Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brev - Brev (nålar) - Brevadel - Brevbok - Brevbäring - Brevcensur - Brevduva - Breve - Brevens bruk - Breveté - Brevhemligheten - Breviarium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
811
Brev—Breviarium
812
polds skrifter”) samt Atterbom sin anmälan av
Franzéns dikter i Phosphoros. Almquist använde
ofta brevformen i sin novellistik och förstod
mästerligt att nyansera stilen efter individualiteterna,
såsom i ”Araminta May”, ”Drottningens
juvelsmycke” och ”Amalia Hillner”. Även Fredrika
Bremer skrev brevromaner och skildrade sina
resor i brevform (”Hemmen i den nya verlden”)
och Runebergs ”Den gamle trädgårdsmästarens
bref” var ett angrepp i skönlitterär förklädnad
på pietismen.
Brev, äldre förpackningsenhet för nålar,
motsvarande 4 gross = 576 st.
Brevadel, benämning, särsk. i Tyskland, på
de ätter inom adeln, som upptagits i adligt stånd
genom ett av suveränen utfärdat adelsbrev
(sköldebrev) i motsats till de äldre ätter, vilkas
adelskap sträckte sig längre tillbaka i tiden än
seden att utfärda adelsbrev (s. k. ur adel).
Brevbok, bok, som enl. k. f. av 1855 var
obligatorisk för varje bokföringsskyldig och
skulle innehålla avskrifter (kopior) av alla
avgångna brev. Bokföringslagen 1929 föreskriver
ej b. men innehåller bestämmelse om förvarande
av ankommande brev och handlingar samt kopior
till handlingar, s®m avsändas.
Brevbäring. I äldre tider fingo
korrespondenterna — ss. fortfarande på sina ställen på
landsbygden — alltid själva avhämta sin post
från postanstalten. Redan på 1670-talet torde
emellertid i Stockholm ha funnits särskilda
brevdragare för utbäring av post. Först
under senare hälften av 1800-talet anordnades
dock b. mera allmänt i städerna. Intill 1882 fick
allmänheten betala särskild ersättning för
utbäringen, den s. k. brevbärarskillingen. Numera
förekommer s. k. lokalbrevbäring i så gott som
alla städer samt på ett flertal andra orter.
Sedan 1912 förekommer b. även under enklare
former, s. k. lådbrevbäring, d. v. s. breven
nedläggas i särskilda brevlådor, som uppsatts utefter
lådbrevbäringslinjen. För landsbygdens del
saknades länge motsvarighet till b. i städerna. Den
vissa hemman åliggande skyldigheten att
ombesörja den s. k. kronobrevbäringen avsåg endast
tjänstepost. Först 1877 fattades beslut om
inrättande av lantbrevbäring i Sverige.
Brevcensür, se Brevhemlighet.
Brevduva, se Duva och Duvpost.
Bre’ve, lat. (neutr. av bre’vis, kort, och med
underförstått scri’ptum, skrivelse), officiell
skrivelse från påvliga stolen, av enklare form än den
högtidliga bullan. Började för mindre viktiga
angelägenheter användas från 1400-talet, då
avfattad på italienska och utan de högtidliga
påvliga hälsnings- och avslutningsformlerna. Medan
utgående konceptet till en bulla underskrives av
påven (med el. utan kardinalerna), undertecknas
ett b. däremot blott av kardinalernas sekreterare,
utan att sigill vidhänges. 1879 bortföll i
huvudsak skillnaden mellan b. och bulla i formellt
hänseende.
Brevens bruk, se Bysta.
Breveté [bravte’], fr., patenterad (av brevet,
brev; t. ex. brevet d’invention, patentbrev på en
uppfinning).
Brevhemligheten skyddas i svensk rätt
huvudsaki. genom kap. 15, 30 § i Strafflagen, vari
stadgas straffarbete, fängelse el. i lindrigare fall
böter för den, som olovligen öppnar ”annans
förseglade brev”. Detta gäller var brevet än
befinner sig. Är det fråga om brev i postverkets
vård, faller under bestämmelsen även olovligt
förstörande el. undanhållande av sådan
försändelse. För postfunktionärerna gälla därutöver
särskilda bestämmelser. Postfunktionär får icke
i oträngt mål el. till obehörig person meddela
upplysningar om postförsändelse el. dess
innehåll samt skall även i övrigt tillse, att b. icke
kränkes. Brev åtnjuter även skydd enl.
tryckfrihetsförordningen. Enl. den nya T. F. av 1949
hänföras enskilda brev, som inkommit till
offentlig myndighet uteslutande för förvaring och
vård, principiellt icke till allmänna handlingar.
— Enl. rättegångsbalken 27 kap. 3 § ha
under-sökningsledare och åklagare rätt att taga i
beslag postförsändelse till el. från den, som
misstänkes för svårare brott. Enl. en 1940—45
gällande lag om vissa tvångsmedel vid krig el.
krigsfara kunde under dylika utomordentliga
förhållanden expediering av postförsändelse
under vissa förutsättningar inställas el. fördröjas
el. försändelsens innehåll granskas och
censureras. — Exempel på åsidosättande av b.
föreligga ända från medeltiden för att tillgodose
makthavarnas politiska intressen. Ett av de mest
kända organen för dylik verksamhet var det
franska ”Le cabinet du secret des pöstes”,
verksamt särsk. under Ludvig XVI och Napoleon I.
Under såväl i:a som 2:a världskriget utövades i
samtliga krigförande länder systematisk
brevcensur.
Breviarium (av lat. bre’vis, kort), namn på
den bok inom romerska kyrkan, som innehåller
ritualen för de dagliga bönestunderna, horae
canonicae. Bruket av dylika kommer från den
judiska synagogan och utbildades först inom
klostren. Absolverandet av horae canonicae
ålades sedermera prästerskapet i allmänhet. Det
kan ske privat, t. o. m. på resa i en
järnvägsvagn. Bönetimmarna äro sju till antalet: matutin
och lau’des, prim (kl. 6 f. m., morgonbön), tertia,
sexta, nona, vesper (kl. 6 e. m.) och completörium
(aftonbön, på gammalsvenska nattsång).
Klockslaget är icke föreskrivet. Det latinska ritualet
utgöres av Davids psalmer, läsestycken ur bibeln
och kyrkofäderna, antifonier och versiklar och
avser en sånggudstjänst. Breviarium
ro-manum skiljer sig från den österländska
kyrkans ritual för bönetimmarna och även från
de med Rom konkurrerande övriga
västerländska breviarierna, över vilka det segrade,
särsk. genom franciskanernas bemödanden. De
olika lokala traditionerna övervunnos genom Pius
V:s normalupplaga av Breviarium romanum av
1568, något reviderad av Clemens VIII 1602
och Urban VIII 1631. Betydande ändringar och
förkortningar vidtogos av Pius X i nu gällande
upplaga av 1911. — I Sverige kvar lever minnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
