Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bonaparte, 3. Joseph - Bonaparte, 4. Napoléon (Napoleon I) - Bonaparte, 5. Lucien - Bonaparte, 6. Élisa - Bonaparte, 7. Louis - Bonaparte, 8. Pauline - Bonaparte, 9. Caroline - Bonaparte, 10. Jérôme - Bonaparte, 11. Charles - Bonaparte, 12. Napoléon - Bonaparte, 13. Napoléon (Napoleon III) - Bonaparte, 14. Napoléon (Napoleon II) - Bonaparte, 15. Louis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
455
Bonaparte
456
3) Joseph B., de föreg:s äldste son (1768
—1844), se Josef, konung av Spanien.
4) Napoléon B., den föreg:s bror (1769—
1821), se Napoleon I.
5) Lucien B., den föreg:s bror (1775—1840).
Under sin ungdom i Marseille var lian en
våldsam revolutionär klubbtalare. Genom Napoleons
inflytande utnämnd till krigskommissarie vid
franska nordarmén och
senare på Korsika,
samlade han på båda
ställena en ansenlig
förmögenhet. Som
president i de 500 :s
råd visade han 18
bru-maire en kallblodig
beslutsamhet och
rådighet, som stod i
skarp kontrast till
Napoleons egen
tveksamhet och förvirring, och
betryggade därigenom
kuppens framgång.
Lucien blev nu
in
rikesminister, men hans självrådiga och
oavhängiga lynne bragte honom på spänd fot med
brodern. Han avlägsnades 1800 till Madrid som
ambassadör och gjorde sig där känd som en stor
konstsamlare. Hans politik misshagade alltjämt
Napoleon, och hans giftermålsförhållanden
förvärrade missämjan. Gift 1795 med en vacker
värds-husvärdsdotter, Christine Boyer, gifte han efter
hennes död (1801) om sig med den vackra men
illa kända bankiränkan Alexandrine Jouberthon
1803, med vilken han redan hade en son. Han
vägrade att efterkomma upprepade anmaningar
om skilsmässa, ehuru Napoleon satte en sådan
som villkor för all vidare befordran. Formligen
utesluten från arvsrätt till kejsartronen, ämnade
Lucien 1810 söka tillflykt i Förenta staterna;
på väg dit uppfångades han av en engelsk
kryssare och vistades sedan i London till freden 1814,
då han for till Rom och av påven erhöll titeln
furste av Canino. Under olyckans dagar
försonades bröderna, och efter Waterloo sökte
Lucien rädda tronen åt den lille konungen av Rom.
Sina senare år tillbragte Lucien i Rom och på
slottet Canino, sysslande med lärda studier. Han
utgav 1836 sina ”Mémoires”. — Lucien var den
märkligaste av Napoleons bröder, högt begåvad
men till naturen lättsinnig. Intresserad av konst
och vetenskap, uppträdde han själv som förf.,
dock utan större framgång. Hans yngre dotter
i första giftet, Christine Égypte (1798—1847),
var 1818—24 g. m. svenske kammarherren greve
Arvid Posse. Bland barnen i andra giftet
märkas Charles Lucien B. och Pierre B.
6) Maria Anna Élisa B., den föreg:s syster
(1777—1820). Hon var av Napoleons tre systrar
den, som i energi mest liknade honom. Mot hans
vilja gifte hon sig 1797 med en obetydlig
italiensk infanterikapten, Felice Bacciochi. Hon blev
1805 furstinna av Piombino och Lucca, som hon
i sin gemåls namn styrde med skicklighet, och
1809 storhertiginna av Toscana. Vid Napoleons
fall förlorade hon sitt rike; levde sedermera
under titeln grevinna av Compignano mest i
Trieste.
7) Louis B., den föreg:s bror (1778—1846),
se Ludvig, konung av Holland.
8) Marie Pauline B., den föreg:s syster
(1780—1825). Hon var bländande skön och blev
av Napoleon, vars älsklingssyster hon var, 1797
bortgift med hans
adjutant general Leclerc.
Änka 1802, gifte hon
1803 om sig med den
oerhört rike men rätt
karaktärslöse furst
Ca-millo Borghese; de
levde i allmänhet
åtskilda. 1804
upphöjdes B. till fransk
prinsessa. Hon gjorde
sig mycket beryktad
genom sitt lättsinniga
liv. 1814 ställde hon
hela sin förmögenhet
till Napoleons
förfo
gande, följde honom till Elba och sökte på alla
sätt understödja hans återkomst till Frankrike.
Sina sista år tillbragte hon i Italien i en krets
av vetenskapsmän och konstnärer.
9) Marie Annunciata C a r o 1 i n e B., den
föreg:s syster (1782—1839), se Karolina,
drottning av Neapel.
10) Jéröme B., den föreg:s bror (1784—
1860), se Jéröme, konung av Westfalen.
11) Charles Lucien Jules Laurent B., son
till B.5), furste av Canino (1803—57). Han
spelade en icke obetydlig roll under den romerska
revolutionen 1848 och blev efter påvens flykt
till Gaèta och republikens proklamering 1849 vice
president i den därefter sammanträdande
konstituerande församlingen. När fransmännen under
Oudinot senare s. å. besatte Rom, flydde han
och fick först följande år tillstånd att vistas
i Frankrike. Han var en flitig zoologisk förf,
och blev av sin kusin Napoleon III utnämnd till
högste styresman för Jardin des plantes.
12) Charles Napoléon Louis B., son till
B.7) (1804—31), utnämnd 1809 till storhertig av
Kleve och Berg under Napoleons förmynderskap.
Vid faderns abdikering som konung av Holland
erkändes han av myndigheterna som dennes
efterträdare, men Napoleon införlivade hans
konungarike med Frankrike. Sitt storhertigdöme
förlorade han vid Napoleons fall. Efter 1815 levde
han i Italien. Han tog jämte sin yngre bror
(sedermera Napoleon III) del i det italienska
upproret 1831 men insjuknade och dog.
13) Charles Louis Napoléon B., den föreg:s
bror (1808—73), se Napoleon III.
14) Napoléon Franqois Joseph Charles B.,
son till B.4), hertig av Reichstadt (1811—32),
se Napoleon II.
15) Louis Lucien B., son till B.5) (1813—
91). Han var en framstående kännare av det
baskiska språket. 1849—52 var han medl. av
lagstiftande församlingen och blev 1852 senator.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
