Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertrand-Thielprocessen - Berwald, släkt - Berwald, 1. Johan Fredrik - Berwald, 2. Franz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
833
Berwald
834
vändas, den ena för färskning, den andra för
färdigsmältning av stålet.
Berwald, musikersläkt från Bärwalde i
Bran-denburg. Flöjtisten Johann Friedrich B.
(1711—89) blev stamfader för den gren av
släkten, som på Gustav III:s tid inkom till Sverige.
Sonen Christian Friedrich Georg B.
(1740—1825) anställdes i hovkapellet 1773 och
dennes broder Georg Johan Abraham B.
(1758—1825) år 1783, båda som violinister. Den
förre blev fader till B.2) och B.3) den senare
till B.i).
1) Johan Fredrik B., musiker (1787—
1861). Han uppträdde tidigt som underbarn och
reste 1797 i faderns sällskap ut på konsertturné
till Tyskland och Österrike. I Petersburg
utbildades han av violinvirtuosen Rode och erhöll
1808 dennes plats i ryska hovkapellet. Han
kallades 1814 till hovkapellist i Stockholm; han var
1823—49 hovkapellmästare. Ehuru B. ägde gott
anseende som solid orkesterdirigent, ligger dock
hans främsta insats i svensk musikodling inom
kammarmusiken, där han 1818 grundade ett
kvartettsällskap, vilket länge utövade ett gott
inflytande på den svenska musiken genom att upptaga
de klassiska mästarnas verk. På 1820-talet
framträdde han även som kompositör av franska
romanser i Bertons och Boieldieus anda. Som
hovkapellmästare hade han att skriva officiell
festmusik och musikinlägg i dramer och operor. B.
är som kompositör ren eklektiker och upptager
det bästa av tyska och franska skolan. — Av
B:s döttrar vann Julia Matilda B. (1822
—77), gift 1852 med sedermera hovmarskalken
frih. Knut Åkerhielm, tidigt berömmelse som
sångerska och var 1847—52 en av Operans
främsta krafter.
2) Franz Adolf B., den föreg:s kusin,
musiker (1796—1868). Han anställdes 1812 som
violinist i hovkapellet och beklädde denna plats
till 1818 samt 1820—23; var sedan altviolinist
intill 1828, då han flyttade till Berlin. Då B.
där ej vann önskad framgång som kompositör,
lämnade han tills vidare musiken och förestod
1835—41 ett ortopediskt gymnastikinstitut. 1841
flyttade han till Wien för att helt ägna sig
åt tonsättarverksamhet men återvände 1842 till
Sverige, där han stannade till 1846, hela tiden
sysselsatt med tonverk. Efter några år av resor
(1846 i Paris, 1847—49 i Wien) slog B. sig
definitivt ned i Sverige. Då han emellertid ej
erhöll någon plats som musikledare, upptog han
ånyo praktisk verksamhet och var 1850—58
disponent för Sandö glasbruk i Ångermanland.
Under vintrarna bodde han dock i huvudstaden och
tog livlig del i musiklivet. 1867 kallades han till
lärare i komposition vid Konservatoriet. — Som
kompositör framträdde B. företrädesvis under tre
perioder av sitt liv: 1817—28; 1840—49; 1850—
60. Den första tidens produktion är synnerligen rik
på verk inom orkester- och kammarmusiken. 10
jan. 1818 uppträdde B. första gången å egen
konsert. Då gåvos bl. a. en septett, en fantasi och en
dubbelkonsert. De följ, åren uppfördes flera andra
verk, bl. a. en symfoni (komponerad 1820), en
NF II — 27
violinkonsert (s. å.), orkestervariationer,
violinvariationer, pianokvartett, violinsonat m. fl. Även
skrev han vid denna tid flera solosånger. 1819
utgav han en musiktidning, Musikalisk journal,
och året därpå Journal de musique, båda med
flera bidrag av honom själv. Från de följ, åren,
1821—28, omtalas blott några
tillfällighetskan-tater (1821, 1823 och 1828), en tonmålning,
”Slaget vid Leipzig” (1828), en serenad (1825) och
en fagottkonsert (1827) samt en opera, ”Gustaf
Wasa”. Under Berlinvistelsen sysselsatte sig B.
de båda första åren (1829—30) mest med operor,
och ej mindre än fyra verk omtalas som helt
el. delvis avslutade: ”Cecilia”, ”Isabella”,
”Leo-nida” och ”Förrädaren”. Redan första året i
Wien skrev han sin opera ”Estrella di Soria”,
vilken uppfördes först 1862 (Kungl. teatern i
Stockholm). Den prisades då allmänt som ett
mycket gott och gediget verk men förmådde ej
hålla sig uppe på scenen. I Wien uppfördes de
tre orkesterverken ”Elflek”, ”Humoristiskt
ca-priccio” och ”Minnen af norska fjällen". Dessa
gåvo ett fullödigt bevis på B:s eminenta förmåga
som kompositör för stor orkester. En symfoni
(sérieuse) avslutades även denna vinter (1841—
42). I Sverige mottogos hans nya verk med
respektfull hövlighet men förmådde ej tränga
igenom. Tvenne försök för scenen, ”Jag går i
kloster” och ”Modehandlerskan”, vilka uppfördes å
Kungl. teatern, måste omedelbart nedläggas. I
övrigt komponerade B. under dessa år i hemlandet
intill 1846 tre symfonier: capricieuse 1843
(förlorad) — en symfoni under detta namn
fullbordades senare av Ernst Ellberg —, singulière och Ess
dur, båda 1845, orkestermålningen
”Bajaderfes-ten” (1842), flera körverk (kantaterna ”Nordiska
fantasibilder” och ”Gustaf II Adolfs seger och
död vid Lützen”). Under reseåren 1846—49
fullbordades bl. a. körverket ”En landtlig
förlof-ningsfest” (1847). Efter sin återkomst skrev B.
mestadels blott kammarmusik (kvartetter,
pianokvintetter, pianotrior, en violoncell- och en
violinsonat m. m.). På 1860-talet arbetade han på
en ny opera, ”Drottningen af Golconda”, vilken
dock ej uppfördes. — Som kompositör tillhör
B. Sveriges allra yppersta såväl med avseende på
stilens pregnans som verkens gedigna innehåll.
Han sluter sig ej till någon viss skola. Tidigare
har man velat sammanföra honom med
romantikerna och nyromantikerna, men hans stilideal äro
dock närmare befryndade med klassicismens. B:s
främsta insats ligger inom symfonien och
kammarmusiken, där han skapat verk, vilka kunna
räknas som de yppersta, vilka då skrevos i
Europa. Mindre framträdande är han som
vokalkompositör, och i sina operor förmår han endast i
enstaka partier gestalta fullt dramatiskt
verkningsfullt. Även i dessa visar han dock sällsynt
gedigen formbehandling. B:s verk ha på
1900-talet, främst genom Aulins och Marteaus
bemödanden, upplevat en renässans, och flera verk,
vilka förut blott varit tillgängliga i manuskript,
ha befordrats till trycket. 1909 grundades
Franz Berwaldstiftelsen för
bekantgörandet av hans verk. — Litt.: A. Hillman, ”F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
