Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bärgningsbolag - Bärgningsredskap - Bärighet - Bäring - Bärlager - Bärm - Bärmann, Heinrich Joseph - Bärmispel - Bärmolla - Bärnsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
271
Bärgningsredskap—Bärnsten
272
Tvä termiter i bärnsten (t. v.) och bärnstensskulptur från yngre stenåldern, Ostpreussen.
rings- & bärgnings-ab. (”Röda bolaget”) har
moderna bärgningsfartyg.
Bärgningsredskap, redskap, som medföras på
fartyg för räddning av ombordvarandes liv vid
sjöolycka: livbåtar, flottar, lätta flytredskap,
livbojar, livbälten, flytvästar och flytdräkter.
Bärighet, äldre uttryck för ett fartygs
last-ningsförmåga.
Bäring (eng. bearing), riktningen från ett
fartyg till ett föremål, t. ex. ”bäringen till fyren är
nord”.
Bärlager, axellager, som upptar krafter,
verkande mellan en rörlig och en fast maskindel.
Bärm, dets. som bankett (se d. o. 2).
Bärmann, Heinrich J o s e p h, tysk
klarinettspelare (1784—1847). Ansågs som sin samtids
ypperste klarinettvirtuos och utgav flera högt
skattade klarinettkompositioner.
Bärmispel, se Blåhäggsläktet.
Bärmolla, se Sminkbär.
Bärnsten (grek. e’lektron, lat. su’ccinum, fty.
Börnstein, av börnen, brinna, i Skåne förr rav),
urspr. ett kollektivnamn för olika fossila hartser
och gummihartser, avsöndrade av träd som kåda.
Till färgen är b. honungsgul, gulröd el. brun,
stundom mjölkvit, flammig el. strimmig, mer el.
mindre genomskinlig. Namnet b), förbehålles
numera vanl. åt b. från östersjötrakterna, vilken
omfattar flera olika hartser; viktigast av dem
är s u c c i n i t.
Succiniten är företrädesvis gul i olika
nyanser men kan antaga nästan alla färgtoner.
Vanl. är den genomskinlig el. genomlysande men
har alla övergångar till mjölkiga el. helt
ogenomskinliga varieteter. Grumlingen av dess färg
beror på talrika mikroskopiska hålrum,
inneslutande luft el. andra gaser. Succinit har en
mörkare, fast förvittringsskorpa. Den är hårdare än
annan östersjöbärnsten, med mussligt brott, och
låter väl bearbeta sig, fastän något spröd. Den
är så lätt, att den enbart av böljornas kraft kan
kastas upp från havsbottnen på stranden.
Upp
hettad, utvecklar den en aromatisk vällukt, som
dock starkt retar andedräktsorganen; vid 287°
smälter den, sönderdelas vid högre temperatur och
avger vid torrdestillation bärnstenssyra, 3—8%.
Succinit består dels av estrar och dels av syror;
omkr. 18—25% lösas av organiska
lösningsäm-nen, ss. alkohol, eter och kloroform.
Det viktigaste fyndområdet för succinit är
Sam-land i Ostpreussen, mellan Frisches och Kurisches
Haff. I ett 1—6 m mäktigt lager av
glaukonit-haltig, marin sand, den s. k. ”blå jorden”,
tillhörande undre oligocen, förekommer den jämte
övriga hartser, förkolade träbitar och djur fossil
av olika slag. Detta lager är dock icke
succini-tens ursprungliga lagerställe, utan den är
dit-sköljd från något numera förstört lager. ”Blå
jorden” förekommer på Samlands n. och v. kust.
Största mäktigheten når den vid Palmnicken på
västkusten, där den ligger på 13 m djup.
Särskilt ha istidens olika isströmmar bidragit till
att sprida b. över n. Europa. Näst s. ö.
östersjökusten är Jyllands västkust den trakt, där b.
mest erhålles. I Sverige har man funnit den i
Halland, Blekinge och på Öland men framför allt
i Skåne; de bästa fyndorterna äro östkusten
mellan Åhus och Kivik (märk sockennamnet
Rav-lunda) och sydkusten mellan Trelleborg och Ska-<
nör samt Börringe inne i landet. I
östersjötrakterna träffas den längs kusten upp till Rigabukten
samt på enstaka ställen i Finland.
Att b. var ett harts, visste redan Aristoteles,
och Plinius säger uttryckligen, att den härrör från
barrträd. Under 1800-talet har dess natur blivit
fullt utredd bl. a. av H. W. Conwentz.
De träd, som avsöndrat succenit,
sammanfattar Conwentz under namnet Pinus succinifera.
som troligen innesluter flera olika arter, ej blott
av tall utan även av gran. Kådan blandades med
cellsaft och fick därav ett grumligt el. mjölkigt
utseende, och först då den av solen ånyo
smältes och cellsaften avdunstade, blev den ren och
till färgen gul.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
