännelserna” och ”Dagboken”, den politiska
satiren ”Grossjährig” (1846) och ”Mädchenrache”
(1881).
Bauhaus [båu’haus], Staatliches
Bau-h a u s, tyskt institut för arkitektur och
konstindustri, grundades 1919 i Weimar av Walter
Gropius och överflyttades 1925 till Dessau. B.
upplöstes 1933. Det har haft stor betydelse för
funktionalismens genombrott.
Bauhin [båä’] (el. Bauhinus), Caspar,
schweizisk botanist (1560—1624), med. prof,
i Basel. B:s ”Prodromus theatri botanici” (1620)
och ”Pinax theatri botanici” (1623) innehöllo
det första försöket till kritisk behandling av det
botaniska vetandet. B:s betydelse som botanist
ligger i att han skilt mellan art och släkte,
skapat den binära nomenklaturen och påvisat
växternas släktskapsförhållanden. Han var även en
för sin tid framstående anatom.
Bauhi’nia, växtsläkte av fam. Leguminosae,
omfattande omkr. 200 tropiska, ofta lianbildande
träd el. buskar, med ofta tillplattad och vriden
stam. Rotbarken och bladen av B. tomentosa
användas i medicinen, och av samma arts frön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
