Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bet-ål el. havreål - Betäckning - Betäckta vägen - Betänkande - Beuckelaer, Joachim - Beukelsz, Willem - Beulé, Charles Ernest - Beumelburg, Werner - Beuningen, Koenrad van - Beurling, Arne - Beurnonville, Pierre de Riel - Beuron - Beurreus, Dionysius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
889
Betäckning—Beurreus
890
slappna och vissna. Bäst motarbetas b. genom att
man mellan betorna sår rovraps för att som
”fångstplantor” dra de unga maskarna till sig.
Sedan detta befunnits ha ägt rum, avskäres rapsen
tätt över marken, och rötterna nedplöjas för att
jämte maskarna dö.
Betäckning, i) B. i astronomisk mening,
ockultation, inträffar, då två himlakroppar
befinna sig i rät linje med åskådaren, så att de
för honom skenbart intaga samma läge på
himlen. Om den närmare av dem har en skenbart
större yta, kan b. bliva fullständig (total).
Mest uppmärksammade b. äro solförmörkelserna.
För vissa astronomiska undersökningar äro även
iakttagelser över planeters och fixstjärnors b.
genom månen av betydelse.
2) Äldre krigsvetenskaplig beteckning för
naturliga el. konstgjorda skydd mot fientlig eld och
(el.) insyn; ”taga b.”, söka skydd.
3) Handjurets parning med hondjuret (brukas
om däggdjur).
Betäckta vägen kallas en längs inre sidan av
fältvallen, mellan denna och fästningsgraven
anordnad förbindelse. Dess ändamål var att
underlätta skyddad förbindelse mellan fästningen och
fältet, att tjäna till skyddad samlingsplats för
trupper före och efter utfall — varför den i
ut-och ingående vinklar förseddes med vapenplatser
— och slutl. att skydda fästningen mot
överrumpling.
Betänkande, utredande skriftligt yttrande och
förslag från ett utskott, en kommitté o. s. v. i en
dess prövning underliggande fråga.
Beuckelaer [bö’kelär], Joachim, flamsk
målare, se Bueckelaer.
Beukelsz [bö’kols], Willem, fiskare i
Biervliet i Flandern (död omkr. 1397), tillskrives
införandet av förbättrade metoder för
sillsalt-ning, vilka medförde storartade uppsving för den
holländska saltsillhandeln. B. har varit mycket
omskriven, och meningarna om hans insats ha
gått starkt i sär. Man har t. o. m. velat göra
honom till enbart sägenfigur.
Beulé [böle’], Charles Ernest, fransk
arkeolog (1826—74). Han gjorde viktiga
upptäckter vid grävningar på Akropolis i Aten samt
på platsen för det forna Kartago. B. blev prof,
vid nationalbibl. i Paris 1854. Under sina sista
år gjorde han sig även bemärkt som ivrig
or-leanist, blev 1871 led. av nationalförsamlingen,
tillhörde där högra centern och var maj—nov.
1873 inrikesminister i Broglies ministär.
Beumelburg [båi’malbork], Werner, tysk
författare (f. 1899), deltog i 1 :a världskriget
från 1917, har skrivit krigsböcker, av vilka
märkas ”Douaumont” (1925) och ”Sperrfeuer um
Deutschland” (1930), samt ”Die Gruppe
Bose-müller” (s. å.), ”Der Strom” (1925; ur
Rhen-landets historia) och ”Der Kuckuck und die
zwölf Apostel” (1931). Han har utg.
politiska verk (bl. a. ”Deutschland in Ketten”, 1931)
och redigerat ”Schriften an die Nation”. Hans
senare skrifter behandla mest historiska ämnen.
Beuningen [bö’nij)an], Koenrad van,
holländsk diplomat (1622—93). Jur. dr i Leiden
1643, blev B. s. å. sekr. hos staden Amsterdam
och senare medlem av stadens råd samt till sist
borgmästare där. 1652 avgick han som
ambassadör till Stockholm för att vinna Sverige mot
England men mottogs kyligt. 1654 lämnade B.
Sverige med hat i hjärtat, och under Karl X
Gustav fick Sverige pröva hans fiendskap. Som
sändebud till Köpenhamn eggade han Danmark
till det ödesdigra fredsbrottet med Sverige 1657,
och när Karl Gustav andra gången anföll
Danmark (1658), arbetade B. av all kraft i Haag
för att förmå generalstaterna att komma
Danmark till hjälp. Genom den hastigt utrustade
hjälpflotta, som hösten s. å. bröt sig igenom
Sundet och undsatte Köpenhamn, räddades
Danmark och korsades Karl Gustavs planer. — B.
var senare i flera år ambassadör i Paris. Vid
franska anfallet 1672 var B., sedan de Witt
mördats, en av dem, som drevo till kraftigt
försvar. Han blev på ålderdomen svagsint.
Beurling [bö’r-], Arne Karl August,
matematiker (f. 1905 %), disputerade i Uppsala 1933,
doc. s. å., prof. 1937. B. har nått vackra
resultat inom funktionsteori, primtalsteori, modern
integrationsteori m. fl. områden.
Beumonville [börnävi’l], Pierre de Riel
d e, greve, sedan markis de B., fransk krigare
(1752—1821). Han anslöt sig till revolutionen
och utmärkte sig mycket under de första
revolutionskrigen, blev 1792 generallöjtnant och 1793
krigsminister. Han användes av Napoleon som
diplomat men övergick sedan till Ludvig XVIII,
blev marskalk av Frankrike 1816 och markis
1817.
Beuron [båi’rån], by och vallfartsort vid övre
Donau i Sigmaringen, Tyskland. Det på
1000-talet där grundade augustinklostret är upplåtet åt
benediktinorden. I B. har upprättats en teologisk
studieanstalt samt en sång- och konstskola.
Beurreus [börè’us], Dionysius, Erik
XIV:s lärare, diplomat (d. 1567 vid omkr. 60 års
ålder). Han studerade som katolik vid Sorbonne
i Paris men övergick sedan till kalvinismen. Till
Sverige anlände han 1543 med Konrad von Pyhy.
B. anställdes s. å. som konungens matematiker
och läkare samt anlitades även som lärare för
Gustav Vasas söner, främst för hertig Erik.
Hann vann Eriks hela förtroende, påverkade
honom i kalvinistisk riktning och undervisade
honom även i astrologi. B. användes även som
diplomatiskt sändebud i England (1558—61) för
att framföra Eriks frieri till Elisabet, dock med
tvivelaktig framgång. B. blev likväl efter sin
återkomst adlad, upphöjdes till riksråd och
anlitades 1562 i en beskickning till Danmark. B.
tillhörde kretsen av Erik XIV :s förtroligaste
rådgivare. Han gjorde sig bemärkt som
stridbar förkämpe för kalvinisternas rättigheter i
Sverige och deltog även i den s. k.
liquoriststri-den om nattvardselementen. När Erik efter
Sturemorden på Uppsala slott 24 maj 1567 i full
sinnesförvirring löpte till skogs, skyndade B. efter
honom och blev då på konungens befallning
nedstött av några drabanter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
