Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bladmossor - Bladmögel - Bladnerv - Bladning - Bladnäsor - Bladrullsjuka - Bladsilver - Bladskaft, bladskelett, bladskiva, bladslida - Bladskärarmyror - Bladsnärp - Bladspår - Bladsteklar - Bladstickling - Bladställning - Bladsuckulenter - Bladtenn - Bladtornar - Bladtång - Bladvass - Bladveck, axill - Bladväxter - Bladåker - Bladärr - Bladätare, bladbaggar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
Bladmögel—Bladätare
196
m. m. Att mossvegetationen däremot har stor
betydelse för skogsvegetationen och skogskulturen,
framgår av b :s betydelse för markfuktigheten.
Bladmögel, samlingsnamn på växtsjukdomar,
förorsakade av parasitsvampar ur fam.
Perono-sporaceae. De kännetecknas av ett på bladens
undersida förekommande grått, gråviolett el. vitt
mögellager. Viktiga arter av b. förekomma
på betor, gurkor, lök, potatis, rosor, spenat och
vin m. fl. andra odlade och vilda växter. Jfr
även Falsk mjöldagg.
Bladnerv, se Blad.
Bladning, vid timmerkonstruktion använt sätt
för skarvning el. hophuggning av de olika
delarna, varvid det ena stycket fälles in i det andra.
Bladnäsor, se Fladdermöss.
Bladrullsjuka, se Potatissjukdomar.
Bladsilver, se Bladmetall.
Bladskaft, bladskelett, bladskiva,
b 1 a d s 1 i d a, se Blad.
Bladskärarmyror, de till gruppen Attiini av
under fam. Myrmicinae hörande myrorna, vilka
alla utmärka sig genom att de odla svamp. De
förekomma i Amerika men äro blott talrika i
tropikerna. Det mest bekanta släktet är Atta,
av infödingarna kallade ”saubamyrorna”, vilka
finnas på savannerna och i skogarna i Central- och
Sydamerika samt i Mexico, Texas och på Cuba.
Deras arbetare, som äro av mycket växlande
storlek, utmärkas genom sitt oproportionerligt
stora, hjärtlikt formade huvud, vilket står i
samband med den starka utvecklingen av
käkmuskulaturen. De bygga sina bon i marken med kamrar
för svampodling av ända till ett människohuvuds
storlek. Från sina bon göra myrorna på sina
vältrampade gångstigar exkursioner till den
omgivande vegetationen, på vars träd och buskar de
avbita omkr. 2 cm stora stycken, som de hemföra.
Ett tåg av sådana bladskärarmyror gör ett
egendomligt intryck, ty djuren bära bladbitarna
högt upplyftade ovanför huvudet, så att det
nästan ser ut, som om de bure parasoller
(härav det amerikanska namnet parasol-ants). De
hemförda bladen tjäna ej direkt till föda utan
söndertuggas först av de större arbetarna och
förarbetas till en massa, varav tvättsvampliknande
kroppar förfärdigas, vilka äro de egentliga svamp-
B ladskärarmyror.
odlingarna och bliva betäckta av ett vitt,
mögel-svampliknande mycelium. Det senare behandlas
av de minsta, uteslutande underjordiskt levande
arbetarna, så att svamphyferna bilda talrika små
klasar av rundade, äggviterika kroppar, s. k.
bromatier, vilka utgöra myrornas huvudnäring
och av dem användas vid matandet av larverna.
Man vet numera, att myceliet tillhör
hattsvamparna samt att varje myrart odlar sin särskilda
svamp. Innan drottningen lämnar sitt bo för att
grunda en ny koloni, förtär hon en portion av
svampen jämte substratet men nedsväljer det ej
utan förvarar det som en liten boll i en håla i
munnen. När hon efter parningen kastat av sina
vingar, urholkar hon i marken en håla, stöter
upp svampbollen och placerar den på hålans golv,
där den börjar att växa, varvid drottningen
gödslar den med sina exkrementer. I svampen
lägger hon sina ägg, de unga larverna äta av
myceliet, som alltjämt tillväxer, och när
arbetarna sedermera äro färdiga, bryta de sig väg ut
och börja hemföra bladbitar för att tillöka
svampodlingarna.
Bladsnärp, li’gula, en för gräsfamiljen
karakteristisk, hinnartad utväxt på bladens övre sida,
just på gränsen mellan slida och skiva.
Bladspår, se Ledningsvävnad.
Bladsteklar, Ci’mbex, ett släkte växtsteklar av
fam. Tenthredinidae. Hithörande tre arter äro
de största av alla svenska tenthredinider och
kännetecknas av klumpig kropp och i spetsen
päronformigt förtjockade antenner. Den
vanligaste arten är stora björkbladstekeln
(Cimbex variabilis), vars ljusgröna larver leva
på björkens blad.
Bladstickling, se Stickling.
Bladställning, se Blad.
Bladsuckule’nter (lat. su’ccus, saft), växter
med köttiga blad.
Bladtenn, se Bladmetall.
Bladtomar, se Blad.
Bladtång, se Brunalger.
Bladvass, se Vass.
Bladveck, a x i’l 1, övre vinkeln mellan ett blad
och den stam, varifrån det utgår.
Bladväxter, prydnadsväxter, som huvudsaki.
odlas för sina dekorativa blads skull. B. odlas
såväl i växthus och boningsrum, t. ex. palmer,
ormbunkar, Philodendron, Aspidistra, Musa, en
del begonier, som på kalljord, t. ex. majs,
hampa, Canna-, Solanum- och Ricinus-sxter.
Grupper av b. i det fria kallas bladgrupper.
Bladåker, socken i ö. Uppland, n. ö. om
Uppsala, vid Olandsån och kring sjön Vallen;
När-dinghundra härad, Stockholms län; 90,05 km2,
514 inv. (1950). Huvudsaki. bergig skogsmark.
944 har åker. Fornlämningar finnas flerstädes.
Kyrkan är sannolikt från senare medeltid. Största
egendom: Rungarn. B. bildar med Ekeby ett
pastorat i Uppsala stift, Olands och Frösåkers
kontrakt; tillhör storkommunen Knutby.
Bladärr, se Blad.
Bladätare, bladbaggar, Chrysomelidae, en
familj skalbaggar, vilka både som larver och
fullvuxna företrädesvis leva på växternas blad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
