Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bojer, Johan - Bojert - Bojker - Bojkott - Bo Jonsson (Grip)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
379
Bojert—Bo Jonsson
380
(1916; sv. övers. 1918); ”Dyrendal” (1919; sv.
övers. 1920) är en brett lagd bygdeskildring,
”Den sidste viking” (1921; sv. övers. 1923) en
roman från lofotenfisket. Dessutom har han
skrivit berättelser (”Paa kirkevei”, sv. övers. 1898;
”Stille veir”, 1920, ”Vor egen stamme, 1924, m.
fl.) och skådespel (”Brutus”, 1904, ”Maria
Va-levska”, uppf. i Stockholm 1913, m. fl.). Bland
B :s senare arbeten märkas ”Det nye tempel”
(1927), ”Folk ved sjöen” (1929), ”Mens årene
går” (1931), ”Huset og havet” (1933), ”Dagen
og natten” (1935) och ”Kongens karer” (1938).
Självbiografiska äro ”Læregut” (1942) och
”Svenn” (1946). Osäker stil och konstruktion
äro stundom framträdande svagheter i B:s
författarskap; hans bästa böcker äga luftig bredd i
karaktärsteckningen och varm manlig känsla.
Valda skr. i 9 bd utkommo 1931 i sv. övers.
”Samlede romaner” utkommo i 5 bd 1942. —
Litt: C. Gad, ”J. B.” (1917).
Bojert, ett slags mindre, flatbottnade fartyg,
som på 1500-talet voro mycket vanliga i
Holland och Flandern. Även i Sverige förekommo
under 15—1600-talen s. k. boj er t ar el.
b o j o r t a r. De voro stundom försedda med
flera master.
Bojker, rutenskt folk i mell. Karpaterna.
B. tala en karpato-ukrainsk dialekt och äro
närmast besläktade med huzuler i ö. och lemker i
v. De äga en rätt primitiv allmogekultur men
äro ganska konstskickliga, särsk. i textilslöjd.
Bojkott, ekonomisk och
socialpolitisk beteckning, som leder sitt ursprung från
en engelsk kapten, Charles C u n n i n
g-ham Boycott (1832—97), vilken på
1880-talet som godsförvaltare på Irland på grund av
omedgörlighet mot sina arrendatorer utsattes för
ovilja, hot och förföljelse. Då Boycott vägrade
medge begärd nedsättning av arrendena, påbjöd
den irländska lantligan, att ingen finge arbeta
åt honom el. över huvud ha någon beröring
med honom. — B. kallades efter dessa
tilldragelser allt oftare ett avbrytande inom ett
samhälle el. ett land av affärsförbindelser el.
umgänge med en viss person, en viss firma, förbud
el. undvikande att köpa hos en viss person el.
en viss vara. Efter b. bildades verbet
bojkotta. B. är på så sätt ett led vid
arbetsinställelse, i det att vederbörande arbetsgivare
blockeras, d. v. s. ej får organiserad arbetskraft.
B. tillgripes inom olika länder i stor
utsträckning av arbetarna i samband med skilda slag
av tvister med arbetsgivarna. Sålunda kunna
arbetarorganisationerna besluta b. mot varor och
tjänster, framställda med strejkbrytares tillhjälp
el. hos arbetsgivare, med vilka arbetarna, resp,
deras organisationer, kommit i konflikt.
Arbetsgivarnas b. förekommer oftast i samband med
öppen konflikt. Åtgärder vidtagas, för att de
stridande arbetarna icke beredas anställning vid
ett annat företag. Se i övrigt Blockad.
Bo Jonsson (Grip), en av den svenska
medeltidens märkligaste politiska personligheter
(d. 1386). B. härstammade från en mindre
framträdande svensk adelssläkt, men från 1358 var
Karta över socknar (+) i vilka Bo Jonsson (Grip) hade
egendomar. Ur H. Rosman, ”Bjärka—Säby och dess
ägare”, 1.
han en centralfigur i landets politiska liv. Som
medlem av rådet blev han snart oppositionens
ledare mot konung Magnus Eriksson och torde
ha varit den främst drivande vid de
underhandlingar, som medförde, att Albrekt av
Mecklenburg 1363 inkallades och utropades till svensk
konung. B. blev 1369 Albrekts ”väldige
ämbetsman” (”officialis generalis”) och befäste sin
ställning som stormännens ledare bl. a. genom
att åt sig skapa den oerhörda förmögenhet, som
grundlagts genom arv men vars uppkomst särsk.
gynnades av B:s hänsynslösa sätt att utnyttja
krigstidens rubbningar i ägoförhållandena. Efter
den Albrekt avtvungna konungaförsäkran 1371
och sin egen utnämning till drots 1375 var B.
landets egentlige härskare, hade större delen av
riket i förläning och var i besittning av den
största godsrikedom, som någonsin innehafts av
enskild man i Sverige. Bl. a. innehade han
Finland som län från 1370, vidare Nyköpings slott
och län samt under 1380-talet stora förläningar
i Östergötland, Småland och Västergötland.
Om B:s andliga intressen vittnar, att han lät
överflytta Alexandersagan till svensk vers. Varm
vän av kyrkan, gjorde han dit rikliga donationer,
framför allt till Vadstena kloster, där han enligt
förordnande begrovs. En finansman av första
ordningen, var B. dock märkligast genom sin
politiska begåvning och konsekvensen i sitt
aristokratiska system, som han genom sitt testamente
(av 1384) sökte främja även efter sin död
genom att anförtro länens och de flesta godsens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
