- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 3. Bie - Brune /
809-810

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Breuer, Marcel - Breughel - Breuil, Henri - Breuning-Storm, Gunna - Brev

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

809

Breughel—Brev

810

England 1935—37, överflyttade han sistn. år till
U.S.A., där han tills, m. W. Gropius grundat
en arkitekturfirma i Cambridge, Mass. B. är en
av den nyaste konstruktionsarkitekturens
föregångsmän, och hans uppslag ha varit av största
betydelse för utvecklingen på bostads- och
möbelområdet (småbostäder i höghus, stålrörsstolar
etc.).

Breughel [brö’gal], flamländska konstnärer,
se Brueghel.

Breuil [bröj], Henri, fransk arkeolog (f.
^77), prof, i förhistorisk etnografi vid det av
furst Albert av Monaco grundade institutet för
människans paleontologi i Paris. B. är den
ledande forskaren i fråga om de i grottor i s.
Frankrike och n. Spanien funna paleolitiska
teckningarna och målningarna samt även i
övrigt en av de främsta kännarna av den
paleolitiska perioden.

Breuning-Storm [brå’j-], G unna, dansk
violinist (f. 1891), var elev av A. Svendsen och
Marteau. Hon undervisade 1918—23 vid
konser-vatoriet i Köpenhamn och är sedan 1926 violinist
i Det kongelige teaters kapell. B. har
konser-terat vid in- och utländska turnéer och räknas
som en av Danmarks bästa violinister. Hon är
primarie i Breuning-Bachekvartetten, som gjort
en uppskattad insats i danskt musikliv.

Brev (av lat. bre’ve, kort, kortfattat, med
underförstått scri’ptum, skrift). 1) Brev i ordets
allmännaste bemärkelse betecknar ett i skrift
avfattat, slutet meddelande från en person till en
annan. Ordet användes i vissa fall även för att
beteckna dels för offentligheten avsedda litterära
alster i brevform (t. ex. apostlabreven, epistlar),
dels även ämbetsskrivelser från offentliga
myndigheter och institutioner. Av sistnämnda
användning, som t. ex. förekommer i
sammansättningen kungabrev, har framgått ordets
egenskap att mången gång beteckna en urkund
av rättsgiltig betydelse el. ett diplom. Hit höra
sammansättningarna adelsbrev,
fastebrev, skiljebrev, mästerbrev,
student b r e v m. fl. Brevets utseende har växlat,
beroende av den använda skriften och det
material, varpå den anbringats. Att nämna är
Egyptens hieroglyfiska skrift på papyrus, assyriernas
och babyloniernas kilskrift på lertavlor, gamla
kinesiska b. på papper, medeltidens b. på
pergament och papper, som efter hand trängde undan
pergamentet. Av intresse är, att man funnit
fodral av bränd lera, vilka använts såsom kuvert
för kilskriftbrev. Det moderna brevkuvertet
anses vara uppfunnet först på 1830-talet av en
bokhandlare Bremer i Brighton. Ännu långt senare
var det dock vanligt att skriva adressen på
samma papper som brevet, vilket veks med
adressen utåt och hopfästes med lack el., under en viss
tid, med ett slags oblater, s. k. munlack.

I postal bemärkelse förstås med b. en sluten
försändelse, som uppfyller vissa bestämmelser,
särsk. i fråga om maximivikt och maximimått,
samt taxeras efter brevtariff. B., avsedda att
befordras inom Sverige, skola ha ett format av

högst 50X35X5 cm och en vikt av högst 500 g.
För b. till utlandet gäller: längd + bredd +
tjocklek 90 cm, högsta längd 60 cm (b. i form
av rulle: längd + dubbla diametern max. 1 m.
högsta längd 80 cm), högsta vikt 2 kg.

Man skiljer mellan vanliga b. och
värdebrev (assurerade och
rekommenderade). Å såväl vanliga b. som värdebrev kan
begäras postförskott. För vanliga b. ikläder sig
postverket ingen ansvarighet men däremot för
värdebrev. Vid inlämnandet av värdebrev får
avsändaren ett inlämningsbevis, och försändelsen
utlämnas endast mot kvitto av adressaten el. den
nes ombud. Se vidare Brevporto.

2) Litteraturhist. Redan i den klassiska
forntiden klädde man i brevform skönlitterära och
vetenskapliga verk, sedan privatbreven blivit föremål
för stilistisk odling och höjts till en
litteraturart. Hos romarna framträder särsk. det
versifierade brevet, t. ex. Horatius’ epistlar och
Ovi-dius’ heroider och tristier. Kristna författare
utnyttjade brevformen i uppbyggelse- och
för-maningsskrifter, av vilka de mest kända
naturligtvis äro de i N. T. upptagna. Didaktiska b.
skrevos även i rikt mått under medeltiden, då
latinet var det gängse brevspråket. Sedan
latinets ställning mot medeltidens slut blivit mindre
dominerande, tog brevskrivningen ett stort
uppsving, som började i Italien. Annibale Caro, L.
Dolce, Bernardo Tasso m. fl. skrevo medvetet
litterära brev, som utgåvos i tryck och togos till
mönster. Efter 1600 blev Frankrike huvudlandet
för en mycket rik och blomstrande
brevlitteratur. Som dess främsta representanter kunna
nämnas Jean Louis de Balzac, Voiture, Marot,
Scarron och Boileau. Ryktbara litteraturverk i
brevform äro Pascals ”Lettres provinciales”,
Bos-suets och Fénelons ”Lettres spirituelles”,
Montes-quieus ”Lettres persanes”, Voltaires ”Lettres
ang-laises” och Rousseaus ”Lettres sur les spectacles”.
I Tyskland dröjde det längre, innan
brevskrivning på modersmålet fick litterär betydelse. Först
vid 1700-talets mitt var den tyska brevstilen
utbildad och trängde sedan småningom ut
brevskrivningen på latin och franska. Redan hos
senantikens greker hade b. förekommit som inlägg
i berättelser. Hela romaner i brevform skrevos
särsk. på 1700-talet, bl. a. Richardsons ”Clarissa
Harlowe” och ”Sir Charles Grandison”,
Rousseaus ”La nouvelle Héloise” och Goethes ”Die
Leiden des j ungen Werthers”. I dansk
litteratur märkas Baggesens och Hertz’ rimbrev, i
norsk likaledes rimbrev av Ib sen och Björnson.

I Sverige skrevos heroider (”hjältebrev”) av
Leyoncrona (efter mönster av Hofmann von
Hof-mannswaldau). C. G. Tessin skrev sina
uppfost-ringsregler för kronprins Gustav (sedan Gustav
III) i brevform: ”En gammal mans bref till
en ung prins” (1756), Anders Schönberg skrev
”Bref af Menalcas”, och prästen Hans
Bergenström skrev 1770 ”Indianske bref” efter
Montes-quieu. Rimbrev författades av Leopold och andra
gustavianer. I brevform skrevo Hammarsköld sin
granskning av Leopold som författare och
filosof (”Kritiska bref öfver kantzlirådet af
Leo

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:13:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffc/0509.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free