Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blåkråka - Blåkulla (Blåkullen) - Blåkullen (Bohuslän) - Blåkål - Blåkäxan - Blåland - Blålera - Blåljus - Blåmadra, åkermadd - Blåmes - Blåmossa - Blåmusseron - Blåmusslor - Blåmåndag - Blåmärke - Blå Nilen - Blånor el. blår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
301
Blåkulla—Blånor
302
Blåkråka, hanne.
Ur ”Våra fåglar i Norden”.
övergump och små vingtäckare violblå, övriga
vingtäckare blågröna. Förr rätt allmän i ö.
Sveriges lövskogar upp till Uppland, nu mycket
sällsynt. Bebor nästan hela Europa. Insektätare.
Fridlyst.
Blåkulla (Blåkullen), eg. det blå berget,
namn på berg efter dess utseende på avstånd.
I B. troddes farliga väsen ha
sitt tillhåll. Särsk. har ön
(Blå) Jungfrun i
Kalmarsund kallats B. När häxtron
började spridas i Sverige,
blev B. den ort, dit häxornas
färder (särsk.
skärtorsdagsnatten) troddes ske.
Blåkullen, en 133 m hög
bergshöjd på Stora Brattön i
s. Bohuslän.
Blåkål, se Kål.
Blåkäxan, en haj fisk, se
Hajar.
Blåland kallade de gamla
nordborna Afrika, enär de
där boende mörkhyade folk,
särsk. negrer, av dem
plägade kallas b 1 å m ä n.
Blålera, se Lera.
Blåljus, Polemonium, ett
till fam. Polemoniaceae
hörande växtsläkte, igenkänt på
sina parbladiga blad och sin
klockformiga el. skållika,
vanl. blå el. violetta
blomkrona. Ståndarna äro 5,
Blåljus, Polemonium
coeruleum.
fästa djupt ned på kronan. I Sverige finnes
P. coeruleum, b 1 å g u 11, blåljus, en omkr.
0,5 m hög, rikblommig flerårig ört, som växer
vild på ängsmark i Norrland ned till Härjedalen
och Hälsingland och ofta odlas som
prydnadsväxt i trädgårdar.
Blåmadra, åkermadd, Shera’rdia, ett till
fam. Rubiaceae hörande, nära mårorna stående
växtsläkte, med små, trattlika, blekt violetta
blommor, samlade i huvudlika
gytt-ringar. Enda arten, 5. arvensis, en
låg, ofta nedliggande ettårig ört,
åkerogräs i s. Sverige.
Blåmes, se Messläktet.
Blåmossa, se Bladmossor.
Blåmusseron, se Musseroner.
Blåmusslor, My’tilus, släkte
inom familjen Mytilidae. Foten är
utan betydelse som rörelseorgan och
innehåller en s. k. by s su skö
r-t e 1, som avsöndrar ett klibbigt,
stelnande ämne, vilket bildar starka
gulbruna trådar (byssus), medelst
vilka djuret fäster sig och även kan
långsamt flytta sig. B. leva nu i
de flesta hav, särsk. de tempererade.
Vår vanliga b., M. edulis, är
allmän vid Sveriges västkust samt
vid Europas v. och s. kuster liksom vid
Nordamerikas östkust; i Östersjön går den ända upp
till Kvarken. Hos oss nyttjas b. mest som agn
men ätas både vid Nordsjön och Medelhavet,
där de även odlas.
Blåmåndag, gammal benämning på dagen
mellan fastlagssöndagen och fettisdagen, då man
i kyrkan hängde en blå duk över altaret (dock
ovisst, om detta bruk givit upphov till namnet b.).
Blåmärke, se Blodutådring.
Blå Nilen, i Etiopien kallad Abai, på arab.
Bahr el-asrak (se Nilen).
Blånor el. blå r, avfall efter skäktning och
häckling av lin och hampa. Brukas bl. a. inom
repslageriet, vid båt- och fartygsbygge till dikt-
Blåmusslor, Mytilus edulis.
Ur N. J. Nilsson, ”Västkust”.
Blåmadra,
Sherardia
arvensis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
