Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Branting, 3. Hjalmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
733
Bran ting
734
män rösträtt och proportionellt valsätt vid val
till A. K. och bekämpade de kungl.
rösträtts-propositionerna 1904 och 1905, bl. a. enär i
dem ej föreslagits proportionellt valsätt även
till F. K. Delvis i samarbete med den
liberala politikens ledande män bidrog han
kraftigt att förbereda och omsider även att
genomföra den politiska demokratien i Sverige. Inom
socialpolitiken var hans intresse från början
särskilt knutet vid socialförsäkringen. Han arbetade
energiskt för den allmänna pensionsförsäkring,
som infördes genom lag 30 juni 1913, och för
den obligatoriska försäkring mot olycksfall i
arbete, varom lag utfärdades 17 juni 1916. Den
1919 antagna lagen om arbetstidens begränsning
(”åttatimmarslagen”) torde han ha betraktat ej
blott politiskt såsom uppfyllelsen av ett gammalt
socialdemokratiskt krav utan även som en av
socialpolitiska skäl motiverad utbyggnad av det
lagstadgade arbetarskyddet. Han var fredsvän
från ungdomen men aldrig försvarsnihilist.
Under unionskrisen 1905 ivrade han i tal och skrift
för en under alla förhållanden fredlig uppgörelse.
Under det starka intrycket av världskrigets
utbrott (aug. 1914) uttalade sig B. i telegram till
dåv. statsminister Hammarskjöld för nationell
samling kring neutralitetens värnande, och han
manade de borgerliga partierna att med
anledning av krigsfaran söka finna ”en enande linje”
i den då vid riksdagen häftigt omstridda
försvarsfrågan.
Under världskriget tog B. med lidelsefull
energi parti för ententemakterna emot
centralmakterna, framför allt mot Tyska rikets dåvarande
politiska och militära ledning, vilken han tillskrev
det väsentliga ansvaret för krigets utbrott. Han
lade därmed grunden till det stora personliga
anseende han sedan alltjämt åtnjöt bland politiskt
tongivande kretsar i ententeländerna. B. inträdde
efter andrakammarvalen 1917 som finansminister
i den då (19 okt.) bildade
liberal-socialdemokratiska koalitionsministären Edén men avgick av
hälsoskäl redan 5 jan. 1918. I anslutning till
ministärens Ålandspolitik intog han en bestämd
ståndpunkt som främjare av Ålandsbefolkningens
krav att själv få bestämma om sin
statstillhörig-het. Vid tillkomsten av riksdagsbesluten hösten
1918 om vittgående grundlagsändringar spelade
han en mycket inflytelserik roll. Sedan schism
uppstått mellan ministärens liberala och
socialdemokratiska ledamöter och ministären till följd
därav avgått, bildades 10 mars 1920 Sveriges
första socialdemokratiska ministär med B. som
statsminister. Frånvaron av parlamentarisk
majoritet inskränkte emellertid väsentligt
ministärens handlingsfrihet, och då den vid valen till
A. K. hösten s. å. påräknade framgången
uteblev, avgick ministären 27 okt. s. å.
Framgångsrikare för socialdemokraterna voro 1921
års val, och B. mottog 13 okt. s. å. ånyo
uppdraget att bilda ministär, ehuru han ej heller
då kunde påräkna fast majoritet; denna gång
blev han på en gång stats- och utrikesminister.
Hans andra ministär kom till följd av den efter
världskriget inträdda depressionen att i stor
utsträckning syssla med frågan om arbetslösheten
och samhälleliga åtgärder till lindring av dess
verkningar. Då regeringen icke lyckades driva
sin mening rörande understödsdirektiven igenom,
avgick den i april 1923, och justitierådet E.
Trygger bildade en borgerlig ministär. Då denna året
därpå varken i riksdagen el. vid
andrakammarvalen hade framgång med sitt förslag till ny
försvarsorganisation, blev B. 18 okt. 1924 för tredje
gången statsminister, nu med försvarfrågans
lösning i huvudsaklig överensstämmelse med den
socialdemokratiska reservationen vid 1923 års
riksdag främst på programmet. B. insjuknade
emellertid i början av dec. och nödgades 24 jan. 1925
avgå från statsministerposten, till namnet
kvarstående i ministären som konsultativt statsråd;
han avled i Stockholm 24 febr. Under enastående
hyllningar från hela Sverige och utlandet åt hans
minne ägde begravningen rum 1 mars.
Sin största politiska betydelse torde B. ha haft
som de organiserade arbetarnas uppfostrare i
Sverige till att på parlamentarisk väg intaga den
politiska maktställning, som genom demokratiens
genomförande tillföll det socialdemokratiska
partiet. Han vann tidigt och bevarade in i det sista
en enastående auktoritativ ställning inom den
socialdemokratiska arbetarrörelsen. Till en början
torde han varit rättrogen marxist men
påverkades snart och starkt av den revisionistiska
riktningen inom den tyska socialdemokratien och av
Jaurès’ åskådning. Han var icke de nyskapande
idéernas utan den praktiska politikens man. Inom
sitt parti hade han att bestå hårda duster med
vänsterflygeln, först med en anarkiserande
riktning under H. Bergegren, vilken omsider
definitivt nedslogs 1908, sedan med
ungsocialdemokrater, som skarpt kritiserade hans försvarsintresse
och hans benägenhet för samverkan med
liberalerna. Till följd av beslut, som på B :s
tillskyn-dan fattades på 1917 års socialdemokratiska
partikongress, lämnade vänsterflygeln under Z.
Höglund, C. Lindhagen m. fl. partiet.
Hos B. kom under hans sista år det
utrikespolitiska intresset att alltmer dominera. Inom
den internationella socialdemokratien hade han på
kongresser o. s. v. tidigt gjort sig känd, och för
dess sammanhållning var han träget verksam,
bl. a. som ordf, vid (andra) Internationalens
konferenser i Stockholm 1917 (om internationell
socialdemokratisk samverkan för att uppställa ett
fredsprogram) och vid dess
”återuppbyggnadskon-ferens” i Bern 1919. Från början ivrig anhängare
av idén om ett Nationernas förbund, var B.
mycket verksam för Sveriges anslutning till
förbundet 1920. Han hade 1919 varit en av Sveriges
delegerade i Paris för att vid fredskonferensen
företräda svenska intressen i Ålandsfrågan m. m.
och var senare svensk delegerad hos Nationernas
förbunds råd vid dess behandling av
Ålandsfrågan 1920—21 samt vidare förste svensk delegerad
vid församlingens årsmöten i Genève 1920—24.
Då Sverige invaldes i rådet, blev han svenskt
ombud där och fungerade i denna egenskap från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
