Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bergskollegium - Berg-skrabba - Bergskred - Bergskädda - Bergslag - Bergslagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
755
Berg-skrabba—Bergslagen
756
till president, och 1713 fingo ledamöterna titeln
bergsråd.
B. hade mycket omfattande skyldigheter
rörande gruvornas vård och förvaltning och
bergsbrukets främjande. Enligt bestämmelserna av
1637 hade Generalbergsamtet att organisera
berg-mästardistrikten i riket och i samband därmed
även att utnämna alla tjänstemän vid bergsstaten.
Utnämningsrätten inskränktes dock snart till de
lägre tjänsterna. I mål rörande bergverken
fungerade Bergskollegium som överdomstol, närmast
motsvarande hovrätterna. 1828 upphävdes B:s
domsrätt, och denna överflyttades på de allmänna
domstolarna, varefter B. 1857 upplöstes och dess
övriga ärenden övertogos av Kommerskollegium.
Berg-skrabba, se Globularia.
Bergskred, se Jordskred.
Bergskädda, se Flundrefiskar.
Bergslag, förr ett distrikt med privilegium på
att inom orten driva bergsbruk; b. betecknade
dels den av på orten bosatta personer,
bergsmän, innehavare av bergsmanshemman, bestående
korporation, som ägde privilegiet, dels distriktet
enbart och dels distriktet med dess befolkning.
B. uppkommo i slutet av 1200-talet och
organiserades småningom som administrativa och
judici-ella enheter med egen lagstiftning, bergsrätt,
och egna domstolar. Bergsmännen åtnjöto vissa
förmåner mot skyldighet att idka hyttdrift. 1859
upphävdes privilegierna, och bergshanteringen
frigavs. Då funnos i Sverige ett silverbergslag,
Sala bergslag, ett kopparbergslag, Stora
Kopparbergs bergslag, och 17
järnbergslag: 1 i Gävleborgs, 1 i Jönköpings, 1 i
Kopparbergs, 2 i Värmlands, 2 i Västmanlands
och 10 i Örebro län.
Bergslagen betecknar numera företrädesvis
den sammanhängande bergslagsbygd, som
utbreder sig över v. och n. Västmanland, s. Dalarna
och ö. Värmland; inom densamma ligga bl. a.
de gamla bergslagsstäderna Nora, Linde och
Filipstad, den nya industristaden Ludvika samt
köpingarna Smedjebacken och Kopparberg.
Utanför B. i denna begränsade bemärkelse falla Falun,
Bispberg och Dannemora m. m. samt Närkes och
Gästriklands gamla bergslag, och området
sammanfaller sålunda ungefärligen med Lindes och
Ramsbergs, Nya Kopparbergs, Nora och Hjulsjö
samt Grythytte och Hällefors bergslag i Örebro
län, Skinnskattebergs och Gamla Norbergs
bergslag i Västmanlands län, Västerbergslagen i
Kopparbergs län samt Filipstads bergslag i
Värmlands län. B:s betydelse som bergslagsbygd är
numera nästan uteslutande grundad på dess stora
förråd av järnmalmer. Av s. k. ädlare malmer
(silver-, bly-, koppar- och zinkmalmer, svavelkis
m. m.) finnas visserligen också talrika
förekomster, som särsk. i äldre tider haft stor ekonomisk
betydelse, men av de nu kvarvarande äro endast
några få under vanliga förhållanden brytvärda.
Geologiskt tillhöra de viktigare
malmförekomsterna den s. k. mellansvenska leptitformationen,
som kan sägas bilda ett bågformigt stråk, vars
bredare centralparti omfattar i stort sett B.
Malmförekomster inom Bergslagen och angränsande
delar av mellersta Sverige.
B:s och hela mellersta Sveriges största
järnmalmsförekomster finnas vid Grängesberg i s.
Dalarna; vidare märkas Blötberget, Lekomberg,
Iviken, Ickorbotten, Håksberg, Idkerberget,
Stoll-berget och Nyberget i Dalarna; Norberg,
Riddar-hyttan, Stråssa, Stripa, Sköttgruvan, Svartvik,
Ställberg, Klacka-Lerberg, Striberg och
Dalkarls-berg i Västmanland samt Persberg, Nordmarks
gruvor, Taberg, Finnmossen och Långban i
Värmland. — Trots det att under århundradenas
lopp en mycket stark driftkoncentration ägt rum,
så att de många tidigare små hyttorna och
stång-j ärnshamrarna ersatts av ett allt mindre antal
större och större anläggningar, finnas ännu
tillsammans närmare ett fyrtiotal masugnar och bruk
i B. Runt omkring B. ligger en ring stora bruk,
framför allt åt n. ö. (Domnarvet, Avesta,
Ho-fors, Sandviken m. fl.) men även åt v.
(Udde-holmsverken) samt åt s. ö. (Degerfors och
Laxö-verken samt de många västmanländska järn- och
metallbruken).
B. ligger på det från Dalarna nedskjutande
nordsvenska höglandets sydsluttning. Området
griper över vattendelaren mellan Mälaren och
Vänern och avvattnas nästan uteslutande åt dessa
båda håll (Kolbäcksån, Arbogaån, Svartälven).
Höjden växlar mellan 50 och 500 m ö. h.
Bebyggelsen av området är historiskt till stor
del nära förbunden med bergshanteringen. Redan
på 1200-talet torde malm ha brutits vid
Norberg, på 1300-talet bröts sådan även i Nora,
Lindes och Skinnskattebergs bergslag, under det
att gruvdriften i Filipstads bergslag synes ha
börjat först på 1400-talet.
De förekomster, som man under denna
tidigare period bröt, voro ofta helt små och
obetydliga, troligen endast sådana, där malmen legat
i dagen. De äldsta gruvorna ligga därför vanl.
uppe på höjderna el. på dalgångarnas sluttningar.
Här uppe förlädes även hyttorna, där järnet
framställdes ur malmen. Vid gruvorna bröt man
endast under en kortare tid av sommaren. Den
övriga delen av året var arbetet mestadels förlagt
till hyttan el. dess närhet. Därför var det också
där, som bosättningen skedde, och där uppstodo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
