Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Björnson, 1. Björnstjerne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
Björnson
174
förslag ett årsanslag av 1,600 kr. Hans sinne
upptogs efter hemkomsten väsentligen av det
danska kriget 1863—64, han var ivrig skandinav
och manade eldigt att hjälpa Danmark. Detta
lands nederlag fyllde honom med sorg, och hans
diktning sköt få nya skott. 1865 anställdes han
som ledare av teatern i Kristiania. Konflikter
med teaterstyrelsen, som bl. a. anmärkte på att
han ånyo blivit tidningsredaktör (för Norsk
folkeblad, mars 1866—dec. 1871), framtvungo
hans avgång i juni 1867, sedan han uppfört bl. a.
sitt eget första nutidsskådespel, ”De nygifte”
(1866). Som tidningsman förde han den
nationella radikalismens talan. Av vittra verk märkas
B:s första samtidsroman, ”Fiskerjenten” (1868),
där han skildrar en konstnärsnaturs
utvecklingshistoria, den dramatiserade ”Arnljot Gelline”
(1870) och en samling av hans dikter, ”Digte
og sange” (s. å.). 1872 kommo hans sista
allmogeberättelse, ”Brudeslaatten”, och hans sista
forndrama, ”Sigurd Jorsalfar”. B. stod nu vid
den stora vändpunkten i sin skaldeverksamhet.
Dittills hade hans ämnesval så gott som
uteslutande hållit sig till det norska allmogelivet och
den fornnorska sagohistorien. B:s uppfattning
av den norska fornålderns gestalter präglades av
hans intryck från bönderna i Romsdalen, och
dessa såg han i åter glansen från sagotiden. Med
mästerlig lyrisk konst fullföljde han den
nationella romantiken från Oehlenschläger och
skapade med sina bondeberättelser en karaktärsfull
men idealiserad bild av allmogelivet i Norge.
I stället för vikingar och bönder valde han
efter 1873 städse nutiden och stadsborna till
föremål för sin diktning. 1872 tog han till orda
för ett närmande mellan de nordiska länderna
och Tyskland, något som framkallade en häftig
tidningsstrid (”signalfejden”), samt företog 1873
—75 ånyo en längre utrikesresa. Hans tidigare
grundtvigianska åskådning vek för och ersattes
av en engelsk utvecklingsfilosofi, under
inflytande av Strauss, Darwin, Spencer och personlig
påverkan av särsk. Georg Brändes och J. E.
Sars. Det kom nu en ny spänstighet och kraft
i hans diktning, som åter började att strömma
rikligare. 1874 skrev han ”Redaktören”, ett
inlägg mot den politiska intoleransen, och ”En
fallit” (1875), som vann utomordentlig framgång;
det skildrade affärslivets moraliska brister och
ett hems ödeläggelse. S. å. inköpte han gården
Aulestad i Gausdal. Han tog nu framgent vid
varje tillfälle del i politiken genom
tidningsartiklar el. tal, även då han icke vistades i Norge,
ss. 1880—81, då han gjorde en
föredrags-resa i U.S.A., och 1882—87, då han bodde i
Paris; han blev den norska vänsterns utan
jämförelse mest inflytelserike talare och kastade sig
oförfärat in i hetsiga ordskiften om olika
sam-hällsreformatoriska spörsmål. Hans diktning
stimulerades av detta deltagande i tidens kulturkamp
men splittrades också i viss mån därav.
Dramerna ”Kongen” (1877), som vill visa det
ärftliga kungadömets fördärvlighet för dess
innehavares mänsklighet, ”Leonarda” (1879), där en
gammal dam från upplysningstiden för
toleran
sens talan, och ”Det ny system” (1879), där
hänsynen till ekonomien och den själviska
beräkningen kväva personligheten och hindra
framsteget, visade B. i färd med att ”ställa problem
under debatt”. Jämsides författade B.
berättelserna ”Kaptejn Mansana” (1875), ”Magnhild”
(1877) och ”Stöv” (1882), som skildrar hur
damm från vittrande religiösa åsikter lägger sig
över sinnet. Skådespelet ”En handske” (1883)
ställde kravet på absolut könssedlighet hos
mannen och väckte livlig diskussion, medan ”Over
ævne” (första stycket, 1883), där B. vill visa,
att kristendomen förrycker människornas jämvikt
på jorden genom att driva dem till det omöjliga,
småningom vann anseendet att vara B:s yppersta
drama. I den vidlyftiga romanen ”Det flager i
byn og på havnen” (1884) tynges den
levnads-friska skildringen av mycket etiskt och
pedagogiskt docerande. Med den soliga komedien
”Geografi og kærlighed” (1885), där han ger en
humoristisk halvkarikatyr av sig själv, avslutade B.
ett årtionde av rik och betydelsefull alstring,
efter vilken man kunde iakttaga, hur hans litterära
produktion småningom mattades, enstaka
undantag frånräknade.
1887—88 begav sig B. ut på en ny
föredrags-resa i Skandinavien, då han framför allt talade
om ”Engifte och månggifte”, i anslutning till de
senaste verken. Den fina romanen ”På Guds
veje” (1889) sammanhänger också med de
litterära verken från 80-talet och polemikerna. De
följande åren (1889—93) var B. förnämligast
upptagen av politiken. 1888 skapade han
glåpordet ”storsvensker”, 1889 började han skriva
mot Sverige i den utländska pressen och utgav
en hetsig skrift, ”Tiggerposen”, mot svenskarna;
stridsropet ljöd: full jämlikhet el. ut ur unionen!
1903 mottog han i Stockholm det litterära
nobelpriset. — Av diktverk från dessa år märkas blott
”Fredsoratorium” (1891), ”Nye fortællinger”
(1893) och universitetskantaten ”Lyset” (1895)
samt ”Over ævne” (andra stycket, s. å.), ett
skådespel, där utopisk socialism framställes som
lika olycksbringande som den religiösa
överspändheten. Sorgespelet ”Paul Lange og Tora
Parsberg” (1898) är politiskt-psykologiskt och
har en del av sitt motiv från den norska
partipolitiken; det är ett av B:s yppersta stycken.
Svagare voro i det hela B:s följande dramer,
”Laboremus” (1901), ”På Storhove” (1902) och
”Daglannet” (1904). B:s sista år upptogos både
av livligt deltagande i allmänna angelägenheter
och enstaka litterära verk; han tillbragte långa
tider utomlands. 1906 utkom hans sista roman,
”Mary”, 1909 hans sista skådespel, ”Når den ny
vin blomstrer”, och s. å. skrev han, efter det att
han drabbats av ett slaganfall, kantaten till
hundraårsjubileet av Selskapet for Norges vel.
Politiskt hade han 1903 brutit med sitt gamla parti,
vänstern, och tills, m. Hagerup bildat det nya
samlingspartiet på programmet förhandling,
endast förhandling, med Sverige. Under
unions-upplösningen var han tyst. Hösten 1909 fördes
han till Paris, där han hoppades bli botad genom
en elektrisk kur men långsamt tärdes bort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
