Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bleking el. Blekinge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
Blekinge
216
och vattendrag smycka landskapsbilden. Söderut
övergår mellanbygden i strandbygden, som har
likartad allmän skapnad men är rikare på
lerslätter och bättre uppodlad. Utanför denna
ligger skärgården, som i v., där kritans
sedimentbergarter uppbygga berggrunden, är liten och
föga typisk men ö. om Karlshamn, där urberget
bildar strandbältet, är rikt utbildad. I v. är
skärgården smalare, har många och korta vikar
samt småöar, i ö. blir den milsbred, har i
Karlskrona skärgård breda fjärdar och stora öar, ss.
Aspö, Hasslö, Tjurkö och Sturkö, för att ö.
om Torhamnsudde avlösas av Kalmarsunds av
kambriska sandstenslager uppbyggda flackkust.
B:s högsta punkt, Boafallsbacken, i n. v.
Jämshög når 180 m ö. h., Ryssberget på
Skånegränsen omkr. 125 m samt det av urberg uppbyggda
Listerhuvud, som reser sig över Listerhalvöns
kustslätt, 85 m ö. h. B. är rikt på floder, särsk.
i v., där även flera småsjöar äro belägna. I v.
märkas Holje å till Ivösjön, Mörrumsån, B:s
största flod, från Helgasjön, Åsnen m. fl. sjöar
i s. Småland, bildande betydande vattenfall, Mie
å (från sjön Mien strax n. om Smålandsgränsen),
som inom landskapet bildar den breda
Asarum-dalen och utfaller vid staden Karlshamn,
Bräkne-ån och Vierydsån samt i ö. Ronnebyån, Nättraby
å och Lyckeby å från s. ö. Småland. På
Kal-marlänsgränsen det obetydliga, forna
svenskdanska gränsvattendraget Brömsebäck.
Geologi. Den gränslinje, som delar
Sydsveriges urbergsområde i två delar, en västlig, där
järngnejs är vida övervägande, och en östlig,
där graniter och porfyrer förhärska, går genom
B. ungefär i riktning från v. n. v. till ö. s. ö.
över Backaryd och Karlskrona ut till kusten.
De äldsta bergarterna i B:s urberg, å ena sidan
den grå gnejsen, vanl. kallad kustgnej sen
el. B:s kustgnejs, samt å andra sidan
urgra-n i t e n och gnej sgraniten, äro också j ämnt
fördelade i förhållande till denna gränslinje, så
att den förra finnes v. och s. om densamma och
de senare ö. och n. därom. Kustgnejsen är en
grå, ganska finkornig bergart. I v. B., i
Jämshög och Kyrkhult, förekommer ögongnejs som
inlagring i den grå gnejsen. Ur graniten och
gnejsgraniten intaga ett ganska stort område n.
och ö. om Karlskrona. Dessa båda bergarter stå
varandra mycket nära; till färgen variera de,
så att de äro röda el. grå. Till en något yngre
del av urberget hör den i Ryssberget och på
Listerlandet förekommande leptiten, som hör till
Västanåfältets sedimentära bergarter. De övriga
i B. förekommande graniterna ha i allm. rätt väl
bevarat sin ursprungliga massformiga struktur.
Den viktigaste av dessa är
karlshamnsgra-n i t e n, rödlätt med stora ortoklaskristaller, som
bildar ett stort massiv mellan Karlshamn och
Ronneby. B:s urberg genomsättes av ett antal
yngre diabasgångar, vilkas bredd sällan överstiger
40 m.
Av kambro-siluren finnas i B. endast obetydliga
rester av den underkambriska sandstenen, som
bildar under grunden på Kalmarsunds
fastlands-sida. Yngre sediment saknas sedan ända till den
Djupadal vid Ronneby.
Foto K. O. Sjöström.
yngre delen av kritformationen. B:s krita står
i omedelbart samband med n. ö. Skånes. Rester
av kaolinbildningar ha endast på enstaka ställen
blivit bevarade genom den överlagrande kritans
skydd, t. ex. vid Kuggeboda i Listerby socken och
på Ryssbergets östsida, vid örelycke och
Mölle-björke. I övrigt är kritan utbildad som kalksten,
väsentligen som en på fossil rik skalgruskalk, dels
inom ett större samlat område på Listerhalvön,
särsk. vid Hörvik, och dels på enstaka spridda
förekomster, ss. i Jämshög (Gillaruna), vid
Karlshamn (Penningberget) och vid Kuggeboda.
De lösa jordlagren inom B. äro övervägande
morängrus; av glacifluviala bildningar
förekommer ett antal rullstensåsar med n. v.—s. ö.
riktning, vilka komma ned från det småländska
höglandet. Här och där förekomma vid dem
rull-stensfält, bland vilka märkes det väl utbildade
randdelta, som Ronnebyåsen bildar vid Bredåkra.
Av senglaciala och postglaciala avlagringar
märkas sand- och leravlagringar, särsk. i de lägre
liggande dalarna. Den senglaciala marina gränsen
har ett läge av från 56,8 till omkr. 60 m och
litorinagränsen från 8,5 till 10 m ö. h. Strandvallar
äro tämligen sällsynta och saknas i allmänhet på
skärgårdskusten; talrikast förekomma de i v. på
Listerlandet och i ö. på Kalmarsundskusten.
Smärre torvmossar förekomma spridda över hela
B., i kusttrakterna något mera sparsamt.
Klimatiskt plägar B. uppfattas som Sveriges
riviera på grund av den starka kontrasten mellan
det inre landet och kustbältet. Det inre landet
har Smålands kalla och kärva klimat, kustbygden
åter ett milt klimat. Kusten saknar under milda
vintrar nästan helt snötäcke, och årstemperaturen
är ett par grader högre än på Smålandsgränsen.
Växt geografiskt tillhör B. bokregionen.
Granens sydgräns går genom landskapet. Platåerna i
n. täckas av barrskogar el. blandskogar i
mellan-landet och kustområdet råda bokblandskogar,
ekbackar och lövängar, s. B:s mest typiska
växtformation med törnsnår, murgröna och rika lund-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
