Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bonde, 4. Carl - Bonde, 5. Gustaf, d. ä. - Bonde, 6. Christer - Bonde, 7. Carl - Bonde, 8. Gustaf, d. y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
463
Bonde
464
Han kom främst att ägna sig åt bergsbruket
och gjorde en stor insats för främjandet av
bergshanteringen. Han blev ståthållare över
Dalarna med Koppar- och Järnbergslagen 1607,
tillika ståthållare på Västerås slott och över
Västmanland och Salbergslagen 1613. Ståthållare
i Jönköpings län 1624—25, i Närke, Värmland
och v. Västmanlands bergslager 1628—34, blev
han riksråd 1633, lagman i Karelen 1634 och var
s. å. kammarråd. 1637 blev han den förste
guvernören i Generalbergsamtet (Bergskollegium
1649) och var landshövding i Nora län 1642—45.
5) Gustaf B. d. ä., den föreg:s son,
friherre, riksskattmästare (1620—67). Han gjorde
så gott som hela sin bana inom
finansförvaltningen: blev
kammarråd 1645,
landshövding i Södermanland
1648, riksråd och ånyo
kammarråd 1653,
kommissarie i
reduktionskollegium 1655,
kammarpresident 1660 och
riksskattmästare s. å.
Karl X gav honom
1654 i uppdrag att
utarbeta en redogörelse
för kronans skuld. I
reduktionsfrågan var
han liksom rådets
flertal av den meningen,
att adeln, sedan den avträtt fjärdeparten och
de ”omistande” godsen, borde vara fredad
för varje ytterligare indragning, men 1655
års reduktion ansåg han omöjlig att göra
om intet. När i strid med Karl X:s testamente
Herman Fleming vid höstriksdagen 1660
undanträngdes från riksskattmästarämbetet, blev B.
genom rådets val och ständernas samtycke
innehavare av denna viktiga post. Som sådan
avgav han följande år en programförklaring, vari
han framför allt yrkade fred, fast ordning i
förvaltningen och sparsamhet. B:s finanspolitik
satte sig till mål jämvikt i riksstaten,
statsskuldens avbördande och oberoende av utlandet;
detta mål sökte han främst att nå genom
utgifternas minskning, genom indragningar,
sammanfattade i 1662 års stat. Mer än en gång
genomdrev han formliga beslut mot utdelning av
nya förläningar men lyckades icke upprätthålla
dem och mottog t. o. m. själv en ganska stor
donation. I det hela stod emellertid B:s system
fast till 1664, vilket tydligast framgår av de
kraftiga avbetalningarna på statsskulden. Redan
under detta skede hade dock yppat sig en
opposition, som fann en vältalig och slagfärdig
ledare i Magnus Gabriel De la Gardie och som
under B:s sista tid undergrävde hans verk. Från
1665 hade regeringen åter att kämpa med
stats-brist, vartill det bremiska kriget starkt bidrog.
De la Gardie beskyllde skattmästaren och
kammaren för tröghet, egennytta och bristande
omdöme, men i huvudsak voro dessa tillvitelser
ogrundade. B. var ingen statsman av stora mått,
men han var en hederlig, kunnig, nitisk och
duglig ämbetsman. — Litt.: G. Wittrock, ”Karl
XI :s förmyndares finanspolitik 1661—1667”
(1914).
6) Christer B., den föreg:s bror, friherre,
riksråd, ämbetsman och diplomat (1621—59).
Genom faderns ämbetsställning fördes B. in i
berg-verksförvaltningen, han blev assessor i Bergsamtet
1642 och landshövding i Bergslagerna (Nora län
1645, Nora län och Närke 1648).
Lantmarskalk vid 1652 års riksdag, intogs han 1653 i
riksrådet; s. å. övergick han som assessor till
Kommerskollegium. Han var en av
upphovsmännen till reduktionen av ”omistande” gods
vid 1655 års riksdag, medan han däremot var
motståndare till fjärdepartsräfsten. 1655 sändes han
till protektorn Oliver Cromwell och avslöt med
honom året därpå en handels- och sjöfartstraktat.
Däremot hade B. ringa framgång i sin strävan
att vinna protektorns stöd mot holländarna vid
Karl Gustavs polska krig. Vid Erik Oxenstiernas
död 1656 efterträdde honom B. som president i
Kommerskollegium och avgav 1658 en senare
tryckt berättelse om tillståndet i de nyvunna
skånska provinserna.
7) Carl B., son till B.5), greve, kungligt råd,
diplomat och ämbetsman (1648—99). Han blev
1671 kansliråd och tjänstgjorde 1674—78 som
e. o. envoyé i Frankrike, vars konung, ministrar
och krigsväsen han tecknat med sympati i en
vid hemkomsten avgiven relation. Motståndare
till reduktionen, måste han likväl foga sig i det
oundvikliga, blev 1684 led. av
reduktionskom-missionen och genomförde 1685—88 med
hov-samhet reduktionen i Estland. Utnämnd till
landshövding i Nyland och Tavastehus län 1687,
upphöjdes han till kungligt råd, greve och
president i Dorpats hovrätt 1695 men tillträdde ej
denna senare syssla. 1697 sändes han som förste
ambassadör till fredskongressen i Rijswijk men
spelade där ingen större roll. — B. är känd
som författare till en historisk skildring av åren
1660—76 (med inledning från Erik XIV:s tid).
— Litt.: Carl Trolle-Bonde, ”Kongl. rådet och
ambassadören grefve Carl Bondhe”, I—III (1900
—12; däri ingå B:s ”Anecdoter uti Sweriges
historia” och hans relation om Frankrike 1678).
8) Gustaf B., d. y., den föreg:s son, greve,
riksråd, författare (1682—1764). Han blev 1711
kommerseråd, 1718 landshövding i Östergötland
och 1721 president i Bergskollegium. Redan
under enväldet deltog B.
i det parlamentariska
livet men än mer
under nya statsskicket
och användes som
ordf, i viktiga
kommissioner. 1727 riksråd
och 1731 rikskansliråd,
blev B. Horns högra
hand, varför han
också 1739 licentierades
från rådsämbetet av
de segrande hattarna.
Ogillande mössornas
allt intimare ryska för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
