Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bernhard, Waldemar - Bernhard av Clairvaux - Bernhardi, 1. Theodor von - Bernhardi, 2. Friedrich von - Bernhardin, S:t - Bernhardinorden - Bernhardt, Sarah (eg. Rosine)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
809
Bernhard av Clairvaux—Bernhardt
810
Hans blad med landskapsutsikter och med motiv
från äldre partier av svenska, norska, tyska m. fl.
städer äro utförda i ett valörrikt maner, som
påminner om engelska tonträsnitt. B. har även
utfört etsningar, bl. a. med motiv från Sigtuna. B.
har även framträtt som författare (”En bok om
Dan Andersson”, 1941).
Bernhard av Clairvaux [klärvå’], ”den
helige”, asket, mystiker (1090—1153), enligt
Har-nack ”det 12 :e århundradets religiösa geni och
tidevarvets ledande personlighet”. Född i
Fon-taines i Bourgogne av adliga föräldrar, greps han
tidigt av Kristi-efterföljelseidealet och inträdde
1112 i cisterciensklostret i Citeaux. Hans starka
personlighet, överlägsna religiösa vältalighet och
innerliga fromhet gjorde honom och klostret
Citeaux berömda vida omkring. Då
överbefolkning därför där inträdde, grundade B. ett
dotterkloster, Clara Vallis (Clairvaux), som i sin
ordning blev mönster för en snabbt växande rad nya
dotterkloster. Själv grundade B. 65 kloster, men
han ville icke flytta från Clairvaux och blev
aldrig formellt ordenschef. — B. har utövat ett
utomordentligt inflytande på både samtid och
eftervärld. Han begagnade sin auktoritet till att
förmå Ludvig VI av Frankrike, Henrik I av
England, tyske kejsaren Lothar och den mäktige
hertig Vilhelm av Akvitanien att erkänna
Inno-centius II som rättmätig påve; även B :s lärjunge
Eugenius III hade i väsentlig mån honom att
tacka för påvevärdigheten och fogade sig sedan
också efter hans vilja. Andra korståget kan
betecknas som B :s verk. — B. framstår som
traditionalismens försvarare mot den nya dialektiska
teologien, t. o. m. mot Anselm. Ett av de minst
tilltalande dragen i hans historia är hans strid
mot Abailard, som han fick dömd ohörd på
synoden i Sens. B. är företrädesvis en
praktisk-reli-giös natur, som gentemot skolastiken (Anselm)
satte ett helgat liv som teologiens mål. Den
his-toriske Kristus — barnet i krubban men framför
allt den på korset lidande människan, genom
vilken Gud bragt till stånd frälsningen — intager
centrum i hans tänkande. Höjdpunkten i hans
religiositet är en innerlig mystisk förening med
Gud och Kristus. B. kanoniserades 1174 och
tillhör från 1830 romerska kyrkans ”doctores
eccle-siae”. — B :s skrifter äro utgivna i Mignes
”Patrologiae cursus completus” (ser. lat. 182—
185).
Bernha’rdi. 1) Theodor von B., tysk
historiker och politiker (1802—S5). Uppfostrad
i Estland, var B. från 1834 en tid anställd i
kejserliga ryska kansliet men överflyttade 1851 till
Tyskland. Han utförde för Preussens räkning
1866—71 flera diplomatiska uppdrag i Italien,
Spanien och Portugal. Redan 1849 hade han
utgivit ett nationalekonomiskt arbete, sedan sysslade
han mest med historiska ämnen. Hans förnämsta
historiska verk äro: ”Denkwürdigkeiten aus dem
Leben des russischen Generals C. F. v. Toll”
(2:a uppl., 4 bd, 1865—66), ”Geschichte
Russlands und der europäischen Politik in den Jahren
1814—1831” (3 bd, 1863—77; omfattar åren 1814
—22), ”Friedrich der Grosse als Fel dherr” (2
bd, 1881). Hans dagböcker, ”Aus dem Leben
Th. v. B :s” (9 bd, 1893—1906), innehålla
värdefulla bidrag till tysk historia under Vilhelm I :s tid.
