Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beaufort, släkt - Beaufort, ätt - Beaufort, 1. Henry - Beaufort, 2. Edmund - Beaufort, 3. Margaret - Beauforthavet - Beauforts vindskala - Beaugency - Beauharnais, 1. François de - Beauharnais, 2. Alexandre de - Beauharnais, 3. Joséphine de - Beauharnais, 4. Eugène de - Beauharnais, 5. Hortense Eugénie de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
511
Beaufort—Beauhamais
512
Beaufort [båfä’r], fransk hertiglig släkt, se
Vendöme.
Beaufort [bäuTot el. bjö’-], en sidolinje till
ättegrenen Lancaster av huset Plantagenet i
England. Den härstammade från Edvard III:s fjärde
son, John av Gaunt, och Catherine Swynford,
vilkas tre söner, däribland B.i), antogo namnet
B. efter ett slott i Anjou. Släkten utdog på
manssidan 1471. — Titeln hertig av B. är
sedan 1682 ärftlig inom släkten Somerset, som
härstammar från en oäkta son till B.2) :s son
Henry.
1) Henry B., kardinal, statsman (d. 1447).
Han var sin halvbror Henrik VI :s kansler och
understödde kraftigt dennes politik men kom
sedan i strid med hans förnämste rådgivare,
ärkebiskop Arundel, och slöt sig då närmare
till tronföljaren, sedermera Henrik V. Denne
gjorde honom vid sin tronbestigning 1413 åter
till kansler. Efter Henrik V :s död 1422 utbröt
om regentskapet en långvarig strid mellan B.
och Henriks yngste bror, hertigen av Gloucester.
2) Edmund B. (d. 1455), den föreg:s brorson.
Han stred tappert i Frankrike för Henrik VI,
undsatte 1442 Calais men måste 1449 uppge
Rouen. Han blev 1448 hertig av Somerset,
inspärrades 1453 av protektorn, hertigen av York,
i Towern och stupade vid S:t Albans i den första
drabbningen i ”rosornas krig”.
3) Margaret B., den föreg:s kusin (d.
1509). Hon förmäldes 1455 med Henrik VI :s
halvbror Edmund Tudor, earl av Richmond, och
hade med honom sonen Henry, sedermera konung
Henrik VII. Änka redan 1456, tog hon med
sonen sin tillflykt till Bretagne och gifte
sedermera om sig med Henry Stanley (sedan earl av
Derby), vars övergång från Richard HI:s till
hennes sons sida i slaget vid Bosworth 1485
avgjorde striden om kronan till den sistnämndes
förmån.
Beauforthavet [båu’fat-], en del av Ishavet
vid Nordamerikas n. v. kust, utanför
Macken-zies mynning.
Beauforts vindskala [båuTats] uppställdes
1806 av engelske amiralen Sir Francis Beaufort
(1774—1857) för att medge större noggrannhet
vid uppskattning av vindens styrka på havet än
äldre, rent subjektiva skalor. Dess 13 grader,
betecknade med siffrorna o—12, beskrevos genom de
segel en örlogsman av dåtida typ kunde föra;
numera grundas skalan dels på modernare fartygs
segelföring, dels på vindens verkningar på träd,
flaggor och byggnader. I Sverige användes
sedan 1921 B. på alla meteorologiska stationer, som
sakna vindmätare. De olika siffergraderna
motsvara: o stiltje, 1 nästan stiltje, 2 lätt bris, 3 god
bris, 4 frisk bris, 5 styv bris, 6 frisk kultje, 7
styv kultje, 8 hård kultje, 9 halvstorm, 10 storm,
u svår storm, 12 orkan.
Beaugency [bå^äsi’], stad i fr. dep. Loiret,
vid Loire, 25 km s. v. om Orléans; 3,500 inv.
Vid B. segrade Jeanne d’Arc 1428, och här
segrade storhertigen av Mecklenburg över franske
generalen Chanzy 8—10 dec. 1870.
Beauhamais [båarnä’]. 1) F r a n q o i s d e B.,
fransk markis (1756—1846). Han var en av de
ivrigaste rojalisterna i nationalförsamlingen 1789
och uppgjorde 1792 en plan för den kungl.
familjens flykt men måste själv emigrera. Han
fick 1804 återvända och blev använd som
diplomat av Napoleon.
2) Alexandre de B., den föreg:s bror,
general (1760—94). Han slöt sig 1789 som
adels-deputerad i ständerförsamlingen genast till tredje
ståndet. Han var 1792 divisionsgeneral under
Cus-tine och 1793 Rhenarméns överbefälhavare men
beskylldes för att genom obeslutsamhet ha vållat
Mainz’ kapitulation och blev därför avrättad (23
juli 1794). I sitt föga lyckliga äktenskap med
Jo-séphine Tascher de la Pagerie (se Joséphine)
hade han barnen B.4) och B.5).
3) Joséphine de B., g. m. B.2), sedan
med Napoleon I (1763—1814), se Joséphine.
4) Eugène de B., de föreg:s son,
viceko-nung av Italien (1781—1824). Han hade en dyster
ungdom men gick en snabb karriär till mötes
den dag, då han genom
att av Bonaparte
åter-begära faderns värja
kom att förmedla
dennes och moderns
bekantskap. 1804
upphöjdes han av
styvfadern till fransk prins
och 1805 till
viceko-nung av Italien, där
han i allmänhet förde
en mycket
förtjänstfull regering. Under
kriget med Österrike
vann han bl. a. segern
vid Raab 1809,
var
igenom Napoleons seger vid Wagram
väsentligt befordrades. Under ryska fälttåget (1812)
utmärkte han sig vid Borodino och under
återtåget. B. var Napoleon trogen till det sista,
motstod 1813 Österrikes och Murats
övertalningsförsök till avfall men måste till slut vika för
övermakten. Med Napoleons fall var hans
politiska bana slut. Styvfadern hade 1806 förmält
honom med bayerska prinsessan Augusta Amalia,
vilket äktenskap blev mycket lyckligt. Svärfadern
gav honom titeln hertig av Leuchtenberg och
furste av Eichstätt. Av hans 4 döttrar blev
Joséphine 1823 förmäld med svensk-norske
kronprinsen Oskar och
Amé-lie förmäld med kejsar
dom Pedro I av
Brasilien.
5) Hortense
Eugénie de B.,
den föreg:s syster,
moder till Napoleon
III. Hon var av
naturen rikt utrustad både
med skönhet och
sällskapstalanger. Av
styvfadern, kejsar
Napoleon I, blev hon
1802 bortgift med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
