Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bismarck, 1. Otto von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
Bismarck
112
tillkallad av Roon. På B :s löfte, givet vid en
audiens på slottet Babelsberg 22 sept, att
upprätthålla militärorganisationen och leda regeringen
även trots representanthuset avstod Vilhelm från
att abdikera. Dagen därpå (23 sept. 1862) inträdde
B. i ministären; kort därpå utnämndes han till
ministerpresident och utrikesminister. Någon
omstör tning av konstitutionen åsyftade B. icke, men
han var besluten att åt kronan bevara en
förhärskande ställning och att med alla medel hävda
arméreformen, och han vann därvid stöd hos
herrehuset. Hans försök att bryta oppositionens
kraft genom att upplösa representanthuset, genom
påtryckningar vid valen samt genom starka
ingrepp i pressfriheten misslyckades. Han måste
åren 1863—66 föra regeringen utan i
författningsenlig ordning uppgjord budget.
Ett genom demokratiska rörelser enat
Tyskland skulle enligt B :s mening sakna alla
förutsättningar för ostörd yttre tillvaro och lugn inre
utveckling; detta liberala ideal hade därför
alltjämt i B. en bitter vedersakare. Däremot ville
han åt Preussen förvärva det överlägsna
inflytande på Tysklands angelägenheter, vartill det syntes
honom berättigat. Han fortsatte därför sina
bemödanden från förbundsdagen 1851 att beröva
Österrike ledningen. När Österrike genom
furstedagen i Frankfurt i aug. 1863 sökte förbereda en
tysk förbundsreform, som skulle öka dess eget
inflytande, förmådde B. konung Vilhelm att
avhålla sig från deltagande, vadan försöket
strandade. Omedelbart därefter (sept.) framlade B.
offentligen Preussens fordringar vid
förbundsre-formen. I motsats till revolutionärerna från 1848
krävde han, att Tyskland skulle samlas kring en
stark centralmyndighet, som utginge från de
särskilda statsregeringarna, men vid dennas sida
ville han sätta ett allmänt tyskt parlament med
direkta val. Genom detta program hade
Preussen betydligt överbjudit Österrike och i själva
verket utestängt detta från att vidare syssla med
förbundsreformen. Den holsteinska tvistens
fortsättning skulle giva B. orsak att återupptaga
frågan.
Sedan Kristian IX bestigit tronen i Danmark
och ”novemberförfattningen” publicerats (1863),
krävde Tysklands liberala opinion enstämmigt,
att de ”tyska bröderna” i Holstein och Slesvig
skulle befrias från Danmark och hertigen av
Augustenborg insättas som deras legitime
härskare. B. åter ville vinna de båda hertigdömena för
Preussen. Han lämnade därför arvföljdsfrågan
åsido men fordrade jämte österrikiska regeringen,
att novemberförfattningen skulle upphävas. Då
danska regeringen avslog kravet, började båda
makterna i januari 1864 det krig, som medförde,
att Danmark genom freden i Wien 30 okt. s. å.
nödgades avträda Slesvig, Holstein och Lauenburg
till Preussen och Österrike. Motsättningen
mellan dessa båda makter löstes tillfälligtvis genom
fördraget i Gastein 14 aug. 1865, enligt vilket
Holstein tillsvidare skulle förvaltas av Österrike,
Slesvig av Preussen, varjämte Preussen mot en
lösesumma förvärvade Lauenburg.
B. var emellertid redan besluten att framkalla
full brytning med Österrike. Rysslands välvilja
kunde han påräkna som gengäld för de tjänster
han gjort tsarriket under polackernas uppror
1863. Napoleon III, med vilken han
sammanträffade i Biarritz okt. 1865, förstod B. att övertyga,
att ett inom Nordtyskland mäktigt Preussen
endast kunde vara till Frankrikes gagn, samt torde
även ha förespeglat honom franska landförvärv
på belgisk bekostnad. Genom Frankrikes
välvilliga neutralitet kunde han vinna direkt
understöd av Italien, som ville befria Venezia. Vid
förbundsdagen i Frankfurt lät B. påyrka
framläggande av frågan om Tysklands framtida
författning för ett allmänt tyskt parlament, utgånget
ur direkta val efter allmän rösträtt. Österrike
såg häri ett direkt hot mot sin ställning inom
Tyskland och svarade 1 juni 1866 genom att
inbjuda förbundsdagen att fatta beslut om Holstein
och Slesvig. Sårad härav lät konung Vilhelm,
som i det längsta velat undvika krig, nu B. få sin
vilja fram; 6 juni började preussiska trupper
ockupera Holstein. Raskt följde nu drag och
mot-drag. När Hannover, Sachsen och Kur-Hessen
vägrade skilja sig från Österrike, inryckte
preussiska trupper i dessa stater, och 21 juni
förklarade Preussen krig mot Österrike.
Efter den snabbt vunna avgörande segern
måste B. bekämpa dels konung Vilhelms och de
segerglada generalernas erövringsplaner, dels
Napoleon HI:s lust att inblanda sig i förvecklingen
i förhoppning om en landvinst väster om Rhen.
Medelst svävande utlåtelser höll B. Napoleon i
ovisshet om sina verkliga avsikter och avvann
honom samtycke till Preussens förstoring i
Nordtyskland. Samtidigt förmådde han konung
Vilhelm att samtycka till de moderata fredsvillkor,
som betingades genom preliminärfreden i
Nikols-burg 26 juli och bekräftades i den definitiva
freden i Prag 23 aug. Österrike erkände Tyska
förbundets upplösning, avstod från varje statsrättslig
förbindelse med Tyskland och gav sålunda
Preussen fria händer vid det nordtyska
reorganise-ringsarbetet samt samtyckte till Preussens
nordtyska landförvärv. Med de krigförande sydtyska
staterna slötos samtidigt freder i Berlin. När
sedan Napoleon formligen begärde Preussens
medverkan till Luxemburgs införlivande med
Frankrike, var det för sent, och han blev kallt
avvisad.
Ännu innan den yttre freden var fullt tryggad,
förmådde B. konung Vilhelm att söka avveckla
konflikten med lantdagens representanthus. Detta
lyckades, och med stor majoritet beviljade
representanthuset i september medel för krigsutgifterna
samt ansvarsfrihet för konfliktårens
statshushållning. Enär likväl de mest avancerade liberala
fortsatte sin opposition mot B., inträdde nu en
sprängning inom partiet: högra flygeln bildade ett
national liberalt parti, som kraftigt bistod B. i
hans arbete för det tyska enhetsverket.
Den 1 juli 1867 kunde Nord tyska förbundet
träda i kraft. Som förbundskansler ledde B. den
nya förbundsstatens yttre och inre politik,
samtidigt med att han kvarstod som Preussens
ministerpresident. Målmedvetet förberedde han de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
