- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 4. Bruneau - Colón /
227-228

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bülow, 7. Bernhard von (statsman) - Bülow, 8. Bernhard von (diplomat) - Bülow el. Bylow, ätt - Bülow, Anna - Bülow, ätt - Bülow, 1. Frantz von - Bülow, 2. Frederik von

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

227

Bülow

228

och Karolinerna. Vilhelm II såg i den smidige
B. en lämplig medarbetare för ”världspolitiken”
och utnämnde honom (efter Hohenlohe) 17 okt.
t 900 till tysk rikskansler samt preussisk
ministerpresident och utrikesminister. Elegant världsman
med ett kosmopolitiskt drag över sin personlighet,
uppträdde B. i tyska riksdagen med flytande
tale-gåva. I den allmänna tyska inrikespolitiken
nödgades B. i frågan om ny tulltariff till större
eftergifter åt agrarerna, än han avsett. På
grundval av den nya tariff, som han omsider dec. 1902
genomdrev, fördes handelstraktatförhandlingarna
våren 1905 till lyckligt slut, och sedan riksdagen
gillat traktaterna, upphöjdes B. i juni s. å.
till furste.

I sin allmänna utrikespolitik ansåg sig B. i den
nya kejserliga världspolitikens intresse bäst
diplomatiskt stödja rikets materiella uppsving och
tillväxt i militär och marin styrka genom att
söka underhålla goda stormaktsförbindelser utan
att binda Tyskland mer, än genom den redan
bestående trippelalliansen var fallet. Han hyste
stor ryssvänlighet, och sökte samtidigt dämpa den
ute bland den tyska allmänheten tilltagande
antagonismen mot England. Han ådagalade dock
bristande förståelse och tillmötesgående ifråga
om de engelska samförståndstrevare till Berlin
1899—1904, som föregingo Englands ”entente”
med Frankrike. Däremot erkännes den
smidighet, varmed B. för stunden relativt lyckligt förde
Tyskland ur konflikter, som dock sedan
återkom-mo och blevo hans diplomatiskt oerfarne
efterträdare Bethmann-Hollweg övermäktiga. —
Inrikespolitiskt uppehöll B. länge vänskaplig kontakt
med den mäktiga centern, men efter konflikter i
kolonialpolitiken upplöstes riksdagen dec. 1906,
och B. vädjade i det s. k. Sylvesterbrevet (31
dec. s. å.) till de konservativa, nationalliberala
och frisinnade om att enas i ett nationellt ”block”
mot centerns och socialdemokraternas
särintressen. Resultatet av valen jan. 1907 blev en seger
för B., vissa eftergifter gjordes nu åt de liberala,
men på frågan om finansreform sprängdes
blocket redan 1909. Från utrikespolitisk synpunkt
bidrog i hög grad till B :s fall den för Tyskland
pinsamma kej sarintervj un i Daily Telegraph,
efter vilken B. beskylldes för att under
”novemberdagarna” 1908 icke tillräckligt ha försvarat
kejsaren; hans samarbete med denne fick också
härigenom en obotlig knäck. 14 juli 1909 drog
sig B. tillbaka till privatlivet. — Mest vistades
makarna B. nu i Rom, där deras bostad, Villa
Malta, blev en samlingspunkt för romersk
socie-tet. Efter 1 :a världskrigets utbrott sökte B.
genom förhandlingar om österrikiska
landavträdelser till Italien hindra dess aktiva övergång till
ententen. Han övertog i detta syfte dec. 1914
ambassadörsposten i Rom men misslyckades på
grund av österrikisk-ungersk omedgörlighet samt
— framför allt — långt hunna italienska
förhandlingar på ententesidan. Efter
Versaillesfre-den återvände han till Rom. 1921 nämndes han
som rikskanslerskandidat. — B. utgav 1913
”Deutsche Politik” (2 bd). Ett urval av hans
politiska tal utgavs av O. Hötzsch (3 bd, 1907—

09). Åren 1930—1931 publicerades i 4 delar B :s
med stora förväntningar motsedda
”Denkwürdig-keiten”. Arbetet blev genom sin ytlighet och
ovederhäftighet en stor besvikelse och utsattes
för skarp kritik. — Litt.: W. Spickernagel,
”Fürst B.” (1921); Johannes Haller, ”Die Aera
B.” (1922) ; W. Becker, ”Fürst B. und England
1897—1909” (1929) ; S. Münz, ”Fürst B” (1930).

8) Bernhard Wilhelm von B., den föreg:s
brorson, ämbetsman (1885—1936). Han inträdde
1911 på diplomatbanan och gjorde tjänst i U.S.A.,
Turkiet och Grekland, deltog i
fredskonferenser-na i Brest-Litovsk och Versailles, tog 1919
avsked men återinträdde 1923 som föredragande
i N. F., blev 1927 chef för europeiska avd. i
utrikesdep., statssekr. 1930. Han behöll sin post
även efter den nationalsocialistiska revolutionen,
ehuru han icke var nationalsocialist, och verkade
för att mildra motsättningarna till utlandet.

Bülow el. B y 1 o w, svensk gren av den
uradliga mecklenburgska ätten med samma namn
(se ovan), överflyttad till Sverige omkr. 1400.
Genom giftermålsförbindelser tillfördes släkten B.
en betydande del av Bo Jonsson Grips stora
egendomar; den utdog på svärdssidan redan på
1450-talet, och dess gods övergingo till släkten Natt
och Dag.

Anna B. (d. 1519). Hon blev nunna i
Vadstena 1462 och abbedissa där 1501. Hon är känd
som författarinna till en utförlig och värdefull
släktbok, ”Chronicon genealogicum” (tr. 1718
genom Peringskiölds försorg).

Bülow [byTåu], danska grenar av den uradliga
mecklenburgska ätten med samma namn (se ovan).
Ett tiotal dylika grenar, av vilka alltjämt flera
fortleva, ha naturaliserats i Danmark. Till en
av dem hörde Fredrik VI :s ungdomsvän,
hovmarskalken Johan B. (1751—1828), känd som
frikostig mecenat och samlare av historiska
aktstycken, vilka testamenterades till Sorö akad.
Till andra grenar höra följ.:

1) Frantz Christopher v o n B., dansk officer
(1769—1844). Han blev 1791 adjutant hos dåv.
kronprins Fredrik (sedermera konung Fredrik VI) >
1801 dennes generaladjutant och bibehöll denna
ställning till konungens död 1839. B. var
Fredrik till god hjälp vid arméns reorganisation 1803
—07 men visade sig däremot alldeles oduglig
som generalstabschef under krigsåren 1808—09
och 1813—14. Han blev därför i hög grad
impopulär bland folket men behöll sin ledande
ställning vid hovet och hade betydligt inflytande hos
Fredrik VI i stora och små regeringsärenden.

2) Frederik Rubeck Henrik von B., dansk
general (1791—1858). Han blev vid utbrottet av
holsteinska upproret 1848 chef för 1 :a
infanteribrigaden. Med denna utmärkte han sig genom
en rad lysande vapenbragder. Befordrad till
generalmajor, var han under vintern befälhavare
på Als och inledde 1849 års fälttåg med en rad
smärre framgångar, varefter han 13 april blev
överbefälhavare. Genom sitt segerrika utfall från
Fredericia 6 juli avgjorde han årets fälttåg. Svår
sjuklighet nödgade honom att hösten s. å.
nedlägga befälet. Som generallöjtnant var han
högs

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:14:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffd/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free