Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blånor el. blår - Blåolja - Blåoxe - Blåregn - Blåräv - Blåsa - Blåsbaggar - Blåsbuske - Blåsbälg el. pust - Blåsfiskar - Blåsfotingar - Blåsförlamning - Blåsgrund - Blåsinstrument - Blåsippa - Blåsjön - Blåskatarr el. cystitis - Blåskjortor - Blåskägg, Riddar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
303
Blåolja—Blåskägg
304
ning och drivning samt vid rörarbeten till
tät-ning av rörskarvar. Förr spanns av b. ett grovt
garn, som vävdes till s. k. blaggarn.
Blåolja, den bensol, som i handeln går under
beteckningen ”ren bensol”.
Blåoxe, antilopart, se Nilgau.
Blåregn, Wista’ria (Glyci’ne) chine’nsis, en
vedartad, slingrande ärtväxt, vildväxande i Kina
och införd till Europa i början av 1800-talet.
Växten odlas rätt
ofta vid
sydväggar i s. Sverige.
Den har parbladiga
blad och ljust
vio-lettblå el. vita
blommor av
storlek som hos en
trädgårdsärta,
samlade i täta klasar
av 15 till 30 cm i
längd.
Blåräv, se
Päls-djursavel och Räv.
Blåsa. 1) Under
olika förhållanden
uppkomma
blås-bildningar i huden
därigenom, att
vätska ansamlas mel-
lan överhudens ytliga och djupa lager. Är
innehållet i en sådan b. vattenklart el. mer el. mindre
grumligt men ej varigt, kallas b., om den är
liten, intill ungefär hampfröstor, v e s i k e 1, om
den är större, bulla. Är innehållet åter från
början varigt el. omvandlas det senare till var,
kallas b. p u s t e 1. Varbildningen förorsakas
nästan alltid av mikroorganismer. — 2) Anat.
Säck-artad behållare för vätska inom djurorganismen:
gall-, urinblåsa.
Biåsbaggar, underfam. Malachiinae av
skal-baggsfam. Cantharidae. När de oroas, pressa de
ut små, med blod fyllda, gulröda blåsor på
sidorna av halsskölden och bakkroppen.
Biåsbuske, Colütea, släkte bland
ärtväxterna med parbladiga blad och starkt
uppblåsta, tunnväggiga baljor, som vanligen avfalla
oöppnade. Som prydnadsbuskar odlas i s. och
mell. Sverige C. arborescens (från Sydeuropa),
med gula blommor
i 3—6-blommiga
klasar, och C.
orientalis, med röda
blommor i
2—4-blommiga klasar.
Båda anses giftiga.
Blåsbälg el.
pust, redskap för
att åstadkomma en
luftström, avsedd
att uppliva el.
underhålla förbränningen i en
eldstad, att avlägsna
damm o. dyl. Den
Blåregn.
består i sin enklaste form av två lika stora, i
vinkel ställda skivor, som i vinkelspetsen äro
försedda med ett gångjärn och på sidorna
sammanhållna av en mjuk, hopvikbar skoning. Då
skivorna föras i sär, indrages genom en inåtgående
klaff ventil på skoningen luft, som vid skivornas
sammantryckning åter utblåses genom ett i
vinkelspetsen anbragt rör. För tekniskt bruk, t. ex. vid
smidesässjor, har b. sedan länge efterträtts av
centrifugalfläktar.
Biåsfiskar, se Tetrodon.
Blåsf otingar, Thysano’ ptera el. Physo’poda,
små långsträckta, smala insekter av ungefär 1—5
mm längd. Sitt namn ha
de fått av att deras
fotter äro försedda med en
in- och utstjälpbar blåsa, som
tjänstgör som
vidfästnings-organ. Flera äro mycket
betydande skadedjur, som
angripa många av människans
viktigaste kulturväxter. De i
vårt land vanligaste och mest
skadliga arterna äro s ä d e
s-t r i p s e n (Limothrips
denti-cornis), grästripsen
(Aptinothrips rufus) samt ärttripsen
(Kako-thrips robustus).
Blåsf örlamning yttrar sig oftast genom
oförmåga att kasta vatten, ej sällan i förening med
ofrivillig urinavgång. Orsaken till b. är som
regel en sjukdom i den nervapparat, som har
att ombesörja biåstömningen.
Blåsgrund, grund för mezzotintogravyr,
framställd genom plåtens uppruggning med tillhjälp
av skarpkornig sand, som med mekaniska
hjälpmedel blåses mot plåtytan.
Biåsinstrument, se Musikinstrument.
Blåsippa, se Sippsläktet.
Blåsjön, en 41 km2 stor sjö i n. v. Jämtland,
Frostvikens socken, 433 m ö. h., genomflytes
av övre Faxälven. Vid dess n. ö. ända ligger
Ankarede lappkapell.
Biåskatarr el. c y s t i t i s, inflammation i
urinb låsans slemhinna, i regel uppkommen
därigenom, att bakterier inkommit i blåsan.
Sjukdomen utmärker sig genom ömhet i biåstrakten,
smärtor samt oupphörliga retningar att låta
urinen, vilken är blandad med slem och var.
Behandlingen har att i främsta rummet avlägsna
orsakerna, då sådant kan ske, undanskaffa
blås-stenar, bota förträngningar. Vidare användes
antiseptiskt verkande läkemedel.
Blåskjortor, benämning på medl. av
O’Duf-fys National Guard, efter sin upplösning
förnyad under namnet Young Ireland. Då uniform
för politiska partier var förbjuden i Eire,
använde de som kännetecken en blå skjorta.
Blåskägg (fr. Barbe-bleue), R i d d a r,
även-tyrshjälte i en saga av Perrault. Rik, grym och
ful, med stort blått skägg, dödar B. den ena
hustrun efter den andra, som överträtt hans
förbud att öppna dörren till det rum, där han
gömt sina offers lik. Slutligen dödas han av
bröderna till den unga flicka, som han senast
Bläsbuske, Colutea arborescens.
Blåsfoting.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
