Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bevis - Bevismedel - Bevära - Beväring - Beväringsmönstring - Beväringsmöte - Bex - Bexelius, Ernst - Bexell, 1. Sven Peter - Bexell, 2. Carl Emanuel - Bexell, 3. David
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
897
Bevismedel—Bexell
898
ådagalägga sanningen av en sats medelbart
el. genom att ur bevisningsgrunderna uppvisa
orimligheten av den kontradiktoriska motsatsen
till den sats, som skulle bevisas. — De vid b.
allmännast förekommande felen äro att stödja
sig på icke fullt vissa grunder (petitio princi’pii)
och att göra sig skyldig till språng i bevisningens
fortgång (sa’ltus in demonstra’ndo). Ett
specialfall av ”petitio principii” är cirkelbevis,
i vilket man antager som bevisningsgrund det, som
skulle bevisas, el. något, som för sin giltighet
förutsätter detta. Ett annat specialfall därav är
bevisningsfelet att ”bevisa för mycket”, varom
gäller regeln: den, som bevisar för mycket,
bevisar intet.
2) Med b. i juridisk mening förstås grunder
för den juridiska vissheten av ett faktum, som
anföres i en rättegång till stöd för ett där
framfört yrkande. Detta b. åsyftar sålunda att
övertyga domaren om sanningen av det anförda
faktum. Med avseende på uppskattningen av det
juridiska b. ha inom rättssystemen två olika
principer framträtt. Enl. den ena, den legala
bevisteorien, är domaren vid bedömandet av
fö-rebragt bevisning bunden av vissa i lagen givna
föreskrifter i fråga om de medel, genom vilka
han får anse sig övertygad. Enl. den andra
principen, den fria bevisprövningen, är det
överlämnat åt domarens egen fria prövning att avgöra,
om vissheten av ett faktum är styrkt el. icke;
han får därvid dock ej nöja sig med grunder,
som ej bibringa en objektiv övertygelse. Under
det att den legala bevisteorien tidigare alltifrån
medeltiden varit den härskande i de europeiska
rättegångsordningarna, har efter de stora
rätte-gångsreformerna under 1800-talet den fria
bevisprövningen alltmer trängt igenom och behärskar
nu alla moderna rättegångsordningar. Även i
Sverige har den fria bevisprövningen, efter att
förut ha genomförts i praxis, lagfästs i den nya
rättegångsbalken 1942.
Bevismedel kallas vart och ett av de
särskilda av lagen erkända medlen för att i
rättegång övertyga domaren om ett åberopat faktum,
ss. vittnen, syn, skriftligt bevis o. s. v.
Bevära. Fartyg el. båt, vars besättning är
försedd med vapen, säges vara bevärad.
—-Bevära båtarna, å örlogsfartyg
kom-mandord för utrustande av fartygets båtar för
strid el. landstigning.
Beväring, tidigare benämning på det i Sverige
genom allmän värnplikt till användning vid
armén och flottan uttagna manskapet. Denna
benämning har begagnats alltifrån införandet av
den av 1812 års riksdag påbjudna
beväringsin-rättningen. Kärnan av armén utgjordes av
stamstyrkan; härordningen vilade således på
systemet stam och ”beväring”. I samma mån
utbildningstiden för b. ökades, ansågs det lämpligt
att frångå den gamla benämningen ”beväring”
för dem, som fullgjorde sin värnplikt. Dessa
kallades således i 1885 års värnpliktslag i stället
”de värnpliktiga”, under det att ordet
”beväring-en” i samma lag och i senare lagar betecknar
de yngre krigstjänstskyldiga årsklasserna till
NF II — 29
skillnad från de äldre, landstormen. Genom 1901
års härordning avskaffades indelta och värvade
trupper, b:s utbildningstid ökades väsentligt, vid
fottrupperna till 240 dagar, i övrigt mera. Med
1941 års värnpliktslag försvunno begreppen b.
och landstorm.
Beväringsmönstring, prövning av de
bevä-ringsskyldigas duglighet till krigstjänst, äldre
motsvarighet till nuv. inskrivning.
Beväringsmöte kallades intill genomförandet
av 1901 års härordning de särskilda
övnings-perioder, vilka avsågo beväringsmanskapets
utbildning. Efter 1901 benämndes de resp,
be-väringsrekrytskola och
repeti-tionsövning (regementsövning).
Enl. 1914 års härordning blevo benämningarna
första tjänstgöring och r e p e t
i-t i o n s-(r e g e m e n t s-)ö v n i n g.
Bex [bä], bad- och kurort i Schweiz, Pays
de Vaud, i Rhönedalen (20 km s. ö. om
Genève-sjön), 430 m ö. h.; omkr. 4,000 inv. Svavel- och
saltkällor.
Bexélius, Ernst Gustaf, jurist, ämbetsman
(f. 1900 29/ii), jur. kand. 1925, sekr. 1934 och
byråchef 1938 i Socialstyrelsen, sedan 1946
generaldirektör och chef för denna. B. har varit
sekr. i ett flertal sakkunnigutredningar, led. av
1937 års socialvårdssakkunniga. 1946 led. av
Arbetsdomstolen, ordf, och chef för Statens
ut-länningskommission 1944—46 m. m.
Bexe’ll. 1) Sven Peter B., historisk
samlare (1775—1864). Han blev 1801 hovpredikant
och utbildade sig efter Lehnbergs mönster till en
mycket omtyckt andlig talare. 1812 blev han
kyrkoherde i Grimeton i Göteborgs stift. B.
fick 1822 prof:s titel och blev 1830 teol. dr. Han
var en flitig historisk och arkeologisk forskare
och har bl. a. utgivit ”Hallands historia och
be-skrifning” (3 bd, 1817—19) samt (tills, m.
Ahl-qvist och Lignell) ”Bidrag till svenska kyrkans
och riksdagarnas historia ur presteståndets
ar-chiv” (1835; h. 2 av B.).
2) Carl Emanuel B., den föreg:s bror,
präst, nykterhetsivrare (1788—1873); sedan 1825
kyrkoherde i Rydaholm, Växjö stift. Han
stiftade i sin församling 1828 en av de första
nykterhetsföreningarna i riket. Teol. hedersdr 1868.
3) David Enok Fridolf B., de föreg:s
brorsons son, missionsbiskop 1861—1938). Han
utsändes 1887 i
svenska kyrkans tjänst till
Sydindien och verkade
på stationerna
Puduk-kotai, Madras, Madura
och Coimbatore. B.
blev 1927 biskop över
tamilkyrkan och
invigdes 12 febr. 1928
av biskop Rodhe i
Lund. Han avgick
1934. Han har utg.
en viktig handbok
för studiet av
tamil.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
