Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bitterling - Bittermandel - Bittermandelolja - Bittermandelvatten - Bittermedel - Bitterna - Bittersalt - Bitterspat - Bittervatten - Bitterämnen - Bittner, Julius - Bitumastic - Bitumen - Bituminit, bogheadkol el. cannelkol - Bituminös - Bituriger - Bitynien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
Bittermandel—Bitynien
124
Bitterlingar.
bitter smak. B. blir 8 å 9 cm lång. Vid lektiden
får hanen en i regnbågens alla färger skiftande
glans samt vårtformiga bildningar på läpparna,
medan hos honan bildas ett ända till 7 cm
långt, rödaktigt äggläggningsrör, med vilket
äggen läggas mellan gälbladen hos målar- el.
dammmusslan. B. förekommer i mell. och ö. Europa
och delar av Asien.
Bittermandel, se Mandel.
Bittermandelolja, flyktig olja, som ingår i
glykosiden a m y g d a 11 n.
B. framställes i Levanten ur aprikoskärnor,
vilkas feta olja utpressas, sedan skalen
avlägsnats. Presskakorna pulveriseras och uppvärmas i
vatten. Härvid sönderdelas amygdalinet genom en
jäsningsprocess, framkallad av fermentet
emul-s i n. B. utvinnes genom destillation med
vattenånga och utgöres huvudsaki. av bensaldehyd. B.
är en klar, färglös, senare gulaktig, starkt
ljusbrytande vätska av bitter smak och utpräglad
bittermandellukt. Vanligen innehåller den
blåsyra vars mängd kan uppgå till 11 °/o. B.
användes i parfym- och likörindustrien samt på
konditorier, oftast i form av syntetiskt
framställd bensaldehyd. — Som ”konstgjord b.”
betecknas ibland nitrobensol (mirbanolja), en
tvålparfym, som har b:s lukt men är ett helt annat
ämne.
Bittermandelvatten är färglöst, med lukt av
bittermandelolja; begagnas invärtes för att
hämma kräkningar och magplågor, utvärtes till
tvättning vid vissa hud- och ögonåkommor.
Bittermedel (lat. amära) kallas en stor mängd
droger ur växtvärlden, innehållande s. k.
bitterämnen. En del av dessa ämnen äro alkaloider
(ss. stryknin i rävkakextrakt), men de flesta äro
kemiskt indifferenta, ej sällan glykosider. I
fråga om sin verkan betecknas dessa medel ofta
ss. tonika, stärkande medel, och indelas
vanligen, efter olika biegenskaper, i rena (t. ex.
baggsöta [Gentiana], kvassia, vattenklöver), 1
ö-sande (t. ex. maskrosrot), slemmiga (t. ex.
kalumbarot) och aromatiska (t. ex.
malört, pomeransskal, kaskarillbark). De användas
till att förbättra aptiten och matsmältningen.
Bitterna, församling, omfattande kommunerna
österbitterna och Västerbitterna i Laske härad
i mell. Västergötland; Skara stift.
Bittersalt, magnesiumsulfat, se
Magnesiumföreningar.
Bitterspat, se Dolomit.
Bittervatten, en med kolsyra mättad
vattenlösning (16—17%) av magnesiumsuifat,
”engelskt salt”. Intagandet av ett till två glas
framkallar vanligen riklig avföring (jfr A v f
ö-ringsmedel). Av naturliga b. må anföras
”Friedrichshaller Bitterwasser”, ”ungerskt
bittervatten” och ”Püllna”.
Bitterämnen kallas ett antal i naturen
förekommande kväve fria föreningar av bitter smak.
De bestå av kol, väte och syre. Flera av dem
användas på grund av sina fysiologiska
verkningar inom medicinen. Jfr Bittermedel.
Bittner, Julius, österrikisk kompositör
(1874—1939), var till 1920 verksam som domare
i Wien. Av B:s operor, till vilka han med några
undantag själv skrivit de om dramatisk
begåvning vittnande texterna, anses särsk. ”Der
Musikant” och sångspelet ”Das höllisch Gold” genom
sin av tysk-österrikisk folkton och gemyt
färgade musik företräda hans bästa egenskaper. B.
har även komponerat sånger, kammarmusik, en
”Missa austrica” (1928) m. m.
Bituma’stic, rostskyddsmedel, huvudsaki.
bestående av asfalt el. annan bitumen-produkt men
även innehållande sådana beståndsdelar som
harts, cement, släckt kalk o. s. v.
Bitümen, beteckning med flerfaldig betydelse.
Med b. avses sålunda olikartade i naturen
förekommande mineral, som innehålla halv flytande,
mjuka el. fasta kolväten. Sådana äro asfalt,
berg-beck, jordvax och bituminit el. bogheadkol.
Mineral el. bergarter, som äro mer el. mindre
impregnerade med b., kallas bituminösa, t. ex.
bituminös kalksten (antrakonit, orsten), skiffer
(alunskiffer), stenkol (feta kol el. cannelkol). —
Som b. betecknas även naturlig och konstgjord
asfalt samt extraktionsprodukter ur feta brunkol
och stenkol.
Bituminit, bogheadkol [bå’ghed-] el.
cannelkol, ett mörkbrunt, mjukt och lätt
an-tändbart stenkol med matt och mussligt brott;
är föremål för brytning, bl. a. i Skottland,
Böhmen och Ryssland. B. äro rika på lätt
brännbara flyktiga ämnen och brinna med starkt
sotande låga; de nyttjas mest för tillverkning av
lysoljor och andra slags mineraloljor samt i
någon mån även som gaskol. — Ib. från olika
fyndorter har man funnit alger. I vissa fall
torde algerna utgöra omkr. % av kolets hela
massa, och man har häri velat se en
motsvarighet till ”vattnets blomning”. B. ha urspr. varit
bottenslam, som bör hänföras till gyttja el.
sapropel.
Bituminös, se Bitumen.
Bitüriger, ett stort keltiskt folk i akvitanska
Gallien. Dess huvudorter voro Avaricwm (nuv.
Bourges) och Burdigala (nuv. Bordeaux).
Bitynien, forntida landskap i Mindre Asien,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
