Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bonde (jordbrukare) - Bonde, ätt - Bonde, 1. Tord - Bonde, 2. Karl Knutsson - Bonde, 3. Tord - Bonde, 4. Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
461
Bonde
462
samt men vann under 1500-talet i stadga och
betydelse. Enligt 1617 års s. k. riksdagsordning
skulle de överlägga på en kammare för sig
själva, men för övrigt lagfästes icke då sättet
för utövandet av deras riksdagsrätt. År 1680
stadgades det ända till 1866 gällande valsättet,
som bestod däri, att representanten,
”herredags-mannen”, utsågs av bönderna själva; från och
med frihetstiden skedde valet inför
häradshövdingen genom sockenvis efter graderad skala
utsedda elektorer. Först långt fram på 1600-talet
fick bondeståndet en ordinarie talman; denne
utsågs, utom under frihetstiden, av konungen.
Ett mycket stort inflytande inom
bonderepresentationen, bondeståndet, utövades av den
edsvurne sekreteraren, vilken tillsattes av
konungen ända till 1862, då ståndet självt fick rätt
att utse sådan. Att bönderna icke ansågos så
politiskt mogna som de tre ”högre” stånden,
visade sig därav, att de före 1789 ej
representerades i det sekreta (hemliga) utskottet.
Bondeståndet vidmakthöll segt sin ”renhet” och
uteslöt från sig icke endast sådana
skattehemmans-ägare och kronojordsinnehavare, som verkligen
tillhörde annat stånd, utan även (ända till 1862)
sådana, som hade tillhört något av de andra
stånden el. stått i statens tjänst. Genom 1866
års riksdagsordning upphörde bönderna att vara
ett riksstånd, men deras politiska inflytande blev
dock större än någonsin.
Finlands bönders historia sammanfaller
med de svenskas ända till 1809. Om deras
ställning efter 1809 se Finland, historia.
I Danmark var böndernas ställning urspr.
densamma som i de bägge andra skandinaviska
länderna men försämrades under tidernas lopp så,
att ett fullständigt livegenskapsförhållande
inträdde. Odalböndernas antal nedgick högst
väsentligt, de s. k. fästebönderna tvungos
till dagsverksskyldighet (h o v e r i) till
huvudgården och miste sin personliga frihet genom
vornedskabet. Detta var urspr. ett
naturligt skydds- och beroendeförhållande
mellan godsägaren och hans underhavande men
urartade under 1400-talet till fullkomlig träldom
för de senare: de fingo bl. a. ej lämna det gods,
varpå de voro födda. Vornedskabet, som ej
rådde i Jylland, upphävdes 1702, men 1733
infördes både i Jylland och på öarna
stavns-b a a n d e t, varigenom bönderna för vissa år,
tills de fullgjort soldattjänsten, bundos vid
godset. Stavnsbaandet upphävdes 1788—1800.
I Norge ha förhållandena varit ungefär
enahanda som i Sverige. ”Hoveri” och
”vorned-skab” ha aldrig funnits. Enligt 1814 års
grundlag låg den politiska tyngdpunkten hos
jordägarna, och dessa kunde nästan alla räknas till
bönderna. Redan på de första stortingen visade
sig tecken till att bönderna voro medvetna om
den makt de erhållit. Från 1836 och ännu mer
från 1868 har deras inflytande betydligt ökats.
Om böndernas ställning i Frankrike,
Ryssland, Tyskland o. s. v. se
artiklarna om dessa länders historia.
Bonde, en av Sveriges äldsta adelsätter av
inhemskt ursprung, tidigast besutten i
Östergötland samt Småland, där en gren sedan
1300-talet ägt Bordsjö gods. Ätten för i vapnet en
båt. Släktens äldsta säkert kända medlemmar
voro bröderna Tord B., riddare, riksråd (d.
omkr. 1327), och Erengisle Petersson,
väpnare (sist nämnd 1350). Tord B:s sonson
Tord Röriksson B., riddare och riksråd
(d. 1417), var farfar till konung Karl
Knutsson, med vars
son Karl
Karlsson denna gren
utgick. Erengisles gren
inträder först på
1600-talet i sin storhetstid.
Av hans söner förde
en namnet Puke;
denna gren utdog 1469.
Från Erengisles son
Peter B. till Bordsjö (d. omkr. 1390) och
dennes sonsons son riksrådet Tord Magnusson
B. till Traneberg (d. omkr. 1545) härstamma alla
senare grenar, av vilka märkas:
Stenholms-grenen, utgången 1716; Laihelagrenen,
fri-herrlig 1651, utgången som sådan 1712 men
kvar-levande i den sedan 1695 grevliga grenen B. a f
Björnö; Borrö- och Fitunagrenen,
kvar levande som fr iherr lig sedan 1803 men
utdöd som adlig 1868, samt
Säckestadsgre-nen, utgången 1783, till vilken hörde grevarna
B. af Säfstaholm (1719—83). De nu
levande grevliga grenarna inneha dels bl. a.
Viby-holm och Hörningsholm i Södermanland, dels
Trolleholm i Skåne som fideikommiss.
Innehavarna av sistnämnda gods bära (efter kungl.
tillstånd 1809) namnet T r o 11 e-B o n d e.
Fri-herrliga ätten B. innehar Ericsberg m. m. i
Södermanland som fideikommiss.
1) Tord B., riddare, riksråd (d. 1417). Han
var Bo Jonssons fogde i Finland och insattes
av denne bland hans testamentsexekutörer.
Därigenom kom B. att biträda vid inkallandet av
Margareta till hjälp mot Albrekt av
Mecklenburg. Från 1403 var han hövitsman på Viborg
och uppträdde med kraft mot ryssarna.
2) Karl Knut sson B., den föreg:s
sonson (1409—1470), svensk konung, se Karl (VIII).
3) Tord B., den föreg:s kusin, marsk (d.
1456). Han deltog i Karl Knutssons skånska
fälttåg 1452, överrumplade och återtog s. å.
Lödöse från danskarna, fängslade den förrädiske
Ture Turesson Bielke på Äxvall och blev efter
honom slottsherre där och hövitsman över
Västergötland s. å. samt marsk omkr. 1453. 1455
förstörde B. det av danskarna i s. Småland
uppförda fästet Danaborg. Vintern 1455—56
inbröt han i Viken (nuv. n. Bohuslän), uppförde
fästet Karlsborg och lyckades försvara det mot
en överlägsen norsk här. Emellertid
lönnmör-dades han av sin egen underbefälhavare, den
danskfödde Jöns Bosson. Mordet på B. är en
av de mest omtalade händelserna i senmedeltida
svensk historisk litteratur.
4) Carl B., friherre, riksråd (1581—1652).
Den friherrliga (t. v.) och
den grevliga ätten Bondes
vapen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
