Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Caesar, Gaius Iulius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
321
Cæsar
322
till en början som dennes medhjälpare på att
bereda sig och honom en fast ställning mot
Pompeius — efter sitt konsulat år 70 den
romerska statens främste man. Deras försök
misslyckades emellertid. Under den följande tiden
trädde C. och Crassus i förbindelse med Lucius
Catilina, vars våldsamma omstörtningsplaner de
trodde sig kunna utnyttja till egen fördel (åren
66—63). Deras delaktighet i hans skiftande
anslag var för samtiden känd men icke bevisad;
när Catilina dukade under för ordningspartiets
motstånd under Ciceros ledning, kunde därför C.
i senaten tala mot dödsstraffets tillämpning på
dennes fångna anhängare. Som pretor (62) gjorde
han sedan vad han kunde för att understödja
Pompeius’ förtroendeman Metellus Nepos och
därmed vinna insteg hos den förre.
Senatens okloka hållning mot den segerrike
fältherren, som från jan. 61 i avvaktan på sin
triumf dvaldes utanför Roms portar, gav C.
möjlighet att med honom knyta fastare band.
Han bjöd Pompeius sina tjänster och
sammanförde honom med Crassus; på detta sätt tillkom
det s. k. första triumviratet. C. blev
konsul för år 59 och genomdrev som sådan en
åkerlag, som gav Pompeius’ veteraner jordlotter
i Italien; därvid ville man nu som på
graccher-nas tid tillika bidraga till höjande av Italiens
bondestånd. Genom C. tillkom även en lag om
provinsförvaltningen, som på ett förtjänstfullt
sätt ordnade ståthållarnas sysslor och inskränkte
gängse missbruk. Triumvirernas ursprungligen
hemliga förbund framträdde sedermera öppet och
befästes genom Pompeius’ giftermål med C:s
dotter lulia.
Efter sitt konsulat övertog C. styrelsen av
provinsen Gallia cisalpina; han fick den genom
folkbeslut, och på Pompeius’ förslag lade den
numera lydiga senaten därtill också Gallia
När-bonensis v. om Alperna. Utan tvivel var det C:s
tanke att genom företag i stor stil skapa sig en
självständig maktställning vid Pompeius’ sida.
Orsak till ingripande i det bortre Gallien bjöds
genom helvetiernas infall och Ariovistus’
uppträdande; men det kostade nio års fälttåg,
innan de fria gallerna, sedan den sista stora
resningen nedslagits och hövdingen Vercingetorix
tillfångatagits i Alesia (52), småningom bragtes
att uppgiva alla tankar på fortsatt motstånd:
under det följande romerska borgarkriget rörde
de sig icke. Två övergångar av Rhen (55 och
53) och två expeditioner till Britannien (55 och
54) avsågo att ingiva grannfolken aktning för
de romerska vapnen.
Triumviratet hade under tiden förnyats vid
sammankomsten i Luca (56), då
överenskommelser träffades, som gåvo Pompeius och
Crassus efter ett gemensamt konsulat år 55 egna
maktområden i Spanien och Syrien; men
sammanhållningen försvagades genom lulias död (54)
och Crassus’ undergång i kamp med parterna i
Mesopotamien (53); och trots sina spanska
legioner måste Pompeius med stigande oro se C :s
växande styrka vid Italiens norra gränser. En
NF IV— n
våldsam brytning blev efter hand oundviklig.
När senaten krävde, att C. 1 mars 49 skulle
frånträda sina provinser för att som enskild man
i Rom söka konsulat för följande år, gick C. så
långt i eftergifter, att han ville nöja sig med det
dittills med Gallia cisalpina förenade Illyricum
och en enda legion, men de ledande männen av
senatspartiet med Cato i spetsen ville ej tillstädja
en förlikning, som måste gå ut över republikens
sak, och Pompeius själv insåg, att han, övergiven
av senaten, skulle nedsjunka till ett redskap i
C:s hand.
7 jan. 49 beslöt senaten slutgiltigt att återkalla
C.; den 10 överskred denne med sin närmaste
legion gränsfloden Rubicon (”iacta alea esto!”;
”tärningen vare kastad!”). På kort tid föll hela
halvön i hans våld; Pompeius drog sig undan
till Illyrien. C :s seger s. å. över de pompejanska
legionerna i Spanien var en ny och kännbar
motgång för hans motståndare. Pompejus höll
en stark ställning i Epirus, men C. lyckades
bryta fronten och tillfogade senatshären ett
förintande nederlag vid Pharsalos 6 juni 48. Den
slagne hövdingen omkom på flykten i Egypten,
dit C. följde honom och där han insatte
Kleo-patra till drottning. I Egypten dröjde han i nio
månader, och först efter ett härnadståg mot
Mithridates’ son Farnaces, som övervanns vid
Zela i Pontus (47), återkom C. till Rom. Det
var om denna seger han fällde de kända orden
"veni, vidi, vici” (”jag kom, jag såg, jag
segrade”). Emellertid hade republikanernas
huvudstyrka samlat sig i Afrika under ledning av
Metellus Scipio och Marcus Cato, och sedan C. 6
april 46 krossat deras härsmakt vid Thapsus,
varefter Cato liksom Scipio själv tog sitt liv,
måste segraren än en gång gå i fält mot en
resning i Spanien under Pompeius’ båda söner
(Gnaeus och Sextus). I slaget vid Munda 17
mars 45 besegrade C. sina motståndare.
Efter segern vid Thapsus erhöll C.
diktaturen på tio år och efter Munda konsulatet på
samma tid och slutligen diktaturen på livstid.
Senaten lät ägna honom gudomlig dyrkan, och
titeln Imperator tillädes honom som namn
(praenomen). I verkligheten var C. vid slutet
av sitt liv den romerska statens oinskränkte
herre. Den verksamhet han i denna ställning
utövade är lika omfattande som storslagen och
bär övertygande vittnesbörd om hans
statsman-nasnille; hit höra hans kalenderreform,
jordutdelningen till avskedade veteraner, regleringen
av spannmålsunderstödet till Roms fattiga,
stäv-jandet av anarkien i huvudstaden och en ny
municipallag, som stadgade om styrelsen i alla
städer med full borgarrätt, även själva Rom;
vidare medborgarrättens utsträckning till
trans-padanerna och till många enskilda städer, mest
i Spanien, Gallien och Afrika, genom
grundandet av borgarkolonier, stora byggnadsföretag
och andra planer, som avbrötos genom hans död.
Denna rika och gagnande regentgärning kunde
likväl ej förlika självständiga republikaner med
C:s välde, då härskaren med öppet åsidosättande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
