Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bindesubstansvävnad - Bindesäck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
Bindesäck
60
Fig. 2. Fettvävnad.
Fig. 3. Hyalint brosk.
Fig. 4. Tvärsnitt genom
mel-lanfotsben hos människa.
Broskets yta
överklädes av en
bind-vävshinna, broskhin-nan (perichondrium).
Broskcellerna (fig.
3) äro runda el.
ovala samt ofta
anordnade i grupper om
två el. flera;
näringen tillföres dem
medelst diffusion genom
mellansubstansen, i
det att blodkärl
saknas i brosket.
Frånsett vissa
broskartade
vävnader hos några
grupper av ryggradslösa
djur, förekommer
brosk endast hos
ryggradsdjur. På
vissa ställen
bibehålies broskvävnad
hela livet igenom, så
t. ex. vid alla
ledförbindelser mellan
skelettdelar, i näsans
broskiga delar samt
som stödj ande
partier i struphuvudet
och luftstrupen.
Benvävnaden är på grund av
grundsubstansens förkalkning den hårdaste och fastaste
av b. De oorganiska beståndsdelarna (”benj
orden”) utgöras till 85% av kalciumfosfat samt
till io°/o av kalciumkarbonat; i betydligt ringare
mängder ingå kalciumklorid och -fluorid samt
magnesiumfosfat. De oorganiska föreningarna
utgöra mer än 2/s av benets massa och torde
vara kemiskt bundna vid de organiska
beståndsdelarna av grundsubstansen. Dessa senare
(os-sein) återstå, om benj orden utlöses med syror,
och ge vid kokning lim, beroende på att
lim-givande trådar ligga inlagrade i grundsubstansen.
Dessa ordna sig i tunna, tätt liggande plattor,
så att benvävnaden får karaktären av ett system
av lameller. Man
skiljer härvid
mellan de s. k.
grundlamellerna (fig. 4 a
och b), som förlöpa
parallellt med
benets yta, de s. k.
Ha-versska lamellerna (fig. 4 c), som
ligga koncentriskt
kring Haversska
kanalerna, och de
mellan dessa
infogade s. k.
foglamellerna (fig. 4 d).
De Haversska
kanalerna, som i stort
sett förlöpa i
benets längdriktning
Fig. 5. Längdsnitt från
under-armsben av människa.
(fig. 4 d), innehålla blodkärl, lymfkärl, nerver
och lucker bindväv.
På ett slipsnitt genom benvävnad (fig. 5)
finner man också massor av betydligt mindre
hålrum, från vilka ytterst fina kanaler utstråla,
som nätformigt förena sig med varandra. I det
levande benet utfyllas dessa tomrum av
bencellerna och deras talrika protoplasmautskott, som
bilda ett kanalsystem för vävnadssaften.
Benbildningen (ossifikationen) sker i de allra
flesta fall med ett förstadium av hyalint brosk
som utgångspunkt. På de ställen i brosket, där
omvandlingen av brosk till ben börjar, förkalkas
brosket, och samtidigt utvecklas i broskhinnan
under bindväven ett lager av stora celler, s. k.
benbildarceller el. osteoblaster. Dessa ha såväl
förmåga att nedbryta förkalkat brosk som att i
dess ställe bilda benvävnad, varvid de efter hand
övergå till att bli
benceller.
Omvandlingen av brosk till
ben sker ej
likformigt i anlagen till
de långsträckta
benen. Till att börja
med sker
förbening-en i mittpartiet
(dia-fysen). Först senare
uppstå förbeningar
även i ändarna
(epi-fyserna). Längst
kvarstår brosket vid
gränserna mellan
epi-fyser och diafys
(epi-fysbrosk). När även
detta förbenats, är längdtillväxten avslutad.
Skelettdelarna bestå omedelbart efter förbeningen av
svampig bensubstans. Sedermera kan emellertid
som följd av s. k. benförstörarcellers el.
osteoklas-ters verksamhet en rymlig märghåla bildas. De
perifera delarna bli däremot till strukturen
kompakta. Undantag härifrån utgöra epifyserna och
de till dessa gränsande delarna av diafysen, där
den svampiga strukturen bibehålies. Benbalkar
utbildas framför allt i de riktningar, där
påfrestningen är starkast. — Ansiktets ben samt
hjärnskålens väggar och tak uppstå genom direkt
för-bening ur bindväv, som är en mindre ofta
förekommande form av benbildning.
Benets yta täckes av benhinnan. Den substans,
som utfyller de rörformiga hålrummen i de långa
benen el. maskorna i den svampiga bensubstansen,
kallas benmärg. Den röda benmärgen, som man
hos den vuxna individen finner i epifyserna av
de långsträckta benen, i kotkropparna och i de
platta benen, är viktig framför allt som
bildningshärd för de röda blodkropparna. I diafyserna
av extremiteternas ben ersättes den röda
benmärgen hos den vuxna individen av den gula,
som erhåller sin färg genom en stark
fettinlag-ring. Stommen i benmärgen utgöres av ett slags
retikulär bindväv.
Bindesäck, den av ögats bindehinna bildade
säck, som bekläder ögonglobens främre yta och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
