Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bernstorff, 1. Johan Hartvig Ernst - Bernstorff, 2. Andreas Peter - Bernstorff, 3. Christian - Bernstorff, 4. Johann von - Bernström, John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
817
Bemstorff—Bemström
818
arna hade likväl ingen framgång, och 1762, då
hertigen av Holstein-Gottorp blivit kejsare i
Ryssland (Peter III), hade det så när blivit krig.
Under dessa farliga förhållanden visade B. stor
omtanke och fasthet. Han räddades ur
svårigheterna genom mordet på Peter i maj s. å. B.
ansåg det nu nödvändigt att nära förbinda sig
med Ryssland, slöt 1765 ett direkt förbund och
träffade därvid också avtal om att verka för
upprätthållandet av Sveriges dåvarande
författning mot konungahusets önskningar om utvidgad
makt. Även i inrikesstyrelsen tog B. mycken del.
Som anhängare av merkantilsystemet arbetade han
ivrigt för att främja handel och
fabriksanläggningar genom
konstlade medel. Själv
kände sig B. som en god
dansk, ehuru han
aldrig lärde sig tala
landets språk. Han gav
de danska godsägarna
ett gott föredöme, då
han 1764 befriade
bönderna på
Bern-storffs gods från
ho-veriskyldigheten och
gjorde deras arrenden
ärftliga. Efter Fredrik
V:s död 1766
lyckades B. trots många
vanskligheter att hålla sig kvar till 1770, då han
undanträngdes genom Struensees inflytande.
2) Andreas Peter B., den föreg:s brorson,
greve, dansk statsman (1735—97). Han inträdde
1759 i dansk tjänst och fick tidigt viktiga
platser. Under Struensees maktperiod avlägsnades
han visserligen, men efter dennes fall blev han
i maj 1773 utrikesminister. Under
nordamerikanska frihetskriget strävade B. att trygga de
neutrala staternas fria sjöfart men ville samtidigt
vidmakthålla ett gott förhållande till England och
föreslog i detta syfte
förgäves kejsarinnan
Katarina II 1778 ett
förbund. Då
kejsarinnan 1780 upptog B:s
tanke, men i en
annan form, som ett
väpnat
neutralitetsför-bund, närmast riktat
mot England, var B.
visserligen villig att gå
med härpå men slöt
omedelbart
dessförinnan (juli 1780) ett
särskilt avtal med
England för att få den
omstridda folkrättsliga tvistefrågan om
krigskont-raband löst. Kejsarinnan förbittrades över detta
skenbart tvetydiga beteende och framtvang i nov.
s. å. B:s avlägsnande. Senare trädde B. i hemlig
förbindelse med den unge kronprinsen Fredrik
(Fredrik VI), och då denne i april 1784 ryckt
till sig makten, återfick B. sina forna ämbeten.
Till sin död utövade B. ett ledande inflytande
på statens styrelse och fullföljde därvid en
moderat reformpolitik. Han förberedde
upphävandet av livegenskapen i Holstein och Syd-Slesvig
(fullbordat 1804); han värnade nitiskt
tryckfriheten och genomförde en frisinnad tulltariff.
Energiskt hävdade B. Danmarks rätt att förbli
neutralt under det stora kriget mot den franska
republiken. Handeln blomstrade, och folket såg
upp till B. med beundran och hängivenhet. B.
närde uppriktig kärlek till Danmark och hade,
ehuru hans egen bildning var helt och hållet
tysk, likväl aktning för danskt andligt liv.
3) Christian B., den föreg:s son, greve,
dansk, sedan preussisk statsman (1769—1835).
Han ledde Danmarks utrikespolitik efter 1797
först som statssekreterare och sedan (från 1803)
som statsminister. Han var en erfaren diplomat
men saknade sin faders stora
statsmannaegenskaper. Under rysk påverkan ingick Danmark 1800 i
den nya väpnade neutraliteten, medan B. kort
förut genom avtal med England avstått från
konvoj eringsrätten. Denna tvetydiga politik ledde till
det blodiga sjöslaget på Köpenhamns redd 2 april
1801, varpå det nyss avslutade
neutralitetsför-bundet måste uppgivas. Under de följande åren
kunde B. icke tidigt nog besluta sig för att
taga öppet parti i striden mellan Napoleon och
hans motståndare. Följden blev Englands djupa
misstro och överfallet på Köpenhamn 1807. B. drog
sig tillbaka från utrikesministeriet 1810 och blev
sändebud först i Wien, sedan i Berlin. 1818 gick
han i preussisk tjänst som utrikesminister (till
1831) och var på denna post en ivrig förkämpe
för reaktionen i Tyskland.
4) Johann Heinrich von B., den föreg:s
brorsons son, greve, tysk diplomat (1862—1939).
Han var efter att ha innehaft åtskilliga
befattningar inom den tyska diplomatien utomlands dec.
1908—april 1917 ambassadör i U.S.A. Det
berodde antagligen till en del på hans diplomatiska
skicklighet, att under 1 :a världskriget brytningen
mellan U.S.A. och
Tyskland fördröjdes
så pass länge. B. fick
emellertid ej
tillräckligt stöd hos tyska
regeringen. Han var
ivrig motståndare till
det oinskränkta
ubåts-kriget. 1917—18 var
han ambassadör i
Konstantinopel. Han
spelade en betydande
roll i de tyska
förberedelserna för
Versail-lesfreden. 1919—33 var
han led. av tyska
riks
dagen, där han tillhörde det demokratiska partiet.
Flera gånger var han tysk delegat i N. F.. Efter
Hitlers maktövertagande bosatte sig B. i Schweiz,
där han dog i landsflykt. B. har utg.
”Deutsch-land und Amerika, Erinnerungen aus dem
fünf-jährigen Kriege” (1920) och ”Erinnerungen und
Briefe” (1936).
Bernström, John Peter Fredrik, industriman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
