Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Boktryckarkonst - Boktryckarmärke - Boktryckarvapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
407
Boktryckarmärke—Boktryckarvapen
408
Normalplan för svensk antikvakast.
tryckta, varefter sättningen skall ske, nyttjas en
t e n a k e 1, som under sättningen fastsättes i
kasten. Sättaren överflyttar från kasten de olika
typerna till vinkelhaken (en metallskiva av
vinkelformat nysilver el. stål, i ena ändan försedd
med en rätvinklig och i den andra en mekanisk
kloss att efter behov inställas efter kortare el.
längre rader). Sedan så stor del av satsen, som
vinkelhakens bredd tillåter, blivit satt, lyftes
sättningen medelst en s ä 111 i n j e ur vinkelhaken
över i sättskeppet (en tjock plåt, på tre sidor
försedd med kanter), och häri ordnas hela
sättningen, tills sidan är full. En satt sida kallas k
o-1 u m n. Sättningens riktighet kontrolleras genom
läsning av avdrag, korrektur. På ett
sättbrä-de uppställas kolumnerna i viss ordning efter
papperets format för tryckning till formar och
slutas medelst format- och skruvsteg i en
järnram, så att typerna under tryckningen
fast-hållas på sina platser. Den form, va^på första
sidan av arket finnes, kallas primaform, den,
varpå andra sidan står, sekundaform. Efter
pressläggningen, men innan tryckningen
påbörjats, tagas provavdrag, revide r, i pressen för
granskning av tryckets jämnhet och riktighet.
T ryckningen på arkets första sida kallas
sköntryck, på dess andra sida mottryck
(vider-tryck). Se vidare Tryckpress. — De vanliga
slagen av tryckskrift äro fraktur (en utveckling
av den senmedeltida skriften och
schwabachskrif-ten), antikva (el. latinsk skrift) och kursiv
Schema för utskjutning av 8- och i6-sidigt ark.
(lutande skrift). Inom var och en av dessa
grupper finnes en mängd olika typsnitt (form på
bokstäver), som åter särskiljas i olika grader av
storlek, kägel. Stilen kallas, efter sin korpulens,
smal, mager, fet el. halvfet. — Sättning
verkställes numera i övervägande grad med maskiner,
som sätta och gjuta rad för rad el. bokstav för
bokstav. — Litt.: S. Dahl, ”Bokens historia” (1929);
H. Barge, ”Geschichte der Buchdruckerkunst”
(1940); P. Dupont, ”Histoire de 1’imprimerie”
(1893); G. E. Klemming och J. G. Nordin,
”Svensk boktryckerihistoria” (1883; med dess
komplement); H. Schück, ”Bidrag till svensk
bokhistoria” (1900; utg. av Föreningen för
bokhantverk); I. Collijn, ”Ettbladstryck från 15 :e årh.”
(1905—12; utg. av Föreningen för bokhantverk),
”Blad ur vår äldsta svenska boktryckerihistoria”
(1905—20), ”Boktryckerikonstens uppfinning och
guldålder. Sverige” (Boktryckerikalendern 1910),
”Sveriges bibliografi intill år 1600”, 1—3 (1927—
38), ”Sveriges bibliografi. 1600-talet”, h. 1 ff.
(1942 ff.) m. fl.; H. Lagerström, ”Svensk
bokkonst” (1920) ; H. Schück, ”Den svenska
förlags-bokhandelns historia” (1923) ; B. Oldenburg,
”Hur en bok kommer till” (1924; populär
framställning) ; B. Möller, ”Svensk bokhistoria”
(I93i).
Boktryckarmärke, ett för viss boktryckare el.
boktryckeriverkstad kännetecknande märke, som
Boktryckarmärken, det t. v. använt av Fust och
Schöf-fer omkr. 1460, det t. h. av Bröderna Lagerströms
boktryckeri, Stockholm.
under 1400-, 1500- och 1600-talen, stundom också
i vår tid, användes i stället för el. jämte
typografiskt anbragt uppgift om boktryckarens namn och
tryckorten. Liknande märken av växlande form
användas numera också av bokförläggare för att
beteckna de tryckalster, som saluhållas genom
deras försorg.
Boktryckarvapen, ett vapen, som enligt
hävdvunnet bruk stundom brukades av boktryckare i
Tyskland och i de nordiska länderna.
Uppkomsten av örnen som boktryckaremblem tros härleda
sig därifrån, att boktryckarna till en början slöto
sig till S :t Johannesgillena, vilkas skyddspatron,
S :t Johannes, plägade avbildas med en örn som
sinnebild. En grip som emblem användes första
gången 1483 av en boktryckare i Haarlem, vars
hus kallades ”Zum Greif”, och kom på 1600-talet
rätt allmänt i bruk i Tyskland. De tyska
bok-tryckarföreningarnas sigill utstyrdes småningom
på fullt heraldiskt sätt med krona, hjälm och
hjälmtäcke. Därvid kom gripen att bli
hjälmprydnad, och örnen, försedd med tenakel och
vinkelhake, fick sin plats i vapenskölden. Från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
