Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgerus Magni (Birger Månsson) - Birgitta, den heliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
Birgitta
82
dennes strider med Kristian I. På 1450-talet
vistades B. mycket i Rom, alltjämt diplomatiskt
arbetande för Karl Knutsson. Några år efter Karl
Knutssons fall 1457 uppträdde B. som konung
Kristians förtroendeman. Vald till biskop i
Västerås 1462, anträdde han sin sista Romfärd.
Hemkommen deltog han i de politiska strider, som
utbrutit, men dog snart.
Birgi’tta, kallad den heliga, birgittinordens
stiftarinna (omkr. 1303—73). Hennes föräldrar
voro upplandslagmannen Birger Persson (se d. o.),
och hans hustru Ingeborg Bengtsdotter. B. erhöll
en efter tidens förhållanden ovanligt vårdad
uppfostran. Hon var redan som barn av en svärmiskt
religiös läggning och hade vid 7 års ålder sin
första drömsyn. 1316 bortgiftes B. av politiska
skäl med den 18-årige Ulf Gudmarsson,
sedermera lagman i Östergötland, en vek natur, i
begåvning och viljekraft henne vida underlägsen. På
hans fädernegård Ulvåsa levde de ett strängt liv
och blevo vida omkring bekanta för sin
givmildhet och fromhet. De hade 8 barn. — Till
biktfader och lärare i religiösa ting hade B. valt
ka-niken i Linköping magister Mattias, det dåtida
Sveriges främste teolog. Genom honom leddes
B. in på studiet av tidens apokalyptiska litteratur,
som på hennes utveckling utövade ett
genomgripande inflytande. Till den krets av lärda och
fromma män, som hon samlade kring sig, hörde
vidare Nicolaus Hermanni, en tid lärare för
hennes barn och sedermera biskop i Linköping,
un-derpriorn Petrus i Alvastra samt dennes namne,
föreståndaren för helgeandshuset i Skänninge;
dessa båda sistnämnda ha nedskrivit hennes
uppenbarelser och författat den första
levnadsteckningen över henne.
Efter konung Magnus’ förmälning med Blanche
av Namur 1335 kallades B. till hovmästarinna vid
det unga hovet. Hon slöt sig inom politiken till
den aristokratiska oppositionen. Sedan B. lämnat
sin plats vid hovet, beslöto hon och hennes man
att företaga en vallfärd till Santiago de
Compos-tela. Resan företogs under åren 1341—43. På
hemvägen insjuknade Ulf livsfarligt. B. fick en syn
av Frankrikes skyddshelgon, S:t Dionysius, som
förklarade henne stå under Guds särskilda hägn
och utlovade Ulfs tillfrisknande. Han kom sig
även men avled redan 1344, kort efter hemkomsten.
Mannens död utövade på B :s liv ett avgörande
inflytande. Hon tog sin bostad nära Alvastra
kloster, och där mottog hon en tid efter mannens
död den första av sina egentliga uppenbarelser,
genom vilka Gud kallade henne till sin brud och
till sitt språkrör till människorna. Sedan blevo
uppenbarelserna allt tätare; vid deras mottagande
försjönk hon oftast i ett extatiskt tillstånd; efter
uppvaknandet nedskrev hon själv sina
uppenbarelser på svenska el. dikterade dem för sin biktfader,
som sedan — ofta mycket fritt — översatte dem
till latin. Under denna första tid underställdes
uppenbarelserna magister Mattias’ granskning för
avskiljande av det, som ej överensstämde med
kyrkans lära. B. kände sig allt mera kallad att
väcka en syndig värld; hon vände sig med sina
ofta lidelsefullt skarpa utfall ej blott mot
förhållandena i hemlandet, mot konung Magnus och
hans lättsinniga hov, utan sökte även mäkla fred
mellan Frankrike och England samt återföra
påven från fångenskapen i Avignon till Rom.
Under något av åren närmast efter mannens
död mottog hon en ingivelse att stifta en ny
klosterorden, vars första kloster skulle anläggas i
Vadstena. På Vadstena slott undfick hon
frälsarens ordensregel, som hon dikterade för
under-priorn Petrus. I sitt testamente 1 maj 1346 gåvo
konung Magnus och hans drottning till det nya
klostrets grundande Vadstena kungsgård och en
mängd andra gods. För att erhålla påvens
stad-fästelse på den nya ordensregeln och även för att
på närmare håll kunna ingripa i de stora
världshändelserna beslöt B. begiva sig till Rom. Åtföljd
av sonen Birger, skriftefäderna Petrus från
Alvastra och Petrus från Skänninge m. fl. lämnade
hon Sverige 1349 och ankom under jubelåret 1350
till Rom. Återstoden av sitt liv tillbragte hon
under studier, andaktsövningar, profetuppdrag
och kristlig kärlekstjänst i Italien eller på
vallfärder. Av påven Urban V lyckades hon 1370
utverka en bulla, varigenom han visserligen ej
stadfäste hennes ordensregel men gav henne
tillstånd att i Vadstena grunda ett munk- och ett
nunnekloster av Augustinus’ orden och tillät
hennes ordensregels subsidiära användande inom
detta vid sidan av Augustinus’. I början av 1372
anträdde hon den länge efterlängtade vallfärden till
det heliga landet; hon återkom följande år med
bruten hälsa till Rom och avled där 23 juli 1373.
Redan följ, år överflyttades hennes kvarlevor till
klostret i Vadstena. 7 okt. 1391 upptog Bonifatius
IX henne bland kyrkans helgon.
B. är otvivelaktigt den skandinaviska
medeltidens största religiösa och poetiska snille; hennes
verk utgöra det intressantaste, mest personliga
minnesmärket inom vår medeltidslitteratur. B :s
efterlämnade arbeten utgöras av sju böcker
uppenbarelser, Revelationes, ordnade av hennes
bägge ovannämnda skriftefäder, vartill kommer en
åttonde bok, redigerad av Alfonso av Jaén, B :s
vän och rådgivare i Rom, samt de s. k.
Revelationes extravagantes, som härröra från de av
Petrus av Alvastra gjorda samlingarna och innehålla
dels ur de föregående böckerna uteslutna
uppenbarelser, dels Petrus’ anteckningar om B. Från
henne härröra ock ordensregeln (JRegula Sancti
Salvatoris), uppbyggelseskriften Sermo angelicus
samt de s. k. Quatuor orationes. Helt el. delvis
äro B :s uppenbarelser översatta till de flesta
europeiska språk och till arabiska; en övers, till
svenska, från slutet av 1300-talet, är av
Klem-ming utgiven i Svenska fornskriftsällskapets
samlingar (1857—84). I urval och övers, äro hennes
uppenbarelser utg. av R. Steffen (1909).
B :s religiösa betydelse är omfattande.
Kyrkliga stiftelser och liturgiska verk i alla
västeuropeiska länder vittna liksom kyrkliga bilder och
översättningarna av B :s skrifter om hennes
namnkunnighet. Och den orden hon grundat har
för den skandinaviska medeltidskulturen haft en
betydelse, som knappast kan överskattas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
