Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bellman, Carl Michael
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
603
Bellman
604
”Bellmans mårgon sup med smörgås i hand, trött och
trumpen.” Teckning av Sergel, 1790-talet.
Nationalmuseum, Stockholm.
skräddare, inflyttat till Stockholm från det då
svenska Bremen-Verden. B:s farfar var
eloquen-tiæ prof, i Uppsala Johan Arent B. Denne
var skald på romarspråket och lär även ha
skrivit svensk vers. B:s far, Johan Arent B.
(1707—65), var en strävsam ämbetsman, sekr.
i slottskansliet med lagmans titel. B:s moder,
Katarina Hermonia (d. 1765), av sonen
bevarad i det vackraste minne och av honom
besjungen, ”vacker som en dag, oändligt god,
vänlig mot alla människor”, var av
bergsmanssläkt, dotter till kyrkoherden i Maria församling
Mikael Hermonius. B. var den äldste i en stor
syskonskara på, enligt hans egen uppgift, 21 barn.
Vid föräldrarnas död var hemmet i ytterst trånga
ekonomiska villkor.
B:s barndoms- och ungdomsvärld var
Söder
malm. Hans uppfostran i hemmet var god. B:s
formella begåvning och musikaliska anlag
observerades tidigt. Han skall som ung ha givit
lektioner i citterspel och kunde även spela klaver.
Han inskrevs 1758 i Stockholms nation i
Uppsala men torde knappast ha bedrivit några
egentliga akademiska studier. Han förvärvade dock
en omfattande, om än icke vidare djup, bildning
och var beläst i samtidens vitterhet.
För sin utkomsts skull måste B. bli
ämbetsman och fick tidigt gå in under ett ok, som
dock aldrig blev särsk. tungt men varigenom han
hela sitt liv fick sin, om ock ofta ytterst knappa,
bärgning. Redan 1757 antogs B. på prov i
riksbanken, där han blev ordinarie 1759. Till följd
av åsamkade skulder och oklara
affärstransaktioner rymde han till Norge 1763 men återkom snart
och erhöll efter ansökan avsked från befattningen
i banken. Därefter anställdes han i
manufakturkontoret och, sedan detta indragits, i
generaltulldirektionen, där han avancerade till kanslist. När
även detta verk upphörde, kom han på
indrag-ningsstat med lönen i behåll (1772). Från 1775
uppbar han pension av Gustav III och blev 1776
sekreterare i nummerlotteriet, vilken befattning
han behöll till sin död. Sysslorna skötte han de
första åren endast delvis för att småningom helt
låta dem utföras genom en vikarie. 1776 fick
han hovsekreterares titel.
B. började sitt skaldskap i konventionell stil,
och som 17-åring publicerade han de första
alstren av sin redan i ungdomsåren rikt flödande
produktion. Häribiand märkas några längre
satiriska dikter i Dalins anda. B:s läggning var
emellertid icke satirikerns. Från samma tid
härstammar ett antal psalmer, parafraser av
bibelställen med ofta ståtlig diktion, vilka 1757
började tryckas i Lärda Tidningar och mera äro att
betrakta som stilövningar. I B:s föräldrahem
rådde en pietistisk, om ock ej asketisk anda. B.
behöll säkert hela sitt liv sin barnatro
oanfäktad utan grubbel och skrev med sin vanliga
lätthet, när det passade sig, en psalm el. annat
religiöst kväde. En samling parafraser över
nytes-tamentliga ämnen gav han ut 1780, ”Betraktelser
öfver åtskillige evangeliske Texter”, vilka 1787
på nytt utkommo under titeln ”Zions högtid”.
Men efter 20-årsåldern och inträdet på
ämbetsmannabanan börjar han ett annat skede, som låter
hans natur småningom komma till starkare
uttryck. B:s relationer och sällskapstalanger gåvo
honom snabb popularitet i glada lag av unga
ämbetsmän och adelsmän, där han förde ett otvunget,
ofta tämligen lättsinnigt nöjesliv. Han skrev med
lätthet på tidens modemelodier sällskapsvisor, som
han själv föredrog och som snabbt vunno
spridning. Efter återkomsten från Norge vinner hans
diktning större fasthet och får en mera parodisk
prägel. Parodien blev vanl. hans betraktelsesätt.
Han strödde i ständigt ny uppfinning omkring sig
dryckesvisor, där skildringen av Bacchus och
dennes välgärningar får en stigande konkret
gestaltning. För sina dryckesvisor började B. 1765
använda bibelparodiska motiv och fortsatte därmed
ett par år, och dessa visor, ”Gubben Noak”,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
