Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bilbao - Bilberg, Johan - Bilboké - Bild - Bildande konst - Bilddyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
Bilberg—Bilddyrkan
24
Nerviön i Biscayabukten; 231,000 inv.,
Nordspa-niens största fabriks- och handelsstad, en av
Spaniens huvudhamnar; har betydelse främst som
exporthamn för de rika bilbaoj ärnmalmerna. B.
grundlädes 1300 men är i sin nuv. omfattning
en skapelse av de senaste 70 åren. B. ligger i
en vacker och fruktbar dal, omgiven av berg,
den äldre delen sammanträngd på högra
flodsidan och genom ett flertal broar förenad med
den moderna staden. Gamla staden är
fortfarande affärscentrum. Inre hamnen kunde förr
an-löpas blott av fartyg intill 4,000 ton men har
numera fördjupats. Vid Portugalete (vid
Nerviöns mynning) finns en rymlig uthamn,
sedan 1920 även frihamn. Import av bl. a.
trävaror från Sverige. Utom masugnar och
järnverk har B. skeppsvarv, bomullsspinnerier,
pappersbruk m. m. Viktig järnvägsknut. B. har
baskisk högsk., handelshögsk. och teknisk högsk.
— Under inbördeskriget 1936—39 var B. en av
regeringssidans viktigaste stödjepunkter, som först
efter långa strider intogs av general Francos
trupper i juni 1937.
Bilberg, Johan, biskop (1646—1717).
Professor i matematik i Uppsala 1679, utövade han
en omfattande verksamhet genom sina
föreläsningar och
avhandlingar i matematik,
fysik och astronomi. I
den strid, som utbröt
mellan den nya
karte-sianska filosofien och
den aristoteliska
ortodoxien, framträdde B.
som den förras
målsman samt utsattes för
de häftigaste angrepp
från teologerna. Då
Karl XI 1689 tilldelat
honom en teologisk
lärostol, steg oron och
oväsendet till sin
höjd, och B. flyttades 1692 som kyrkoherde
till Örebro, där han fortfor att hålla offentliga
föreläsningar. 1701 blev han biskop i Strängnäs.
B. var en verklig polyhistor, framstående som
universitetslärare och reformator av de filosofiska
och teologiska studierna samt även verksam som
grekisk filolog och latinsk skald. Hans förnämsta
lärjunge var And. Rydelius. — B:s barn adlades
1712. En sonson, major Fredrik Otto B.
(1722—1806), var framträdande riksdagspolitiker
av mösspartiet och även under Gustav HI:s tid
livligt oppositionellt verksam.
Bilboké, leksak, som består av en skål med
skaft och en därvid på ett snöre fäst kula. Denna
kastas upp i luften och infångas i skålen el. på
skaftets spets.
Bild, på optisk väg i kameran framställd
avbildning (i regel negativ, d. v. s. originalets
ljusa delar motsvaras av mörka partier) el. kopia
därav (positiv bild, originalets
ljusförhållanden återställda). Ett objektiv tecknar ut ett visst
bildfält totalt, då man blott ser till att en
avbild åstadkommes, effektivt, då endast området
för en tillfredsställande bild räknas. Bildfältet
uppmätes genom bildvinkeln. Beroende på
om b. är fotograferad från marken el. från
luften, talar man om markbild (terrester bild) och
flygbild.
Bildande konst, den konst, som framställer
synliga objektiv i två el. tre dimensioner, d. v. s.
byggnads-, bildhuggar- och målarkonst.
Bilddyrkan bottnar i den primitiva
föreställningen, att vissa föremål, fetischer, amuletter,
talismaner, äro fyllda av en magisk kraft,
”makten”, el. besjälade av andeväsen och demoner.
Från dessa skilja sig gudabilderna och idolerna
därigenom, att de konstnärligt bearbetas för att
även i det yttre vara en avbildning av
ifrågavarande andeväsen el. gudom. I många polyteistiska
religioner, t. ex. den egyptiska el. den hinduistiska,
uppfattar man gudabilden såsom gudens kropp,
så att den påklädes, matas, föres omkring i
procession på gatorna för att få förströelse o. s. v.
På högre stadier, t. ex. i den katolska religionen
med dess helgon- och mariabilder, ha bilderna
närmast den praktiska uppgiften att rikta
tankarna koncentrerade på madonnan el. helgonet
ifråga. I den vulgära folkfromheten har denna
dogmatiska uppfattning ej alltid kunnat göra sig
gällande, utan dyrkan riktar sig ofta direkt på
madonna- el. helgonbilden, som man understundom
tillskriver undergörande krafter.
En fördjupad uppfattning av den andliga
verkligheten måste föra till en protest mot
avbildandet av gudomen. Judendomen är den första
religion, som från religiös synpunkt förkastat b.
Dess grunduppfattning togs i arv av kristendomen
och muhammedanismen. Ju mera kristendomen
dock assimilerades med den hellenistiska
kulturvärlden, desto mera trängde benägenhet för b.
med all därmed följande vidskepelse in i kyrkan.
Den stora reaktionen mot b. kom på 700-talet.
Några år efter det att kalifen Jezid II år 723
utfärdat förbud för de kristna kyrkorna i sitt
rike att använda bilder, utkom ett edikt av den
bysantinske kejsaren Leo, vari påbjöds, att alla
bilder skulle avlägsnas ur kyrkorna. På
rikssy-noden i Konstantinopel 754 förklarades b. för
av-guderi. Striden mellan bildvänner (”ikonoduler”)
och bildstormare (”ikonoklaster”) fortgick med
växlande häftighet, tills kejsarinnan Teodora å
en synod i Konstantinopel 843 fick till stånd en
sanktion av b. med anatema över alla
bildstormare.
I romersk-katolska kyrkan fick bildstormandet
aldrig fast fot. Påvarna Gregorius II och
Gregorius III fördömde kejsar Leos edikt, och denna
avvisande hållning mot bildstormarna bekräftades
å en frankisk synod i Frankfurt a. M. 794 och
en rikssynod i Paris 824. Här sökte man intaga
en medlande ståndpunkt mellan bildstormarnas
fanatism och bildvännernas vidskepliga dyrkan:
bildernas uppgift vore att försköna kyrkorna,
undervisa folket och hålla helgonens minne
levande.
Reformationens bildstormare med Karlstadt i
spetsen utgöra den sista stora reaktionen mot b.;
luterdomen har enligt Luthers föredöme betraktat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
