- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 3. Bie - Brune /
457-458

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bonaparte, 15. Louis - Bonaparte, 16. Pierre - Bonaparte, 17. Antoine - Bonaparte, 18. Mathilde - Bonaparte, 19. Napoléon (fransk prins; Plon-Plon) - Bonaparte, 20. Charles Joseph - Bonaparte, 21. Napoléon Eugène (Napoleon IV) - Bonaparte, 22. Roland - Bonaparte, 23. Victor - Bonapartister

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

457

Bonapartister

458

Efter det andra kejsardömets fall var B.
mestadels bosatt i England.

16) Pierre Napoléon B., den föreg:s bror,
fransk prins (1815—81). Han förde i sin ungdom
en äventyrlig tillvaro i s. Amerika och i Italien.
Invald 1848 i franska nationalförsamlingen
såsom radikal, mottog han dock efter kusinen
Napoleon IH:s statskupp 1852 prinstitel och
apanage. Han var ofta invecklad i skandalösa
tvister. Efter en presspolemik mellan honom och
tidningsmannen Grousset uppstod vid ett besök
av dennes sekundanter handgemäng, som slutade
med att prinsen nedsköt den ene sekundanten,
tidningsmannen Victor Noir (1870). Detta
framkallade stor upphetsning. Ställd inför rätta,
frikändes dock prinsen. Noirs begravning blev en
stor demonstration mot kejsardömet, och dråpet
bidrog att undergräva detta i den allmänna
opinionen. I sitt giftermål med en parisisk
arbetardotter, Justine Éléonore Ruflin, hade prinsen en
son, Roland B. (se denne).

17) Antoine B., den föreg:s bror (1816—
77). Han anklagades 1836 för konspirationer mot
Roms regering, utvandrade och bosatte sig 1848
i Frankrike. Han understödde som medl. av
lagstiftande församlingen sin kusin presidentens
(Napoleon HI:s) planer och bosatte sig efter dennes
fall i Italien.

18) Mathilde Lætitia Wilhelmine B.,
dotter till B. 10), fransk prinsessa (1820—1904). Hon
gifte sig 1840 med den kolossalt rike ryssen
furst Anatol Demidov, men äktenskapet blev
genom dennes förvållande mycket olyckligt och
upplöstes 1845. Såväl på grund av sin rikedom
som sin skönhet och stora begåvning intog B.
i Paris en lysande ställning i sällskapslivet
under borgarkonungadömets sista dagar. Efter
1849 var hon intill Napoleon HI:s giftermål
värdinna i hans palats. Hon hade en mycket
besökt litterär och konstnärlig salong, och med
Sainte-Beuve stod hon i förtrolig brevväxling.
Även under tredje republiken samlade hon ända
till sin död konstens och vetenskapens främsta
märkesmän i sin salong. — Litt.: F. Bac, ”La
princesse Mathilde” (1928).

19) Napoléon Joseph Charles Paul B.,
den föreg:s bror, fransk prins (1822—91). Han
kallades vanligen prins Napoléon och av
folkhumorn Plon-Plon. Under 1848 års
revolution och i nationalförsamlingen slöt han sig
till yttersta vänstern
och förde en dold men
bestämd opposition mot
kusinens (Napoleon
HI:s) dåtida politik.
Efter dennes statskupp
höll han dock till godo
med en eventuell
arvsrätt till tronen och
andra förmåner. På
grund av sina
förbindelser med de radikala
stod han dock alltid på
spänd fot med kejsaren
och framför allt med

kejsarinnan, vars klerikala politik han ivrigt
motarbetade. Han påverkade ivrigt kejsaren att taga
parti för Italien mot Österrike, och vid
överenskommelsen i Plombiéres 1858 mellan kejsaren och
Cavour avtalades prinsens förmälning med Viktor
Emanuels dotter Clotilde. Äktenskapet, vari
föddes två söner, Victor B. (se d. o.) och Louis (f.
1864, en tid general i rysk tjänst), blev olyckligt.
Efter Napoleons fall erhöll han 1876 tillstånd att
återvända till Frankrike och blev 1877 led. av
deputeradekammaren, där han med skärpa uppträdde
mot jesuiterna och de ultramontana. Genom
kejsarprinsens död 1879 blev han huvudman för
huset B., men hans radikala åsikter gjorde
honom misshaglig för bonapartisterna, och sonen
Victor förklarade sig 1884 för tronpretendent.
1886 måste prinsen lämna Frankrike, då
pretendenterna av förut i landet regerande dynastier
och deras närmaste arvingar utvisades. Han dog
i Rom.

20) Charles Joseph B., sonson till B. 10),
amerikansk politiker (1851—1921). Han blev 1874
advokat i Baltimore, var under Th. Roosevelts
andra presidentskap marinminister juli 1905—
dec. 1906 och justitieminister dec. 1906—mars
1909 samt 1917 medl. av nationalförsvarsrådets
rådgivande kommitté. B. ägde stor administrativ
duglighet och var energisk ivrare för ”civil
service reform”.

21) Napoléon Eugène Louis Jean
Joseph B., son till B.13) (1856—79), se
Napoleon IV.

22) Roland B., son till B.16), fransk prins
(1858—1924). Han företog vidsträckta resor i
vetenskapligt syfte och utgav flera etnografiska
och geografiska arbeten, bl. a. om Finnmarkens
lappar. Han blev 1907 fil. hedersdr i Uppsala.
Blev 1880 g. m. Marie Blanc (1859—82), dotter
till innehavaren av spelhuset i Monte Carlo. Deras
dotter Marie blev 1907 g. m. prins Georg av
Grekland.

23) Napoléon Victor Jéröme Frédéric B.,
son till B.19), fransk prins (1862—1926). Han
insattes genom kejsarprinsens testamente 1879 till
dennes arvtagare av de napoleonska
tronanspråken och erkändes som sådan av de klerikala och
konservativa. Mellan honom och fadern inträdde
1884 öppen brytning, då prins Victor
proklamerade sig som tronpretendent. Som sådan
erkändes han efter faderns död 1891 av hela
partiet men var för obetydlig och energilös för att
spela någon egentlig roll. Han ingick 1910
äktenskap med belgiska prinsessan Clémentine
(f. 1872), dotter till konung Leopold II, och
fick med henne en dotter och en son, Louis
Jéröme Victor Emmanuel Léopold Marie B.
(f. 1914), nuv. innehavaren av ättens arvsanspråk.

Bonaparti’ster, ett franskt politiskt parti med
syfte att återuppsätta huset Bonaparte på franska
tronen. Efter andra kejsardömets fall leddes
partiet med stor skicklighet av E. Rouher och
vann en avsevärd styrka. Det led dock stort
avbräck genom ”kejsarprinsen” Napoléon Louis’
(”Napoleon IV:s”) död 1879 och den därpå
följande splittringen mellan de mera demokratiska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:13:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffc/0287.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free