Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bibelhandskrifter - Bibelkanon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
917
Bibelkanon
918
på originalspråket, och grekiska
handskrifter med G. T. i dess grekiska gestalt samt N. T.
el. delar därav. De äldsta hebreiska handskrifter
av G. T. vi känna äro ej äldre än från 916
(en profetkodex) och 1010 (hela G. T.),
beroende på att judarna gärna förstörde skadade
exemplar av fruktan att de, sedan de upphört att
användas, skulle profaneras. Hebreiska
handskrifter, avsedda för läsning i synagogan, hava
alltjämt bevarat formen av rulle; skriften är
opunkterad, liksom före massoreternas arbete,
och materialet i handskriftsrullarna läder och
pergament.
Bland grekiska handskrifter av G. T. och
N. T. skiljer man mellan två grupper. Den ena
utgöres av dem, som skrivits med stora
bokstäver, uncialer el. majuskler, och
därför kallas uncial- el. majuskelhandskrifter.
De äro till antalet 168; de äldsta stamma från
300-talet. Den andra, ur textens synpunkt vida
mindre värdefulla gruppen består av de till
ungefär 2,300 uppgående handskrifter, vilka
förete kursivskriften (m i n u s k 1 e r, alltifrån
800-talet). Högst få handskrifter innehålla N. T.
i dess helhet. Vanligt är, att de blott innehålla en
enda skriftgrupp: evangelierna, Paulusbreven,
Apostlagärningarna och de katolska breven,
Johannes’ uppenbarelse, el. ett par av dessa grupper
tillsammans. Evangeliehandskrifterna överväga.
Bland majuskelhandskrifterna må ett par
framhållas som de utan fråga viktigaste och
textkritiskt betydelsefullaste, a) Codex Vaticanus (B)
förvaras i Vatikanska biblioteket i Rom; för
forskningen blev handskriften tillgänglig 1889.
Denna den äldsta pergamenthandskrift, som
bevarats från antiken, innehåller G. T.
(Septua-ginta), med luckor, samt N. T. till Hebr. 9:14.
Handskriften stammar från 300-talet. b) Codex
Sinaiticus (N) upptäcktes av K. Tischendorf i
Katarinaklostret på Sinai 1844 och 1859, utgavs
1862; den förvärvades 1933 av British Museum
från sovjetryska staten för ett belopp av 100,000
pund. Den innehåller, utom Septuaginta (med
luckor), N. T. utan någon lucka (dessutom
Bar-nabas’ brev och en del av Hermas’ ”Herde”);
den kan säkert dateras till 300-talet. c) Codex
Alexandrinus (A), troligen skriven i Egypten,
förvaras sedan 1628 i London (nu i British
Museum). Handskriften, som stammar från 400-talet,
innehåller, utom det mesta av Septuaginta, N. T.,
dock med några större luckor (nästan hela Matt,
evang. t. ex. är borta), likaså 1 :a och, till största
delen, 2:a Clemens’ brev, d) Codex Ephraemi
Syri rescriptus (C) förvaras i Paris.
Handskriften är en palimpsest; över den ursprungliga
skriften, bibeltexten, som härstammar från
400-talet, har under medeltiden en ny skrift
tillkommit. Tischendorf lyckades läsa den svårtydda
undre skriften. Handskriften innehåller
brottstycken av Septuaginta samt något mer än
hälften av N. T. i form av fragment av nästan alla
dess skrifter, e) En egenartad ställning intar
Codex Bezae el. Cantabrigiensis (Codex D), av
reformatorn Beza skänkt till Cambridges
universitetsbibliotek och där förvarad. Handskriften
En sida ur Codex Sinaiticus. Gal. 5: 20 — Ef. 1: 9.
stammar från 500-talet och från västerlandet; den
innehåller blott evangelierna och
Apostlagärningarna och har både grekisk text (på vänster sida)
och latinsk översättning (på höger). Särsk. i
Lu-kasskrifterna företer den intressanta
skiljaktigheter från den text, som representeras av de förut
nämnda äldsta majuskelhandskrifterna.
Även under de senaste årtiondena ha viktiga
handskriftsfynd gjorts (Washingtonhandskrifterna
1907 och Koridethihandskriften 1912);
konsthistoriskt viktig är den vackert illustrerade ”Mac
Cormick Bible” (1930). Åtskilliga papyrusblad
med bibliska texter ha hittats i Egypten; stort
uppseende väckte en 1930 salubjuden bunt b. (2: a
—4:e årh.) på papyrus, innehållande delar av
den grekiska övers, av G. T. och två
nytesta-mentliga handskrifter, märkligt nog i bokform,
vilka förvärvades av den engelske samlaren
Ches-ter Beatty, de äldsta kända nytestamentliga
handskrifterna (nu i British Museum). 1934
förvärvade British Museum bl. a. tre fragment av en
kodex från tiden före 150 e. Kr., som innehåller
ett hittills okänt aprokryfiskt evangelium. S. å.
hittades i John Rylands Library i Manchester
ett papyrusfragment, innehållande några verser
ur Johannesevangeliet. Denna papyrus anses vara
skriven senast år 125, vilket är av stor betydelse
för Johannesevangeliets datering. Det
ojämförligt äldsta handskrifts fyndet utgavs 1936 av C.
H. Roberts, en papyrusrulle från 2:a årh. f. Kr.
Det innehåller fragment av Septuaginta. — Litt.:
F. Kenyon, ”Bibeln. Historia, fynd, forskningar”
(1936).
Bibelkanon (av grek. kano’n, måttstock, lista,
förteckning) är den benämning på bibeln, vilken
anger den i G. T. och N. T. föreliggande
skriftsamlingen som resultat av en historisk utveckling,
under vilken skrifterna såsom ”heliga” och ”av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