2) Friedrich von B., den föreg:s son,
general och militärskriftställare (1849—1930),
1907 armékårchef och 1909 general av
kavalleriet. Han erhöll s. å. avsked. B. har utgivit
bl. a. ”Grundlagen und Elemente des
modernen Krieges” och ”Deutschland und der
nächste Krieg” (”Tyskland och nästa krig”,
1912), vilken väckt mycken uppmärksamhet och
klander, särskilt i England, i det att den där
ansågs vara präglad av krigslysten maktfilosofi och
ha blottat Tysklands aggressiva planer. I 1 :a
världskriget deltog B. såsom armékårchef. Han
har skildrat kriget i ”Deutschlands Heldenkampf
1914—1918” (1922).
Bernhardin, S:t, se Bernardino.
Bernhardinorden, se Cisterciensorden.
Bernhardt [bämä’r], Sarah (eg. Rosine),
fransk skådespelerska (1844—1923). Hon blev
1860 elev vid konservatoriet i Paris och
debuterade 1862 på Théåtre franqais som ”Iphigénie”
(Racine), dock utan att väcka särskilda
förhoppningar. Efter ett par år vid Gymnase- och
Por-te-Saint-Martinteatrarna engagerades B. vid
Odé-on 1864, spelade där med växande framgång
Armande i ”Les femmes savantes”, Anna i
”Ed-mond Kean”, Cordelia i ”Kung Lear”,
drottningen i ”Ruy Bias” och vann 1869 sitt rykte som
Zanetto i Franqois Coppées enaktare ”Le
pas-sant”, vilken roll hon lär ha förlänat en
oförliknelig charm. Hon återinträdde 1872 vid
Théåtre franqais, där hon 1875 blev societär. Här
spelade hon nu ”Phèdre”, ”Andromaque”,
”Zai-re”, ”La fille de Roland”, Suzanne i ”Le mariage
de Figaro”, donna Sol i ”Hernani” m. m. och
vann med varje ny roll en ny seger. Efter att ha
väckt sensation i London som ”Phèdre” och
”Ad-rienne Lecouvreur” bröt B. 1880 kontraktet med
Théåtre franqais och drog ut för att lägga
världen för sina fötter. Sedan dess delade hon sin
tid mellan turnéer i Gamla och Nya världen,
företrädesvis England och Amerika, som hon besökte
ett dussin gånger och där hon förtjänade
millioner, och av henne själv ledda teatrar i Paris
(bl. a. Porte-Saint-Martinteatern 1883,
Renaissan-ceteatern 1893 och Théåtre Sarah-Bernhardt
1899). Bland B:s roller från 1800-talet må
antecknas ”Frou-Frou”, ”Fédora”, ”Théodora”, ”Tosca”,
”Jeanne d’Arc” och ”Cleopåtre”, från 1890-talet
”Izeyl”, ”Gismonda”, ”La princesse lointaine”,
”La dame aux camélias”, ”La samaritaine” och
”Magda” (Sudermanns ”Hemmet”), från
1900-talet ”Hamlet”, ”L’aiglon”, ”Théroigne de
Méri-court”, ”La sorcière”, ”Sainte Thérèse”,
”Ma-dame X” och ”La reine Elisabeth”. 1915 måste
B. underkasta sig en operation, som kostade
henne ena benet, men uppträdde redan 1916 som
”Athalie”. Sverige besökte hon 1883, då hon
spelade bl. a. ”Fédora” och ”Valérie”, och 1902
(”Tosca”, ”La dame aux camélias”, ”Hamlet”,
”Frou-Frou”, ”L’aiglon” och ”Phèdre”). B. var
också författarinna och som skulptris mera än
dilettant. — ”Den gudomliga Sarah” med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
