Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bayern, Bajern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
499
Bayern
500
bergarter, främst litografiska kalken i Jura
(Solnhofen), därjämte skiffer (Frankenwald),
granit (Fichtelgebirge), kvarts (Böhmerwald).
Industrien fördelar sig på B:s städer och har vissa
specialtillverkningar, av vilka öltillverkningen
kommer i första rummet (München, Kulmbach).
Viktiga industrigrenar äro maskin-, pappers-,
läder-, textil- och kemisk industri. Storstäder äro
München, Nürnberg, Augsburg, Ludwigshafen
och Würzburg. Förutom Rhen är Donau
segelbar genom hela B., och Ludwigskanalen
förmedlar dess förbindelse med Main. östbayern är
genomgångsland för kontinentalbanorna Berlin—
Rom och Paris—Wien. Nürnberg och München
äro järnvägstrafikens centralpunkter. Av stor
betydelse är turisttrafiken.
Befolkningen tillhör tre skilda tyska stammar,
schwaber, franker och bayrare, var och en inom
sin huvuddel av landet: Schwaben, Franken,
Bayern, och denna gamla uppdelning är alltjämt
bevarad iB:s administrativa indelning. B. är indelat
i 8 regeringsområden: Oberbayern, N i
e-derbayern, Oberpfalz, O b e r f r a
n-ken, Mittelfranken, Mainfranken,
Schwaben och P f a 1 z. Till religionen är
befolkningen övervägande (omkr. 7ofl/o) katolsk;
protestanterna utgöra 29 °/o. Det egentliga B.
har en folktäthet av 100 inv. pr km2.
Historia. B. s. om om Donau var under
kejsartiden införlivat i romerska riket (prov. Vindelicia,
Raetia, Noricum) och togs under folkvandringen
i besittning av de germanska bajuvarierna
från Böhmen, vilka utbredde sig från Lech till
Enns, senare ytterligare österut, och på 500-talet
kommo under frankerna men bibehöllo egna
hertigar av agilolfingernas ätt till 788, då den
siste hertigen, Tassilo III, avsattes av Karl den
store. Efter karolingiska rikets delning
återuppstod B. som vasallhertigdöme under tyske
konungen, genom Arnulf (d. 937). Det gavs sedan
som hertigdöme i län till medlemmar av olika
stormansätter, 1070 till welfiska ätten och
omsider efter Henrik Lejonets aktförklaring 1180
åt pfalzgreven kurfurst Otto av Wittelsbach,
stamfader för den intill 1918 regerande bayerska
fursteätten. Med B. förenades redan 1214
Rhen-pfalz, som gavs som län åt Ottos son Ludvig.
Hertigdömet minskades bl. a. genom uppkomsten
av ett självständigt Österrike och var på
mångfaldigt sätt splittrat i feodala underbesittningar.
Hertigdömet minskades ytterligare under
wit-telsbacharna (Steiermark, Tyrolen), och samtliga
besittningarna voro från 1340 delade mellan en
äldre linje, som erhöll Pfalz, omfattande
Rhen-pfalz och en del av bayerska Nordgau (i
forts, kallat Oberpfalz), och en yngre linje, som
fick Egentliga Bayern (Oberbayern,
Nieder-bayern); med det förra förenades 1356
kurvärdigheten. Pfalz blev under reformationen
protestantiskt. B. förblev katolskt och gjordes av
Maximilian I, som regerade 1597—1651, till en
högborg för motreformationen. Som ligans
huvudman och kejsarens vän ledde han under
trettioåriga kriget kampen mot de tyska protestanterna
och vann 1623 från sin frände Fredrik V av
Pfalz såväl Oberpfalz som kurvärdigheten. I
westfaliska freden 1648 återfick Fredriks son
Karl Ludvig Rhenpfalz och erhöll en åttonde
kurvärdighet. B. förde även i det följande en på
utvidgning och storhet riktad politik, var
Frankrikes bundsförvant i spanska tronföljdskriget
under Maximilian II (1679—1726) och i
österrikiska tronföljdskriget under Karl Albert (1726
—45), som uppträdde som pretendent till
österrikiska arvländerna och 1742 valdes till tysk
kejsare. Med Karl Alberts son, Maximilian III,
utslocknade 1777 det wittelsbachska husets
bayerska gren, och därmed skedde återföreningen av
Pfalz med B., som nu tillföll kurfursten Karl
Teodor av linjen Pfalz-Sulzbach och efter dennes
död 1799 Maximilian (IV) Josef av den
birken-f eldska linjen, den enda kvar levande grenen av
huset Wittelsbach. Arvövergången hade för B.
medfört en mindre landförlust (Innviertel) genom
bayerska tronföljdskriget 1778—79. Maximilian
Josef anslöt sig vid Tyska rikets omstörtning
genom den stora revolutionen och
Napoleonkri-gen till Frankrike och Napoleon och vann
därunder konungavärdigheten 1806, varvid han
kallade sig Maximilian Josef I, samt
vidgade statsgränser för B. genom införlivande
särsk. av de frankiska och schwabiska
grannterri-torierna. Så kommo till B. andliga stiften
Würzburg, Bamberg, Eichstädt och Augsburg, fria
riksstäderna Nürnberg, Augsburg, Regensburg,
Schweinfurst och Nördlingen, de hohenzollernska
furstendömena Ansbach och Bayreuth och ett
flertal andliga och världsliga mindre herradömen;
åt österrikiska sidan tillkom Passau m. m.
Bekräftelse vanns å Wienkongressen (1814—15), då B.
även återfick det under franska tiden frånskilda
Pfalz, dock nu begränsat till området v. om
Rhen. B. fick 1818 en författning, som i stort
sett gällde till 1918, och en folkrepresentation.
B:s utveckling fortgick därefter till en början
lugnt och i fri riktning, och genom Ludvig I
(1825—48) blev München ett huvudsäte för
Tysklands vetenskapliga och konstnärliga liv. Men på
1840-talet voro reaktionen och den ultrakatolska
riktningen vid makten, och revolutionsvågen från
Paris 1848 framkallade resning, tronskifte och
en frisinnad ombildning av författningen (s. å.)
under Ludvigs son Maximilian II (1848—
64). Under denne sökte B. oföränderligen, under
opposition mot Preussen, vinna en
mellanställning inom Tyskland samt trädde i det avgörande
ögonblicket under Maximilians son Ludvig II
(1864—86) på Österrikes sida i det
preussiskösterrikiska kriget 1866. B. delade Österrikes
nederlag och tvangs genom freden till
anfalls-och försvarsförbund med Preussen. I fransk-tyska
kriget trädde B. i ledet med övriga tyska stater
och slöt sig till Nordtyska förbundet (1870),
sedermera Tyska riket, dock med vissa bevarade
höghetsrättigheter utöver övriga tyska staters.
Efter kriget vidmakthöllo konung och regering
anslutningen till Preussen och riket, och B.
trädde även i bestämd motsättning mot påvestolens
anspråk och den ultramontana riktningen. Men
i lantdagens andra kammare vann det katolska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
