Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bretonska romaner el. Artursagor - Bretonska språket och litteraturen - Bretschneider, Karl Gottlieb - Bretton Woods-avtalet - Bretwalda - Breuer, Joseph - Breuer, Marcel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bretonska språket och litteraturen—Breuer
807
i denna dikt som ett öde, symboliserat genom
kärleksdrycken, vilken oupplösligt och utan
hänsyn till samhällets vanliga lagar förbinder de
båda älskande med varandra.
Den egentlige grundläggaren av de bretonska
romanerna är Chrestien de Troyes.
Han gör dem till bärare av medeltidens
idealiserade riddarliv och skapar den allmänna typ,
som de sedan länge behålla. Ej minst viktig
för utvecklingen blev Chrestiens dikt ”Perceval”,
som han likväl aldrig avslutade. Huvudpersonen,
en i djupet av en skog fjärran från riddarlivet
uppvuxen yngling, som sedan drar ut på
äventyr, mottager i en hemlighetsfull borg en med
ädelstenar smyckad gyllene skål, en g r a a 1,
om vars betydelse han dock ej får klarhet.
Samtiden var högst intresserad för den
hemlighetsfulla ”graalen”, och ”Perceval” fick många
fortsättningar och avslutningar. Viktig är den,
som härrör från skalden Robert de B o
r-ron (från början av 1200-talet). Därigenom
att ”graalen” slutligen kom att bli uppfattad
som relik, ”Saint-Graal” (skålen, som Jesus
använt vid nattvarden och vari sedan av Josef av
Arimatia uppsamlats den korsfäste Frälsarens
blod), upphörde romanerna att vara ett uttryck
för ridderskap och galanteri och fingo i stället
en mystisk-religiös anstrykning. Romanerna
förflackades emellertid alltmer, uttänj de : i det
oändliga och omskrevos under 1300- och 1400-talet
på prosa. I denna form övertogos de av
renässansens diktning och ingingo som ett av
elementen i denna tids äventyrsromaner (Amadis m. fl.).
Genom översättning nådde de bretonska
romanernas inflytande efter hand till alla övriga
europeiska kulturländer. Så översattes flera av
dessa sagor till norska (t. ex. ”Ivan
Lejonriddaren”) och därifrån även till svenska (se
Eufemiavisorna) och danska. I Tyskland var det
just den höviska franska epiken, som väckte till
liv den litterära blomstringen. Största betydelsen
fingo de bretonska romanerna emellertid för den
italienska litteraturen. Två faser kunde urskiljas
i deras utbredning i Italien. Den första är deras
inflytande på Dante och hans samtida. Den
andra fasen visar sig, då under 1400-talet Pulci,
Bojardo och framför allt Ariosto behandla de
franska epopéerna, som då voro omtyckt
folkläsning i Italien, i en överlägsen och skämtsam
stil. Det mest klassiska uttrycket för denna en
senare och förståndsmässigare tids kritik av allt
det överspända i riddardikten är Cervantes’
”Don Quijote”. Med romantiken, som väckte
intresset för medeltidsdikten, uppdöko dessa
gamla sagor överallt ånyo. W. Scotts och De la
Motte-Fouqués skildringar ur riddarlivet,
Atter-boms ”Lycksalighetens ö” och ”Fågel blå”,
Almquists ”Arturs jagt” o. s. v. — alla stå
mer el. mindre under de gamla Artursagornas
trollmakt. Hit hör även, att Wagner begagnat
flera av dessa gamla sagor till sina operor
(”Parsifal”, ”Tristan och Isolde”, ”Lohengrin”).
Bretonska språket och litteraturen.
Bretonska språket (brezonnek, fr. bas-breton) är ett
keltiskt språk, talat av omkr. 1,400,000 personer,
808
av vilka nära hälften även är mäktig franskan,
i v. Bretagne. Jämte kymriskan och corniskan
tillhör det brittiska grenen av keltiskan och har
undergått starkt inflytande av franskan, särsk. i
fråga om ordförrådet. Fyra huvuddialekter
finnas, med städerna Vannes, Quimper, Tréguier
och landskapet Lé*n som centra; bäst känd är
Léondialekten. Bardernas alstring är gemensam
med den kymriska och tillhör 400—noo-talet;
från senare medeltiden föreligger ett stort antal
mysterier, varjämte dikter och
uppbyggelselitte-ratur utgefts från 1500-talet. Av högsta värde
äro de rika samlingarna av folkvisor och
folksagor, av vilka den första (okritiska) utkom
1839 och flera senare utgetts av Luzel 1868 ff.
(se ”Revue celtique”, V). På 1600-talet började
språket studeras; bland språkforskarna märks
framför allt Le Gonidec, som skrev språkläror
och ordböcker (1807 ff.).
Bretschneider [brä’tjnäidar], Karl
Gott-1 i e b, tysk protestantisk teolog (1776—1848),
generalsuperintendent i Gotha sedan 1816. B.
var en av de främsta företrädarna för
rationalismen. Stort uppseende väckte på sin tid
hans angrepp på de johanneiska skrifternas
äkthet. Han utgav Melanchthons skrifter i ”Corpus
reformatorum”. Det självbiografiska ”Aus
mei-nem Leben” utkom postumt 1851.
Bretton Woods-avtalet [bre’tan æo’dz-],
överenskommelse, sluten 22 juli 1944 i Bretton
Woods (en ort i New Hampshire, U.S.A.)
mellan 44 allierade stater ang. bildandet dels av en
valutastabiliseringsfond, dels även av en
internationell återuppbyggnadsbank (se vidare
Internationella valutafonden och Internationella
åter-uppbyggnadsbanken). Avtalet har sedermera
ratificerats av de flesta undertecknarna. Utanför
stå dock Ryssland och Nya Zeeland. Ej heller
har Sverige, som ej deltog i konferensen,
anslutit sig.
Bretwalda, fneng., ”britternas behärskare”,
titel, som århundradena närmast efter den
germanska invandringen i England tidtals fördes av
vissa angelsaxiska småkonungar, särsk. i Mercia
och Wessex, samt då torde ha inneburit anspråk
på supremati över alla smårikena.
Breuer [bråi’ar], Joseph, österrikisk
läkare (1842—1925), jämte Freud upphovsman till
psykoanalysen. Under behandling av en flicka,
som led av en allvarlig hysterisk sjukdom,
lyckades B. på hypnotisk väg göra bortglömda och
förträngda tankar och känslor ånyo medvetna,
och flickan tillfrisknade. De första meddelandena
om fallet lämnades i en liten, av B. och Freud
gemensamt författad skrift, 1893, som följdes
av det större arbetet ”Studien über Hysterie”
(1895, 3:e uppl. 1916). Kort därefter drog sig
B. tillbaka från samarbetet med Freud, som
sedan ensam utvecklade psykoanalysen.
Breuer [bråi’ar], Mar c el,
ungersk-amerikansk arkitekt (f. 1902). Han var några år
lärare vid Bauhaus i Weimar (från 1924) och i
Dessau (från 1925). 1928—31 var B. verksam i
Berlin. Efter att ha verkat i olika länder, bl. a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
