Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bokander, Gustaf - Bokband - Bokbar - Bokbinderi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
385
Bokband—Bokbinderi
386
1879—1949), teoretisk teol. examen i Lund 1902,
kyrkoherde i Klara församl., Stockholm, 1917
samt e. o. hovpredikant 1933 cch ord. 1939,
pastor i Hovförs. 1941, prost 1943. Under flera år
var han biskopsmötets sekr.
Bokband, se Bokbinderi.
Bokbar, nyare benämning på mindre
lånbibliotek, som mot en viss avgift utlånar aktuell
förströelselitteratur.
Bokbinderi, konsten att förse böcker med
pärmar och rygg; även framställning av häftade
böcker och utförande av olika, närbesläktade
papp- och kartongarbeten.
Vid inbindning av en bok undergå de tryckta
arken först f a 1 s n i n g, d. v. s. vikning i
överensstämmelse med formatet. Efter
inklist-ring av planscher o. dyl. och pressning
av arken företages kollationering, d. v. s.
granskning av exemplarets fullständighet och
arkens riktiga ordningsföljd, varpå man utför
h ä f t n i n g genom att med starka trådar
sam-manfästa arken och de främst och sist i boken
anbragta försättsbladen. Enklare häftning
sker genom att arken tråcklas ihop med två
trådar; vid utförandet av bättre band användes
häftlåda, i vilken arken fastsys vid utspända
snören, bind, som löpa vinkelrätt mot arkens
plan. I båda fallen föras trådarna så, att de
på en gång sammanhålla bladen i arken och fästa
arken vid varandra. Sedan boken är häftad, kan
man förse den med ett pappersomslag, som
limmas på ryggen, varefter boken är färdig såsom
häftat exemplar; härvid användas inga
försättsblad. Vid egentlig inbindning fortsätter
man däremot arbetet med att skära boken vid
den kant, som är parallell med ryggen, varpå
ryggen rundas med hammare, boken skäres upptill
och nedtill, snitten eventuellt färgas, marmoreras
el. förgyllas, en tygklädd pappersremsa limmas
på ryggen, och pärmar av papp fastsättas
genom att limmas vid bindens uppraspade ändar.
Slutl. beklädas rygg och pärmar med skinn, tyg
el. papper, varvid man på den del av
bekläd-nadsmaterialet, som skall täcka ryggen, förut
fastlimmat en 1 ö s r y g g av kartong el. skinn,
och försättsbladen fastlimmas vid pärmarnas
insidor.
Efter arten av beklädnaden på rygg och
pärmar betecknas olika bokband med särsk. namn.
Ett helt skinnband el. helfranskt
band är helt och hållet beklätt med skinn, ett
halvfranskt band har rygg och hörn av
skinn och är f. ö. beklätt med papper, ett klo
t-b a n d är beklätt med lärft (”bokbindarklot”) ;
övriga vanligen förekommande beteckningar ange
direkt det nyttjade beklädnad smaterialet. På de
hel- och halvfranska banden finnas i regel s. k.
upphöjda bind, d. v. s. låga valkar, som
på tvären uppdela ryggen i fält.
Förgyllning utföres, sedan skinnet preparerats
med äggvita el. dyl., sålunda, att ett stycke
bladguld lägges på vederbörlig plats; därefter sker
tryckning med uppvärmda metallstämplar, varvid
guldet, i den utsträckning det beröres av
stämpeln, nedpressas och fästes i skinnet. Vid
tryck-NF m — 13
ning av titlar m. m. sammanställes en stämpel av
lösa stilar i en s. k. stilkast. För tryckning av
linjer och bårder användas bågformiga stämplar,
s. k. f i 1 e t e r, som med en rullande rörelse
föras fram över bladguldet, el. r u 11 s t ä m p 1 a r,
som till formen påminna om en s. k. kaksporre
och som medge utförande av rätlinigt fortlöpande
ornament av godtycklig längd. Ornament och
titlar kunna även utföras i blindpressning
(blindtryck), vilket sker på liknande sätt
utan användning av guld.
Vid inbindning av böcker användas maskiner
numera i stor utsträckning. Pappsaxar, valsverk
för arkens pressning, skärmaskiner,
ryggrund-ningsmaskiner och läderskarpningsmaskiner för
skinnets avtunnande mot kanterna underlätta
arbetet även vid utförandet av bättre band. Vid
inbindning av större partier böcker i likformiga
band användas maskiner även för falsning,
häftning och förgyllning. Förgyllning utföres då med
en press, i vilken stämplar och stilar fastlimmas
och kunna uppvärmas utan att rubbas, varefter
tryckning sker över hela bandets yta på en gång.
Industriell inbindning sker så, att pärmar och
rygg färdigställas och förgyllas för sig,
varefter den häftade och skurna boken inhänges.
Historia. Bokband i vår tids mening
brukades först under den äldre medeltiden; de
utfördes då liksom långt senare med stadiga
träpärmar, beklädda med solitt läder. Frampärmen
utstyrdes ej sällan med guldsmedsarbete, emaljer,
elfenbensreliefer, kaméer och ädla stenar. Även
hela skinnband förekommo, dekorerade med
inskuren och reliefpunsad ornamentik, under
medeltidens senare del med blindtryck, vanligen
anordnat så, att pärmens yta upprutades i
rätvinkliga el. rombiska fält, allt utfyllt av tätt
upprepade småstämplar. Under 1400-talet började
man använda större stämplar, som utfyllde en
mera ansenlig del av pärmens yta, snart hela
pärmen. Omkr. år 1500 uppfanns rullstämpeln,
med vars hjälp man tryckte bårder, som
sammanställdes till koncentriska ramar, omslutande
en stämpelplatta el. ett par lodräta bårder.
Stadigt ox-, kalv- el. svinläder nyttjades under
hela medeltiden; först mot medeltidens slut blevo
pergamentband vanliga. Sedan boktryckarkonsten
uppfunnits och de enskilda boksamlingarna kunde
antaga större omfång, började man under
1500-talet ställa böckerna upprätt på hyllor, varvid
man oftast vände bokens rygg inåt och skrev
dess titel på snittet. Ryggtitlar torde första
gången ha använts av Jean Grolier (se nedan). Hela
skinnband med dekorerade pärmar voro
emellertid det vanliga ända till 1700-talets senare del.
Pärmarna gjordes långt in i nyare tid, särsk. för
större böcker, av trä; pärmar av papp kommo i
bruk omkr. 1500 i Italien.
Renässansens bokbinderikonst präglas av ett
starkt inflytande från orienten, vilket vann
insteg över Venezia, som omkr. 1500 var en
huvudhärd för bokhantverket. Med den från de
muhammedanska länderna införda
förgyllningstek-niken kom en orientalisk ornamentstil,
kännetecknad av arabeskartat flätade band- och repmönster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
