Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bruno (helgon) - Bruno av Querfurt, Bonifatius - Bruno (Saxonicus) - Bruno, Arvid - Bruno, Giordano - Brunockra, brun järnockra - Brunot, Ferdinand - Brunrost - Brunröta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
Bruno—Brunröta
18
bergstrakt nära Grenoble anlade han 1084
eremitkolonien La Chartreuse, upphovet till
kartusian-orden. Av påven Urban II kallades B. som
rådgivare till Rom 1090. Han grundade 1091, på
flykt undan Henrik IV, ett nytt kartusiankloster
vid La Torre i Kalabrien och dog i dess
dotterkloster San Stefano.
Bruno av Querfurt, även kallad B o
nifat i us, missionär (”Preussens apostel”),
katolskt helgon (omkr. 970—1009). Efter studier
i Magdeburg blev han kanonikus där och inträdde
sedan i benediktinorden. Han vigdes 1004 till
ärkebiskop av Magdeburg och verkade som
missionär bland ungrarna, preussarna m. fl. I ett
brev omtalar han, att en av honom utnämnd
missionär döpt svigernas hövding, i vilken man
stundom velat se svenskarnas konung Olof
Skötkonung. B. mördades vid Braunsberg av de
hedniska preussarna.
Bruno (B. Saxönicus), tysk munk,
historieskrivare under senare delen av looo-talet. Mest
känd är han genom sitt historiska arbete ”De
bello saxonico”, som skildrar de sachsiska
furstarnas strider 1073—81 med Henrik IV. Det är
partiskt mot kejsaren men av stort värde genom
däri meddelade aktstycken. Krönikan är senast
utg. av H. E. Lohmann (1937).
Bruno, Johan Arvid, exeget och pedagog (f.
1881 3O/io), fil. kand. 1905, teol. lic. 1913, teol.
dr 1933, allt i Uppsala. B. var 1913—27 rektor
vid Ateneum i Stockholm och 1927—48 vid
Sig-tunastiftelsens humanistiska läroverk. Han har
utgivit bl. a. ”Micha und der Herrscher aus der
Vorzeit” (1923), ”Der Rhytmus der
alttestament-lichen Dichtung” (1930) och ”Das hebräische
Epos” (1935).
Bruno [bro’nå], Gi or dano, den störste
italienske renässansfilosofen och en av vetenskapens
martyrer (1548—1600). Född i Nola i s. Italien,
ingick B. vid 15 års ålder i ett dominikankloster i
Neapel, men då han där misstänktes för kätteri,
flydde han och avlade sin munkdräkt 1576. Sedan
förde han ett kringirrande liv, varunder han vid
olika universitet i Schweiz, Frankrike, England
och Tyskland
uppträdde såsom föreläsare
och bländade genom
sin inspirerade
vältalighet, samtidigt med
att han utgav en följd
filosofiska skrifter på
latin och italienska.
Längtan efter
fäderneslandet lockade
honom 1591 åter till
Italien. Han begav sig
till Venedig, där han
blev ställd inför
rätta, anklagad för
kätteri. B., som
sym
boliskt tolkade de kristna dogmerna, ansåg sig
aldrig i det väsentliga ha brutit med kyrkan utan
visade sig vid de första förhören villig att
återkalla sina kätterier; men sedan han 1593
utlämnats till Rom, hårdnade hans sinne, och han
för
klarade sig intet ha att återkalla. I ej mindre
än sex år satt B. i inkvisitionens fängelse, innan
han dömdes till döden som kättare. 17 febr. 1600
led han modigt martyrdöden på kättarbålet å
Campo di fiori i Rom, där på bålets plats en
bildstod till hans minne restes 1890.
B. är den förste filosof, som upptagit
Koper-nikus’ lära om jordens rörelse omkring solen.
Vårt solsystem är enligt B. blott ett bland
otaliga andra, och vårt jordklot är blott en atom
i världsalltet. Dettas oändlighet blir
grundbegreppet i hans världsåskådning — en oändlighet i tid
och rum och såväl i riktning av det oändligt stora
som i riktning av det oändligt lilla. Gud, som
är identisk med denna oändliga värld, skänker den
enhet och utgör dess uppbärande kraft. Ytterst
består allt av enkla delar, som B. kallar ”minima”
el. ”monader”. Dessa äro på en gång kroppsliga
och andliga, och var och en av dem är en
avspegling av den gudomliga enheten och drives av
en längtan tillbaka till denna. Mot den faktiska
verklighetens olösta motsatser behöver man ”den
heroiska affekten”, som ej avskräckes från att
sträva efter ett högt mål, därför att denna strävan
är förbunden med smärta. — B:s i filosofiskt
hänseende förnämsta arbeten äro de italienska
skrifterna ”Della causa, principio ed uno” (1584),
”DeFinfinito, universo e mondi” (s. å.) och de
latinska ”De triplici minimo” (1591) och ”De
monade, numero et figura” (s. å.). De italienska
ha i ny uppl. utgivits av P. de Lagarde (2 bd,
1888—89), de latinska av Fiorentino (3 bd, 1879—
91). Litt.: J. Lewis Mclntyre, ”G. B.” (1903);
R. Hönigswald, ”G. B.” (i ”Grosse Denker”, i ;
2:a uppl. 1923); A. Nyman, ”Oändlighetsmotiv
hos G. B.” (i ”Från Platon till Einstein”, 1933).
Brunockra, brun järnockra, mineral,
bestående av järnoxidhydrat med trådig, tät el.
jord-artad textur. B. förorenas vanl. av manganoxider
el. lerämne och har bildats genom omvandling och
sönderdelning av andra järnmineral. Användes
sällan som järnmalm, stundom till målarfärg.
Brunot [brynå’], Ferdinand Eugène,
fransk språkforskare (1860—1938). Han
efterträdde 1900 Petit de
Julleville som prof, i
franska språkets
historia vid univ. i
Paris. B. utgav bl. a. en
utmärkt ”Précis de
grammaire historique
de la langue franqaise”
(1887; många uppl.),
”Histoire de la langue
franqaise”, varav
hittills 12 delar
utkommit, de senaste utg. av
Ch. Bruneau, rik på
nya fakta och med
en utomordentligt
fyl
lig framställning ej minst av det litterära
språkbruket, en ”Méthode de langue franqaise” för
folkskolan och ”La pensée et la langue” (1922).
Brunrost, se Sädesrost.
Brunröta, se Potatissjukdomar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
