Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bexell, 4. Gerhard - Bexhill - Bexley - Bey - Beyens, Eugène - Beyer, Harald - Beyerlein, Franz Adam - Beyers, Christiaan Frederik - Beyle, Henri (Stendhal) - Beylon, Jean François - Beyoğlu - Beyrichia - Beyron, Einar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
899
Bexhill—Beyron
900
4) Hilding Gerhard Rolf B., sonsons son
till B.i), geolog och paleontolog (f. 1901 8/i2).
Han deltog i Sven Hedins centralasienexpedition
1929—34, då han bl. a. arbetade inom Inre
Mongoliet, Nanshan och n. delarna av Tsaidambäckenet.
Hans forskningar ha haft stor betydelse för
förståelsen av den senpaleozoiska växtvärldens
geografi. Sedan 1946 arbetar B. i Etiopien som
geolog i den etiopiska regeringens tjänst.
Bexhill [be’kshi’l], kuststad i grevsk. Sussex,
s. ö. England, v. om Hastings; 23,000 inv. B.
har på senare tid utvecklats till en av sydkustens
förnämligaste badorter.
Bexley [be’ksli], stad i grevsk. Kent, s. ö.
England, ö. förstad till London. Metall- och
kemisk industri.
Bey [bäj], dets. som bej.
Beyens [be’jans], Eugène, belgisk
diplomat (1855—1934), envoyé i Bukarest 1901
—09 och i Berlin från 1912 till 1 :a
världskrigets utbrott 1914. Han blev 1915 belgisk
utrikesminister ad interim, ordinarie 1916 samt
avgick aug. 1917. B. utsågs 1920 av N. F :s råd
till medl. av rapportörkommissionen för
Ålandsfrågan och besökte under uppdragets fullgörande
nov.—dec. s. å. Stockholm, Helsingfors och Åland
B. har utg. olika memoarverk.
Beyer [bä’jar], Carl Harald, norsk
litteraturhistoriker (f. 1891). Han blev fil. dr 1924,
lektor i Haugesund 1917 och i Bergen 1922.
Bland hans skrifter märkas ”Henrik Wergeland
og Henrich Steffens” (1920), ”Sören
Kierke-gaard og Norge” (1924), ”Henrik Ibsens Peer
Gynt” (1928), ”Norsk litteraturhistorie” (1933),
”Fra Holberg til Hamsun” (1934) och ”Henrik
Wergeland” (1946).
Beyerlein [bäi’arlain], Franz Adam, tysk
författare (f. 1871). B. väckte stort uppseende
med sina antimilitära arbeten, romanen ”Jena
oder Sedan?” (1903) och dramat ”Zapfenstreich”
(s. å.). Bland hans övriga arbeten märkes
”Friedrich der Grosse” (3 bd, 1922—24) samt
romanerna ”Land will leben” (1933), ”Die
Hassel-muss” (1941) och ”Johanna Rosina” (1942).
Beyers [béi’az], Christiaan Frederik,
boerkrigare och politiker (1869—1914). Urspr.
advokat, avancerade han i boerkriget (1899—
1902) från simpel soldat till general. Han blev
1907 den förste talmannen i Transvaals
lagstiftande församling. Han blev 1909 befälhavare för
Sydafrikanska unionens trupper men nedlade
denna befattning i sept. 1914 efter 1 :a
världskrigets utbrott. B. satte sig i okt. i spetsen för
boerresningen i v. Transvaal, men hans trupper
blevo slagna av Botha. Han drunknade i
Vaal-floden under flykten dec. 1914.
Beyle [bäl], Henri, fransk författare (1783
—1842) under pseudonymen Stendhal. B.
deltog som intendentur tjänsteman i flera av
Napoleons fälttåg, bl. a. det ryska. 1814—21 var
han bosatt i Milano, som han högt älskade.
Efter julirevolutionen blev han 1831 fransk konsul
i Civita-vecchia.
B. ägnade en rad
av arbeten åt
Italiens sevärdheter, dess
konst och musik. Hans
berömmelse vilar
likväl ej på dessa verk
utan på de bägge
romanerna ”Le rouge
et le noir” (1831;
”Rött och svart”,
1918) och ”La
char-treuse de Parme”
(1839;
”Kartusianer-klostret i Parma”,
1902). B:s intresse
var uteslutande psykologiskt. Med skärpa och
säkerhet analyserade han själstillstånd,
bestämde känslovärldens beståndsdelar och utredde
motiven för handlandet. Lidelse samt
vilje-och handlingskraft voro de egenskaper han satte
högst och sökte förkroppsliga i sina hjältar. —
Ehuru beundrad av Balzac, var B., medan han
levde, jämförelsevis förbisedd. Taine upphöjde
honom omkr. 1865 till ”århundradets störste
psykolog” och inledde den kult av B., som
fortfarande har många anhängare. — B:s ”CEuvres
complètes” föreligga i 22 vol. ”Vie de Henri
Brulard”, en självbiografisk skildring, översattes
till sv. 1948.
Beylon [bälå’], Jean Franqois, lektör
hos drottning Lovisa Ulrika, schweizare (1717
—79). Född i Lausanne, inflyttade B. till
Sverige 1760 och vann där genom sina grundliga
kunskaper, sin takt och redbarhet
konungafamiljens och hovkretsarnas aktning och
förtroende. Han anlitades i många viktiga och
grann-laga uppdrag, t. ex. vid hemliga underhandlingar
med hattpartiets främste man, Axel von Fersen,
och vid förberedelserna för 1772 års
statsvälv-ning. Efter Gustav HI:s tronbestigning 1771
övergick B. i dennes tjänst; han anlitades bl. a.
som medlare mellan konungen och
änkedrottningen. Sina sista år tillbragte B. i den villa
invid Ulriksdal, vilken Gustav III skänkt honom.
Beyoglu [bejåglo’], officiella namnet på Pera,
stadsdel i Istanbul.
Beyri’chia, fossilt släkte av musselkräftorna;
förekommer från kambrium; dess
blomstrings-period var översilur och silur t. o. m. devon. I
Skandinavien förekommer det i Skåne
(Klinta-gruppen) och på
Gotland samt är mycket
vanligt i lösa block av
översilurisk
beyrichia-kalk, som av landisen
spritts ut över den
nordtyska slätten.
Beyron [be’j-],
Einar, operasångare
(f. 1901 W2),
utbildade sig i sång för V.
Lincke i Köpenhamn,
L. Bachmer i Berlin
och J. Forsell. B.
debuterade på Stora tea-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
